Ondska 1. När Hamas väldrilllade och tungt beväpnade terrorister tog sig in i Israel morgonen den 7 oktober med hängglidare, på motorcyklar och i pick ups och startade sin primitiva mordorgie – en veritabel progrom – handlade det inte om ”befrielse” i någon mening utan blott om meningslös terror, en pervers kärlek till död och förintelse som eldas på av ett patologiskt judehat och tydliga, religiösa föreställningar om att man kommer till paradiset ifall man dör när man dödar oskyldiga, våldtar unga, judiska flickor, hugger huvudet av äldre judar och massakrerar dansande ungdomar från hela världen. För en modern människa är det så klart bisarrt från början till slut men detta är verkligheten för dem som står under Hamas, IS, Hizbollahs och Al Qaidas kontroll. Det finns alltså ingen möjlighet till dialog, lika lite som det fanns med nazismen på sin tid. Dessa rörelser måste besegras och det måste ske på olika vis, inte bara militärt. Den sekulära, demokratiska världen måste också visa sin överlägsenhet på andra plan – att demokratin i dess moderna form är det bästa sättet att leva på för majoriteten av världens människor.
*
Ondska 2. På samma vis som med Hamas ledare saknar Vladimir Putin hjärta i dess vidaste mening. Det är en man utan själ. Det innebär, bland annat, att människoliv inte är heliga. Att människoliv inte betyder någonting. Att, för att tala med Karl Ove Knausgård, Putin fallit från ansiktets värld till siffrans värld. För ukrainarna betyder varje släckt liv en oerhörd förlust och varje död soldat, varje kropp samlas in för att ges en anständig begravning. Vad gäller de ryska soldaterna får de ligga kvar och ruttna på slagfälten. De är ju blott siffror i den ryska terrorns spel ty monstret i Kreml kunde inte bry sig mindre. 100, 1000 eller 100 000 döda ryska soldater? För Putin spelar det ingen roll. Han är redan bortom det mänskliga, bortom all humanisms logik. Därför måste vi stå upp för Ukraina med allt vad vi har på det att den ryska imperialismen och terrorn inte segrar ty då kan det gå andra europeiska folk illa också. Intressant tanke – att Putin tjänar på Hamas galenskap. Ryssland har inte fördömt Hamas attack, vilket kan tyda på att det kan finnas en ”ondskans triad” nu, mellan Ryssland, Iran och Hamas, en triad där hatet mot allt vad ”Väst” står för – demokrati, yttrandefrihet, HBTQ-människors rättigheter t ex – är det gemensamma bränslet.
*
Pontus Lindh. I april 2018 fick jag, inför en förestående Stockhomsresa, en förfrågan från min vän, författaren och poeten Pontus Lindh ifall jag kunde lämna över ett nyskrivet manus av honom till min förläggare på Albert Bonniers Förlag. Det gjorde jag gärna och väl i Stockholm överlämnade jag manuset med en förhoppning om att det skulle slå väl ut för Pontus. Efter väl förrättat värv meddelade jag Pontus detta, som svarade med ett sms: ”Du är värd din vikt i oregelbundna verb. Tack!” Dagen efter sms:et tog han livet av sig genom att hoppa från Älvsborgsbron. Manuset blev plötsligt ett ”efterlämnat” sådant men det sällskap vi bildade efter Pontus död, ”Pontus Lindh-sällskapet”, har nu givit ut manuset i bokform, ”De okända breven”, en underbar samling prosadikter i form av brev: Till Orfeus från Eurydike, till Priscilla från the King, till April från Oktober eller till en mamma från hennes son, till exempel. Boken kostar 150 kr och kan rekvireras från mig. Och i dessa lätt apokalyptiska tider kan det vara på sin plats att avsluta den här blandade tanken med Pontus Lindhs brev ”Mänskokolonin år 2150”:
Vi är tjugo kvar, tjugo satar som försöker överleva där nästan inget lever. Jag har svurit på att inte äta mänskokött, eller dricka mänskoblod, hellre hungrar jag ihjäl.
Snart en kvar. Sedan ingen. Människan som en parentes i jordens historia. Jag tänker på den sista av oss. Vem det nu blir. Jag minns en gång i min barndom – före apokalypsen – när läraren berättade om den sista uroxen. Dess förbundne dog år 1620, sedan irrade den runt i sju års tid. Jag hade dessförinnan bara vaga uppfattningar om ensamhet, jag var ett omhuldat barn, men där och då i klassrummet förflyttades jag till den polska skogen och såg för mitt inre hur uroxen kallade, vandrade vidare, kallade; allt lägre, allt otydligare tills den en dag helt tystnade.
Namnet säger allt: mänskokolonin. Det som håller oss vid liv är berättelserna framför eldstaden under den svartgröna himmelen. Ord samt vatten och de få växter och djur som ännu går att uppbringa.
ZYX
*
Poesins blodiga allvar. I boken Ted & Sylvia, ett förståelseförsök (bokförlaget h:ström) tecknar den begåvade, spränglärde och oerhört produktive författaren Michael Economou ett vackert porträtt av två poeter som rörde om rejält i den moderna poesingrytan, engelsmannen Ted Hughes och amerikanskan Sylvia Plath. Det är en bok där Economou på ett levande och respektfullt vis närmar sig båda författarskapen och inte sätter sig till doms över Hughes på grund av det självmord som ändade Plaths liv, något som ett antal personer ägnade sig åt efter Plaths död. Economou tvinnar ihop två vackra porträtt och tecknar den vackra kärlekshistoria som Plaths och Hughes liv också var, ett gemensamt liv i poesins tecken där skapandet ständigt stod i centrum, ett skapande där båda understödde varandra på ett solidariskt vis genom noggrann och uppmuntrande läsning av varandras dikter och utkast till dikter. Fantastisk är scenen första kvällen de möttes, på en studentfest på Falcon Yard i Cambridge, ett möte det slog gnistor om och som slutade med att Plath bet Hughes i kinden: ”… kvinnan – Sylvia Plath, tar poesin på blodigt allvar. Om kärlek alls finns med i spelet så här i början av deras tête-a-tête är den våldsam, närmast besatt och girig, för plötsligt kysser mannen kvinnan på halsen. Hon besvarar inviten genom att bita honom i kinden. Blod rinner ner för hans ansikte. De svullna märkena av vassa tänder ska synas under en månads tid.”
*
Maskulinitetens skuggsida. Jag får en fin text på Messenger ifrån en norsk transväninna. Den får mej att tänka på orden om Putin ovan ty innehållet går ut på att ifall vi anpassar oss blint till samhällets maskulina normer så blir vi reducerade till kuggar i ett system bara, varpå vi förlorar kontakten med vårt inre djup och vår autenticitet. Och då dör våra själar. Som hos Putin. Som hos Trump. Och det som då återstår av oss blir ett slags maskulina människorobotar med grova sköldar mot allt som skulle kunna sätta själen i dallring. Även mot det vi kommit att kalla för samvete.
*