Synvända. En av mina favoritplatser i Malmö, och i Limhamn, där jag bor, är det lilla torget mellan WILLY:s och Malmborgs, R F Bergs plats. Framför allt Espresso Houses uteservering när det är fint väder. Jag tycker om att sitta där och läsa, dricka kaffe och titta på det sk ”folklivet”, vilket till stor del består av händelser i och kring det ”A-lag” som, oavsett årstid och väderlek, sitter på bänkarna mitt emot Espresso House. Med tanke på det rika inmundigandet av jästa drycker blir det ofta någon form av teater, högljudda utspel eller diskussioner/gräl. Vid det här laget är de flesta bekanta ansikten för mig och inte sällan kan de provocera mig med detta att de ”inte gör någonting”, dvs inte tycks ha några ambitioner med sina liv medan jag, där jag sitter, alltid håller på med något, läser Proust, Ivar Lo eller Céline, till exempel, med anteckningspennan i högsta hugg. Som om jag alltid känner att jag vill/måste göra någonting – förkovra mig, till exempel. Så ibland far djävulen i mig, bland annat genom en fantasi: att klä mig sjavigt, sätta på mig en clownnäsa och uppföra ett slags gatuteater där framför dem och ragla fram och tillbaka som om jag knappt kunde stå på benen, dvs att få dem att se sig själva och kanske få någon av dem att vakna upp ur alkoholens dimma. Tänker jag. Tills det slår mig – och därav det lilla rubrikordet synvända – att de kanske har mer att lära mig än jag dem. I konsten att inte göra något speciellt, till exempel, bara slappa och låta livet komma och gå. Eller för att tala med Marx’ svärson, Paul Lafargue som ju gav ut pamfletten Rätten till lättja (Le droit à la paresse). Att göra upp med prestationsdjävulen i mig, alltså, och öva mig i att bli en lätting. Eller?
*
Minoritetsglädje. Det är ett vackert ord och då och då tänker jag på det, framför allt under stunder då jag genomilas av den där oresonliga transglädjen, att det inte finns någon tvekan om vem jag är och vart jag skall i livet. Som när jag är i Aten och en morgon bestämmer mig för att gå upp på Akropolis, till Parthenon, bland alla turisterna och bara stå där, vara där bland alla andra. Eller efter en kväll på barerna i min egen stadsdel och jag kommer hem, in i hallen, och genomilas av samma fina känsla. Att vara den jag är och bara vara stolt och glad över det.
*
Medioker. Ibland vill jag stava det medi-åker eftersom känslan som vidlåder ordet har något segt och klafsigt över sig. Ordet, varje gång jag ser det eller hör det, skickar mig alltid tillbaka till Korsika, en strand utanför Ajaccio. Sommar, interrailkort, tidigt sjuttiotal och jag bor i ett tält på stranden tillsammans med två nyfunna franska vänner. En kväll kommer, av alla människor, Ale Möller vandrande på stranden tillsammans med ett litet entourage och gitarren på ryggen. Jag hälsar på honom. Vi känner inte varandra men är skolkamrater och gick på Petriskolan i Malmö tillsammans under en tid, han i ettan, jag i trean. Han och hans vänner tänder en eld på stranden och sedan, ja sedan, börjar han spela. Spela och sjunga. ”Blackbird”, inte minst. Det är så svindlande bra att jag, plötsligt, jag är arton, nitton nåt, drabbas av känslan att jag själv inte är någonting. Att mitt liv inte är värt nåt. Jag börjar bälga i mig av vinet jag och mina franska vänner har försett oss rikligt med och till sist blir anblicken av geniet Möller vid lägerelden så outhärdlig att jag plötsligt bara vandrar rätt ut i Medelhavet, full som en alika. Varför framhärda som medioker i en värld med sådana i ens närhet? I sista ögonblicket räddar Maurice mig, en av mina franska vänner, drar mig upp ur vattnet, släpar mig in i tältet och vakar över mig tills jag somnat. Apropå ordet medioker, alltså.
*
Ukraina. Allt som står på spel nu, hela den moderna värld som många av oss älskar så: en värld med demokrati, öppenhet, yttrandefrihet och HBTQ-rättigheter, till exempel och med Europa och EU som en bastion för detta. Det är nu vi mäts och vägs, vad vår kärlek till denna vår fantastiska värld är värd ty står vi inte upp för Ukraina nu, kommer kanske den värld vi älskar att gå under. Ukraina måste helt enkelt vinna detta krig, ett krig som också handlar om oss ty innerst inne handlar solidaritet även om att skydda sig själv. Ukrainarna slåss för oss, för vår frihet, för vår demokrati. Det är inte ett krig ”långt borta”, som Vietnamkiget. Det är ett krig här och nu, där ukrainarna befinner sig vid fronten mot den ryska, medeltida ondskan och vågar vi inte stå upp för dem nu kan det vara kört för våra barn och barnbarn. Finns alltså bara en väg framåt: Slava Ukraini!
