Det tog lång tid för mig innan jag beslöt mig men när jag till sist gjorde det, flöt beslutet in i mitt liv helt naturligt, utan någon större vånda. Vad? Att bojkotta fotbolls-VM i Qatar. Kvinnosynen i det stenrika arablandet, kvinnors ställning som andrarangsvarelser, att de inte får välja sina liv som de vill och förbudet mot homosexualitet avgjorde. Varför ”sponsra” en vidrig salafistdiktatur genom att slå på teven och se matcherna? Jag är ju transperson och HBTQ-människa och att VM spelas i ett land där jag inte skulle kunna få röra mig fritt och där allt jag står för inte bara är förbjudet utan också hatat, det blev för mycket. Salafismen i Qatar, och i Saudiarabien, för övrigt, är den mest reaktionära formen av islam, ett slags religiös fascism, om man så vill och VM i fotboll innebär blott en sak för emiren i Qatar: att köpa sig ett anseende som varken han eller landet förtjänar. Lägg till detta minst 6000 migrantarbetares död vid bygget av arenorna så blir ju VM dessutom ett slags konstgjord fest på ett gigantiskt gravlock. Ingenting blir så klart bättre av ett antal fega lagkaptener från olika länder som inte vågar sätta på sig regnbågsbindeln för att markera mot diktaturen och FIFA. Noterbart kring detta VM är också att den debatt som trots allt fanns i början, dog ut ju längre turneringen framskred i takt med att de naiva sportjournalisternas dreglande entusiasm ökade – Oh, Mbappé! Oh, Messi! Oh, Kane! En seger, så klart, det också, för emiren i Qatar, Tamim bin Hamad.
Hur det är att bojkotta VM? En märklig känsla för någon som följt varje VM sedan 1966 noggrant och nördigt. Jag är ju dessutom den svenske författare som, utan konkurrens, skrivit mest om fotboll. Och till det jag skrivit om fotboll ingår två böcker om VM, det i Italien 1990, Fotbollskarnevalen (tillsammans med Ulf Peter Hallberg) och det i Brasilien 2014, Hemma Borta (tillsammans med Karl Ove Knausgård). Jag har varit på fyra Fotbolls-VM och större och roligare fest finns inte. Mitt vackraste minne från de VM jag varit på är från VM i Italien 1990, när tusentals svenska och skotska supportrar plötsligt bildade ett gemensamt, spontant ”demonstrationståg” och sjungande tillsammans gick från Genuas centrum ut till arenan Stadio Luigi Ferrari. Fotbollskärlek och fotbollsgemenskap när det är som vackrast.
Men hur är det då, att inte titta? Som att gå i kloster, fotbollskloster. Ett slags stillhet som först var lite besvärande och nervös men som efter någon vecka blev skön och befriande, om än behäftad med en viss melankoli, den som föds ur saknaden efter att prata fotboll/prata VM med nära och kära. Och vad gör jag i klostret då? Skriver, läser, tittar på serier (The White Lotus och Tyst vittne, t ex). Och ber en stilla bön – det handlar ju trots allt om ett kloster – om att detta VM inte innebär fotbollens död utan att det blir en språngbräda för fotbollens progressiva krafter att återta makten över FIFA på det att inga diktaturer och/eller HBTQ-hatande länder någonsin får rätten att ordna världens största idrottsfest.
