Att klistra affischer. Det är en mörk höstkväll och jag är ute och klistrar affischer på Limhamn. Det är en affisch med ett Putinansikte på, ett ansikte där det dryper av blod och som kallar till en ”rättegång” mot Putin, en performanceföreställning på Gustav Adolfs Torg en lördag i slutet av november. Jag är ensam i min bil och kör från elskåp till elskåp. Snabbt fram med en affisch, sedan klistret och få affischen på plats. Sedan vidare. När jag kommer till R.F. Bergs plats mellan WILLY:s och Malmborg klistrar jag upp två affischer på den kommunala affischpelaren. I samma ögonblick dyker en man upp ur mörkret. Han river ner affischerna och sliter dom jag håller i ur mina händer och skrynklar sönder dom. Han har nåt galet i blicken. Jag blir chockad, rädd, förstår först ingenting och tror dessutom att han ska slå ner mej. Så vänder han om och rusar mot en bil. Jag vaknar till och skriker: ”Din jävla Putinhora!” och ”Slava Ukraini!” efter honom. Han rivstartar en bil. Jag tar upp min kamera och fotograferar registreringsnumret. Då tvärnitar han, kastar sig ur bilen och börjar jaga mej över torget. Så ångrar han sej tvärt och går mot sin bil och kör iväg. Jag darrar av rädsla och vet inte riktigt hur jag hade klarat ett slagsmål mot honom. Han såg stark och ung ut, cirka fyrtio år. En vän googlar bilnumret. Förmodligen en serb, tänker jag, när jag får reda på namnet på ägaren till bilen. Det får mig att tänka på året som gått och solidariteten med Ukraina, hur viktig den är. Hur viktigt det är att Putin och den ryska fascismen inte får segra. Hur viktigt det är för oss alla att Ukraina segrar. Det handlar om demokratin, om EU som ett bålverk för mänskliga rättigheter och om ett modernt liv där HBTQ-människors rättigheter försvaras. Man skulle vilja tro att alla människor i en stad som Malmö, från vänster till höger, står bakom Ukrainas kamp. Så är det inte. Det visar, om inte, incidenten på R.F. Bergs plats. Gruppen av Putins vänner är säkert inte stor men den finns där och vi som arbetar med solidariteten med Ukraina märker av dom; övervintrade Moskvakommunister, en del serber och pro-Putinryssar verkar utgöra stommen i denna sorgliga samling.
*
Bosse. Ja, det är bara så han ska benämnas, den störste MFF:aren av alla. Nu dog han och vi MFF:are har sorg. Ingen MFF:are symboliserar klubben som han gjorde. Den ändamålsenliga spelstilen, malmöitiskan, ödmjukheten och fåordigheten var så mycket Malmö att det nästan är parodiskt. Det vill säga det Malmö som var och som symboliserades av den arbetarklass som fanns på Kockums, bland annat. Bosse ”var” allt detta och att han kunde allt på en fotbollsplan – började som mittback, vann den allsvenska skytteligan tre gånger men spelade alltid på mittfältet i landslaget – gjorde inte saken sämre. Bosse var det gamla Malmö på samma vis som Zlatan symboliserar det nya, av invandring så präglade. Ett stort ögonblick för mig var 1965. Det var oktober och sista hemmamatchen på Malmö Stadion. Jag hade råkat vinna skytteligan i en knatteturnering organiserad av MFF och just innan vi ska få våra priser ute på planen inför storpubliken kommer Eric Persson, klubbens legendariske ordförande, in i omklädningsrummet. Han kommer fram till mig, lägger handen på mitt huvud och säger: ”Är det du som ska bli den nye Bosse Larsson?” Ett lyckans ögonblick, naturligtvis. Många år senare, tidigt åttiotal, kör jag taxi en kväll, plockar upp ett par på Stortorget, utanför Ambassadör. De kliver in i baksätet. Då ser jag vilka det är: ”Bosse” och hans fru, Anita. Jag blir stum. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Vet inte heller ifall jag borde säga nåt. Amiralsgatan är lång och de ska hela vägen, ända ut till Röda Höja. Då, till sist, förstår jag vad jag ska säga: ”Jag bjuder på turen. Som tack för många högtidsstunder på Malmö Stadion.” Han sträcker fram sin hand, möter min och än idag kan jag känna värmen från handslaget. Så vänder jag in mot stan igen och ser i backspegeln hur han står där och vinkar. ”Bosse”, mannen, myten och den fantastiske fotbollsspelaren.
