Lördagen för Pridetåget i Malmö, den 6 juli, tog jag mig till samlingsplatsen för tåget vid Stadsbiblioteket. Jag gjorde det som vanligt med glädje i bröstet eftersom Pridetågen spelat stor roll för mig i detta att komma ut offentligt som transperson. Ingenting i detta blir heller sämre av det historiska arvet, att jag känner på vilkas axlar jag står och att varje Pride är en hyllning till de transpersoner, bögar och lesbiska som försvarade sig mot New York-polisens Tactical Patrol Force sommaren 1969 vid den sunkiga puben Stonewall Inn, där de slogs för att försvara sin identitet och mot det förtryck de utsattes för.
Men när jag letade efter mina transväninnor i FPES (Full Personality Expression) och Transammans upptäckte jag en kontingent aktivister vid en lastbil med palestinaflaggor. Palestinaflaggor, i ett Pridetåg? Jag trodde först inte mina ögon. Ingenstans i Mellanöstern är bögar, transpersoner och lesbiska så illa behandlade som på Västbanken och i Gaza. Förtrycket av dem är helt normaliserat och någon Pridefestival i Ramallah, till exempel, kan vi bara drömma om. Det som är vardag i israel, ironiskt nog, är omöjligt i Palestina.
Det blev ett fint Pridetåg i år igen, trots allt, men det med palestinaflaggorna lämnar ändå en besk eftersmak. Och det förstärks när jag i Sydsvenskan (9 juli) tvingas läsa om den antisemitiska attacken på det judiska paret på Amiralsgatan. Där framgår det att judarna placerades längst bak i Pridetåget men även att Pridegeneralen stoltserade med en Palestinabrosch på bröstet. Det är häpnadsväckande och väldigt okänsligt i HBTQ-sammanhang. Vi kan ha olika syn på konflikten mellan Israel och Hamas men borde kunna vara helt eniga om att inte bära symboler som representerar förtryck av HBTQ-personer i ett Pridetåg. Dags för Prideledningen i Malmö att avgå. Eller att be om ursäkt för sitt agerande.
*
Stig Johansson, poeten och tecknaren, är död. Det är många år sedan vi lärde känna varandra och jag gillade honom från första stund, värmen, humorn, ödmjukheten, livserfarenheten. Vi umgicks inte men stötte på varandra då och då i olika sammanhang och jag erfor alltid samma glädje i bröstet när vi sågs. Hans sätt att prata, den milda västgötskan, den vänliga, nyfikna blicken, närheten till skrattet. För många blev han en synonym för de geniala streckgubbarna i Sydsvenskan. För mig var han i första hand en stor poet. Extremt ödmjuk som många stora författare kan vara. I sina bästa stunder var Stigs poesi på Tranströmernivå och bättre betyg kan man inte få som poet i min värld.
Ur Från nionde våning (2015):
På en knastrig radiotelefon utanför Portugals kust
fick jag meddelandet
att min far begått självmord.
Att jag inte skulle hinna hem till begravningen.
Att han hängt sig.
Jag såg Cabo da Roca, Europas västligaste udde,
när jag gick tillbaka till byssan från radiohytten.
De som bor vid fyren på Cabo da Roca
ser solen längre än andra.
Och 1:a kocken sa att jag nog kunde göra
currysåsen lite starkare.
Jag tänkte att på sådana där telefoner
måste man hålla in en knapp när man talar
och släppa den när man lyssnar.
Sedan gick jag mest på Sydamerika.
*
Malmö och Köpenhamn. Klockan är kvart i nio på morgonen. Det är lördag efter en natt i Byen när jag kliver upp ur sängen i det lilla rummet jag brukar hyra på Frederiksberg. Mjuk i själen och utvilad. Allt stilla i den stora villan. Stilla utanför också. Mornar mig. Tar en drickyoghurt, bäddar, drar på mig mina shorts och en t-shirt. Lämnar villan. Skön promenad i lätt regn till bussen som kommer efter två minuter. Byen sömnigt vacker, stilla. Framme vid Hovedbanegården tar det fyra minuter så kommer tåget. Sätter mig i den tysta kupén, låter tankjarna skjuta iväg åt olika håll. Köper en bulle och Sydsvenskan vid Hyllie sedan skön, sensuell cyklats i lätt duggregn hem till Västanväg. Kliver in i min lägenhet 10.21, fixar lång, ljuvlig frukost och känner hur det ilar till av glädje i mig över att ha tillgång till mina världar, inte bara ”Fredrik” och ”Marisol” utan även Malmö och Köpenhamn. Vill inte bo på någon annan plats i världen. Bara här. Just här.