*
När jag förra året började titta på teveserien Tunna blå linjen stöttes jag först bort av de stolpiga, långsamma, oerhört ”svenska” dialogerna där publikens intelligens underskattades; så mycken förutsägbarhet i både repliker och handling. Men serien tog sig, tack vare några intressanta karaktärer och flera bra skådespelare så jag tittade säsongen ut. När säsong två kom, var jag nyfiken på utvecklingen, ifall man skulle lyckas ta det till en mer internationell (dansk, till exempel) nivå. Men knappast. Och till det lite stapplande och stolpiga kunde läggas osannolika fall långt ifrån Malmös verklighet. Så när jag läste Mustafa Panshiris, den före detta polisen, inlägg om serien i Expressen (13/11-22) tyckte jag att han slog huvudet på spiken, att hans Bullerbymetafor stämde. Malmö är ju trots allt den stad i Europa – bortsett från vissa städer i Albanien – som under perioder haft högst mordtal per 100 000 invånare (över 3,0 per 100 000 invånare), en extrem situation som gjort att Nationella Insatsstyrkan två gånger under de senaste femton åren skickats till Malmö. Som i Södertälje just nu. I Sydsvenskan skrev en av kriminalreportrarna för något år sedan att de 200 värsta kriminella i staden (kontraktsmördare, rånare, gängmedlemmar) alla, utan undantag, stammar från Mellanöstern och Nordafrika. Malmö är med andra ord en stad genomsyrad av gängkonfilkter där klan- och hederstänkande är själva livsluften. Om detta inte ett spår i Tunna blå linjen. Nada! Men serien tog sig ändå i år också. Tack vare de intressanta karaktärerna och bra skådespelarinsatser. Noterbart i sammanhanget är att Malmö Stad sponsrar serien med nio miljoner. Kanske bidrar det till Bullerbyeffekten, att staden inte får framställas så som den är i verkligheten. En konstnärlig strategi som har full backning från Sydsvenskans kultursida också, märkligt nog. Där den kritiska debatten om en för staden viktig serie skulle kunna rasa, har allt reducerats till ett slags hejaklackstänkande, en variant på fotbollens Heja di blåe! Men låt oss nu hoppas, ifall serien får en fortsättning, att Bullerbyidealet skrotas och att manusförfattarna vågar ge sig i kast med Malmös verkliga mörker och under den konstnärliga parollen: sanningen är alltid revolutionär!
*
Känslighet. Något jag funderat på hela mitt vuxna liv men först nu börjar förstå vidden av. Att känslighet innebär att allt landar i dej, utan urskillning. Allt. Todo! Inte bara det ljusa, vackra, fina. Utan även det mörka, förfärliga, det mest primitiva, ”savannens” alla reflexer och rädslor. Det ena går inte utan det andra. Och priset för det vackra – solen, kärleken, sympatin och empatin – är mörkret, att det också måste bejakas – vargtimmens kusliga tankar, undergångsfantasierna, pessimismen – hur svårt och smärtsamt det än må vara.
*
Det är något med Paris och ungdom, som om staden, oavsett vilken ålder man är i, får en att inte bara tänka på sin ungdom utan också att känna av den. Oavsett hur gammal man är. Quartier Latin, till exempel, är en evig hyllning till ungdomen och har varit det sedan François Villons dagar på 1400-talet. I januari är det femtio år sedan jag kom till Paris första gången och varje gång jag kommer hit ringer Verlaines klassiska ord i mina öron: ”Säg mig, du där, vad gjorde du av din ungdom?” Som om staden i sig sätter fingret på ungdomens rus men därmed också, indirekt, på frågan om vad åldrande innebär.
Det är också den frågan som den franska författaren och kända radioproducenten Laure Adler ställer i sin uppmärksammade La Voyageuse de nuit. Det är en vacker bok om åldrande, om kärleken till livet på ålderns höst men också en svidande vidräkning med situationen på franska äldreboenden. Adler är född 1950 och hon tar avstamp i det egna livet med scener från promenader i Paris, simbassänger där äldre behandlas illa, hon skriver om letandet efter läsglasögonen, om oron och skammen över den egna åldern, om synen på sex och att våga vara sexig som äldre med frågan: hur länge ska jag våga bära tajta jeans?, till exempel. Det egna åldrandet ser hon som en ”stegrad dimma” men för Adler är det inte enbart negativt ty hennes erfarenhet är också att åldrandet innebär en ny frihet, en förmåga att släppa taget, att försonas med tillvaron och se lyckan i de små sakerna.