*
Ståplats. Det började bra i sista matchen för säsongen, hemma mot Elfsborg, höstsol och ”MFF-väder”, som en sedan länge avliden vän brukade säga om sådana dagar. Stämningen på ståplats var också på topp, de vackra sångerna, ett fantastiskt tifo med hyllningar till MFF-ikoner som Guillermo Molins, Martin Dahlin och Lasse Larsson och det kändes hur hela Stadion gungade i takt med drömmen om ännu ett allsvenskt guld. Jag tänkte: det här är för bra för att vara sant, det är klart du ska förlänga ditt årskort på ståplats. Men det var ju just så: för bra för att vara sant. En bit in i andra halvlek tar den lilla klicken maskerade marodörer över ståplats ännu en gång och iscensätter ett pyrotekniskt kaos utan dess like – så att till och med brandlarmet går igång. Det är obegripligt att det får ske, så klart, men denna klick drivs sannolikt inte av kärlek till fotbollen och Malmö FF utan av andra instinkter: en makthunger med viljan att sätta sig över alla oss andra på ståplats. Och jag kan intyga: vreden mot de maskerade bengalbrännarna gick att ta på i det nordvästra hörn av ståplats där jag och mina vänner håller hus.
Malmö FF är en klubb med en oerhört stolt historia, inte bara fotbollsmässigt utan även politiskt, och ingen inkarnerar den mer än socialdemokraten och antifascisten Eric Persson. Han hade snurrat åtskilliga varv i sin grav ifall han fått reda på att maskerade ligister, som med sina rånarluvor flörtar både med gängkriminalitet och politisk terrorism, numera mer eller mindre tagit makten över ståplats. En skam, alltså. Och den blir inte mindre av att vår tränare – en briljant person i övrigt – inte sätter ner foten mot det hela utan tvärtom nästan uppmuntrar det: ”–Vi var förberedda på det. På något sätt får man ännu mer för pengarna… Det blir ju långa matcher.” (Exp 13/11)
För dem som undrar så kan jag meddela att jag inte förlängt mitt årskort på ståplats till säsongen 2024. Det känns, efter den sista omgångens kaos, som att indirekt hjälpa till att legitimera dårskapen. Men eftersom jag anar att detta gläder marodörerna – ”Så blev vi av med en gubbajävel till!” – tänker jag förbehålla mig rätten att dyka upp på rad 20 ändå, då och då nästa år.
Kampen för en sund och mer fredlig ståplatskultur måste gå vidare.
*
Peter Sandström. Jag får en roman i min hand av en finlandssvensk väninna, Laudatur, av Peter Sandström, från Åbo. Det är en underbar roman med ett levande och vackert språk där växlingarna mellan beskrivningar och dialoger på dialekt är fint avvägda. Det är också märkligt att läsa en så vacker svenska av någon som inte bor i Sverige och just det säger mycket om den finlandssvenska litteraturen, att den, sorgligt nog, inte bedöms på samma vis som ”vår” egen litteratur. Peter Sandström borde vara en lika självklar referens i det litterära samtalet här som en Niklas Rådström, Stig Larsson eller Katarina Frostenson: ”Men karlar på moped var ofta kufar, män som brände hemma eller tjuvjagade utter i sankmarkerna bortom Murjas och Svarv. Far var inte sådan.”
*
Nicolas Lunabba. Jag får Dagbok från 20-talet. Om våld och språklöshet av en av mina bonusdöttrar i födelsedagspresent. Jag känner till Lunabba vagt. Har hört talas om hans sommarprat för nåt år sedan men inte läst Blir du ledsen om jag dör? Tänker därför skeptiskt inför det upphaussade namn han blivit, som jag så ofta gör inför upphaussade: han har säkert saker att berätta, viktiga saker, men kan han skriva? Ett par sidor in i Dagbok… går den frågan att besvara med ett högt Ja. Lunabba skriver bra men det är inte bara det, han har viktiga saker att berätta. Om min stad, Malmö och om vår tid. Om språklöshet, våld och så kallat utanförskap. Om mycket av den verklighet som jag numera värjer mig mot eftersom jag inte orkar med mer våld och kriminalitet och jag kommer på mig under läsningens gång med att jag, när det kommer till Malmö och Malmös problem börjat resignera. Jag har inte resignerat när det gäller Ukrainas möjligheter att segra i kriget mot Ryssland men här, i min egen stad, där jag följt och skrivit om utvecklingen så mycket, har jag mer eller mindre tappat tron på att utvecklingen ska gå att vända. Då sker något: Lunabbas brinnande idealism, erfarenheter och, inte minst, förmåga att sätta sin värld på pränt får mig att börja tro på att förändring kanske är möjlig. Trots allt. ”Det är att stå på ett torg i ett blatteområde och äta en glass en varm sommardag, att höra skottsalvor eka från den intilliggande gården och rusa i smällarnas riktning, runda husgaveln och få syn på människor som skyndat fram till lekplatsen och samlats intill en lätt vajande gunga och vad som liknar en hopsjunken människa, att komma nära och titta ner på en pojkkropp som är förvriden i den mest onaturliga position, att se blodet pulsera och väta pojkens kläder och rinna i rännilar ner i en snabbt undansjunkande pöl i en sänka i sandlådans dynlandskap. Den upplevelsen, är att själv dö. Det är väl det jag försöker säga. Den är motsatsen till att leva och att vara en människa bland människor. Och jag hatar det.”
*
Jag önska alla mina läsare, inte bara av denna ”blogg” utan också av mina böcker, ett Gott Nytt År! Och, glöm inte: Slava Ukraini!
*