*
Det franska valet. Sedan Emmanuel Macron blev president i Frankrike 2017 har han fått utstå enormt mycket spott och spe. Inte helt oväntat eftersom franska presidenter av tradition är utsatta. Inte för inte uppfanns giljotinen i Frankrike … I Macrons fall handlar det till stor del om att han med sin uttalade mittenpolitik ryckt undan mattan för två av Frankrikes genom historien mest betydande partier, gaullistpartiet och socialistpartiet, det vill säga han har delvis gjorde rent hus med den vänster-högerdikotomi som styrt landet sedan 1789. Men det handlar så klart inte bara om det. Hans intelligensaristokratiska hållning, viljan att vara ”Jupiter”, har retat gallfeber på många och de gula västarnas vrede för några år sedan – som i första hand riktades mot höga bensinpriser – innefattade också ett närmast sjukligt hat till Macron. Den i mina ögon nödvändiga pensionsreformen är ingenting som direkt stärkt Macrons popularitet. Kärnan i Macrons politik har dock varit att hålla extremhögern borta från makten och nu har han gjort just det – igen. Att upplösa nationalförsamlingen efter EU-valet visade sig vara ett genidrag och ledde genom nyvalet till en rejäl käftsmäll för den franska extremhögern. Vem som blir premiärminister är i skrivande stund oklart men en sak torde stå klart – ”Jupiter” från den lilla staden Amiens i norra Frankrike är inte rädd för att fatta kontroversiella beslut.
*
EM i fotboll är över för den här gången. Det blev en succé, inte bara publikt utan även fotbollsmässigt genom Spaniens seger. Den spanska fotbollen har bedårat världen under en sommarmånad. Det som förr kunde bli lite monoton och förutsebar tici-taca-fotboll har nu utvecklats till en fullfjädrad, offensiv fotbollskonst, mycket tack vare de två yttrarna Nico Williams och Lamine Yamal som charmat alla med sin teknik, speluppfattning och snabbhet. Man kan läsa in politik i allt, även i den spanska segern ty den innebär en indirekt hyllning till Spanien som enad nation (och därmed ett nej til Katalonien och Baskien som självständiga nationer) men framför allt som ännu en käftsmäll åt den europeiska extremhögern. I detta fallet VOX, det högerextrema spanska partiet, för vilkas medlemmar och ledning det torde vara en veritabel mardröm att Lamine Yamal, det 16-åriga underbarnet, och Nico Williams, båda med afrikanska rötter, nu är namnen på fotbollsälskares läppar över hela världen.
*
Skotten i Butler. Mordförsöket på Donald Trump stärker enligt många bedömare Trumps chanser inför presidentvalet i höst. Mardrömmen kan alltså bli sann, en psykopat, manschauvinist och patologisk lögnare som president i världens mäktigaste nation. Igen! Det borde inte vara möjligt men verkar vara det. Och det är en del av demokratins väsen. Tyskarna valde Hitler. Nu verkar amerikanerna vilja välja Trump, trots hans förakt för allt vad demokrati heter. Mitt perspektiv är så klart inte amerikanskt, det är europeiskt och, därmed, ukrainskt och Trump vid makten igen kan innebära en katastrof för Ukraina om det militära stödet till den heroiska nationen minskas. Finns då inget positivt i den situation som kan uppkomma i november? Jo, kanske, att Europa tvingas gå sin egen väg, att vi inte längre kan lita på USA för vårt eget skydd, det vill säga att vi måste vakna ur vår militära sömn, öka vår egen vapenproduktion till helt andra nivåer så att det militära stödet till Ukraina kan bibehållas på det att Zelensky & Co kan besegra monstret i Kreml en gång för alla och ta tillbaka vad som är deras. Ukrainas sak är svår men Ukrainas sak är vår. Slava ukraini!
*
Ikon. Det är ett grekiskt ord som används inom den grekiskortodoxa kykran för att beskriva heliga bilder. Idag är ordet på väg att dö på grund av urvattning. En ishockeyspelare som spelat många matcher för sin klubb beskrivs som ”ikonen”. En rappare, en allsångsledare, en b-kändis som flyttar från en ort till en annan beskrivs alla som just ”ikoner”, trots att allt i denna moderna svenska värld är hypersekulärt. Det är just så som ord dör när den från början djupa förbindelsen mellan betecknande och betecknat upplöses. Vila i frid, alltså, vackra grekiska ord.
*