Boken är en stridsskrift för ett humant åldrande och mot filosofin på många franska äldreboenden, att isolera de gamla istället för att bygga äldreboende nära dagis, så att barn och gamla blandas. Hon polemiserar mot den ungdomskult som hon anser är stark för närvarande och där Macron blir en symbol för övertron på ungdom. Adler gör även en exposé över hur vi sett på åldrandet genom seklerna. Under franska revolutionen ansågs det, till exempel, som en officiell, medborgerlig dygd att hedra de gamla ty för revolutionärerna då var samhället frukten av de ansträngningar som de äldre utfört i det förflutna; bara några århundraden tidigare var det tvärtom, då sågs de gamla som personer vilka överlevt allvarliga sjukdomar och som därför isolerades i ensamhet, deras ålder respekterades inte. Så skiftar historiens syn på unga och gamla och ålderdom blir, som så mycket annat, en social konstruktion.
Adler tar sig även an hur olika författare sett på åldrandet och refererar ofta till Simone de Beauvoir men också till författare som Proust, Hugo, Coetzee, di Lampedusa, George Sand, Colette, Montaigne, Barthes, Madame de Staël, Madame de Sevigné och till sin egen samtalspartner, Annie Ernaux. La Voyageuse de nuit är en uppmaning till levnadskonst och med Victor Hugo menar hon att det är först när vi blir gamla som filosofi och filosoferande får existentiell mening. Men hon pekar även framåt med ett antal frågor: vad händer i ett kommande Frankrike med 13 miljoner människor över 65 år och, om inte så länge, med 200 000 personer som är över hundra år? Och vad händer i framtida samhällen när vi, enligt forskarna, kan leva tills vi är 150 år?
Just de frågorna tänker jag inte så mycket på när jag glider genom centrala Paris i skymningen som Marisol en lördagsnatt och kvarteren kokar av glädje, livslust – och ungdom. Istället känner jag den glädje som också genomsyrar hennes bok, den av att fortfarande få vara med, få njuta av livet och, som Victor Hugo uttrycker det: ha privilegiet att ha många åldrar inom sig samtidigt.
*
tio månader på julafton, vinter här, vinter där och bomberna som aldrig slutar falla, över Donetsk, över Odessa, över Kiev men också in över oss, in över Västanväg på Limhamn där jag bor, in i våra medvetanden, en barnvagn som sprängs i Vinnytsia, dottern i bitar, mammans fot kvar på trottoaren, 8-årige Kyrylo utanför ett affärscentrum i samma stad, sprängd han också, han som flydde från Cherson, 4-åriga Lisa med Downs syndrom, död, söndersprängd, utanför specialistläkarmottagningen i samma stad, av robotar från djupet av Svarta havet, monstrets ansikte syns överallt, dygnet runt, dess skugga jagar över kontinenten, härskaren som är på väg till sin egen grav med ökad hastighet och drar med sig sitt eget folk i avgrunden, vi är i mörkret detta år, i ljuset, vågorna från Västerhavet, eviga som tidens vågor, grymhetens vågor i historien, nu här, igen, de digitala informationsvågorna sköljer in hela tiden och bomberna briserar överallt i krigets tid och skuggan från monstrets järnansikte drar över vinterhimlen, visar sig i tobaksaffären, på löpsedlarna, vart man ser, de iskalla ögonen, ögon av järn men också motståndets ansikte, Zelensky i sin gröna t-shirt, i sin bunker, oförtröttlig, som vägrar vika sig för monstret och monstrets språk, den ”antifascistiska” fascismens språk, hur allt kastas om nu, i språket, i Europa, jag håller tal på Möllevångstorget i Malmö och rycks med av mina egna ord, Slava Ukraini!, vad kan jag mer än ord, skriva ut min vrede, skrika ut min vrede medan du, Edvard Selander Patrignani, gav ditt 