*
Antimperialism. I höstas var jag i Latinamerika, i Chile och Argentina, inbjuden som poet att läsa vid en poesifestival i Mendoza och Buenos Aires. Då noterade jag att flera av de författare och intellektuella, vänsterintellektuella nota bene, inte riktigt förstår – inte vill förstå? – vad som händer i Ukraina. Som om de förblindats av decenniers avsky för ”USA-imperialismen”, ja så till den milda grad att de omöjligt kan förstå vidden av Putins grymhet och brottslighet. Min upplevelse får retroaktiv tyngd av Lavrovs resa nu i vår till Brasilien, Venezuela, Nicaragua och Kuba. Dessa vänsterregimer har uppenbarligen inga invändningar mot den ryska terrorn och vad gäller Venezuela, Nicaragua och Kuba har jag inga förhoppningar längre men av Lula, den gamle fackföreningskämpen, hade jag förväntat mig mer. Men, nej. Han, liksom representanterna för de ovan apostroferade regimerna, är uppenbarligen oförmögen att se fascismen i Kreml och vidden av imperialism i den ryska krigföringen. Min slutsats: att den stolta ”antiimperialism” dessa staters representanter ägnar sig åt i högtidstalen inte alls är det – då skulle de ju unisont fördöma den ryska aggressionen – utan bara en illa maskerad, ålderstigen och primitiv antiamerikanism.
*
La France! Man bränner ner rådhus, tänder eld på bilar, papperskorgar, slår sönder butiker, kastar sten och vreden går att ta på. Det franska folket har tagit till gatan igen, som så många gånger förr genom historien. Jag har alltid beundrat detta folk och är sedan nitton års ålder, då jag kom till Paris för första gången, en övertygad frankofil. Men nu, detta? Detta maniska hat till Macron och hans pensionsreform, jag förstår ingenting. Eller, rättare, jag kan förstå att folk blir förbannade över att reformen tvingades igenom med ett dekret (49.3) men vreden har ju inte sitt ursprung i detta utan i själva pensionsreformen, att man hädanefter tvingas jobba fram till 64 års ålder. Läs detta en gång till: att pensionsåldern höjs från 62 till 64 år. I en europeisk omvärld där man arbetar till 65 eller 67 års ålder. Det är bisarrt. Inte minst eftersom vi lever allt längre och blir allt friskare. Och kanske har min djupa oförståelse för fransmännens reaktion på reformen sin yttersta förklaring i att jag i grund och botten är djupt protestantisk (det är genom hårt arbete man kommer till paradiset) medan fransmännen, som de katoliker de är, ser arbetet mer som en bestraffning. Kanske är det detta i grunden. Men hur som helst: jag förstår ingenting. Je n’y comprends rien och min kärlek till det franska folkets häftiga upprorstradition har fått sig en rejäl törn denna vår.
*
Att konvertera. April 1963, vi har precis flyttat till Malmö från Sundsvall, jag och min familj. Pappa har fått jobb på Flensburgska barnsjukhuset i Malmö och nu installerar vi oss på Fiskebäcksgatan 13, i sydvästra delarna av Malmö, där jag börjar i tredje klass på Djupadalsskolan. I bagaget har jag, som den fotbollstokige lille grabb jag är, en svartgul Hammarbytröja (”Nacka” var min idol) och den har jag på mej när vi ”delar upp” i Djupadalsparken eller på vår egen plan, ”Rundan”. Tills en dag när det ringer på dörren och två av mina nya klasskamrater, ”Axel” och ”Sjunne”, pedagogiskt förklarar för mej att ”här i Malmö håller vi på Malmö FF, följ med på match!” Den här våren är det 60 (!) år sedan jag var på en MFF-match för första gången, i april 1963 (MFF-IFK Norrköping, 1-1, något som också var Bosse Larssons första allsvenska match). 60 år på ståplats, alltså, och kärleken till det ljusblåa laget i mitt hjärta känns starkare än någonsin. Tack, alltså, ”Axel” och ”Sjunne”!
*