28-åriga liv vid fronten i Donetsk, söndersprängd i samma ögonblick som du skulle hjälpa en kamrat som skadats?, du gav ditt liv för ukrainarna, för oss européer och demokratin, som under spanska inbördeskriget, samma kamp för den enkla värdigheten, för sanningen och demokratin samtidigt som Göran Greider skriver en dikt mot NATO, mot de enda krafter som kan hjälpa det ukrainska folket att segra och jag noterar med smärta hur stora delar av den vänster jag kommer ur nu tiger, hur många av dem som älskar att ta ordet solidaritet i sin mun tiger och hur det ekar om den tystnaden, Ali Esbati stod öga mot öga med fascismen på Utøya och överlevde men ville förvägra det ukrainska folket rätten att försvara sig mot samma fascism i rysk gestalt, den ryska varianten dessutom välsignad av patriarken Kirill, en fascism för vilken sådana som jag, transor, är Djävulens verk och ett utslag av den västerländska dekadensen medan Zelensky signerar en lag som gör samkönade äktenskap möjliga även i Ukraina, så blir frontlinjerna tydliga även ideologiskt och det ryska ansiktet blottas för världen, en rascism inkarnerad av gråa, sovjetliknande män som sitter i rysk teve och på fullt allvar talar om hur de kan utplåna England på några minuter, förvandla ön till en dimmig kärnvapenöken, det är på allvar, det är vinter 2022 och även i vårt land finns folk som står på monstrets sida, som vägrar inse hur den moderna ondskan ser ut, som vägrar solidariteten och sedan alla de som lever sina liv som om ingenting vore, som om bomberna inte slår ner och förvandlar oskyldiga ukrainare till blodiga köttslamsor och mitt eget hat till monstret som bara växer i mig och nu också sprids till det ryska folk som stödjer sin ledare, som hyllar monstret i Kreml, mitt eget dåliga samvete för att hatet i mig växer, krigets kusliga mekanismer som ingen kommer undan, den grumliga glädjen i mig när tusen ryska soldater sprängs i luften på en bro i Donbass, för att den handlingen hjälper oss som bor här att överleva, hjälper det ukrainska folket i den fruktansvärda logik som stavas döda eller dödas och där pacifismen bara är en reaktionär undanflykt från motståndets ansvar, ett realpolitiskt stöd åt monstret och hans hantlangare, missilerna från Svarta havets djup dödar barn, gamla, soldater utan urskillning, det är monstrets taktik, den rena terrorn mot ett helt folk ty monstret bryr sig inte om människoliv, det egna folkets eller andras, han har för längesedan fallit, för att tala med Karl Ove Knausgård, från ansiktets värld till siffrans värld där de döda saknar namn nu när unken, gammal kommunism går hand i hand med nationalism och en järnliknande manlighet som saknar kontakt med hjärtats värld, med allt vad det kvinnliga står för, jag kan dessa män, monstret i Kreml, Donald Trump, Xi Jinping, vet hur de tänker, hur de ickekänner, vet hur de luktar, vet hur de låter, vet hur de dricker, vet hur de skämtar i bastun, vet allt om deras nakenhet, deras förtvivlade tomhet, har mött dem i underjordens gångar, i mitt eget mörker, vet hur de hatar, vet hur de ickeälskar men fullföljer sina plikter till det yttersta, till den yttersta lögnens stup, vet allt om den fascismen, den livsfascismen, den manliga livsfascismen, kärleken till döden & lögnen, rädslan för livet & kärleken, och hur ser mitt motstånd ut, Edvard Selander Patrignani, jag som inte kan göra som du gjorde, ta till vapen och bege mig till fronten?, jag är beredd att frysa i vinter, frysa ut monstret och hans hantlangare på det att Europa och Ukraina segrar, det enda vi kan, det enda vi har: solidariteten, hålla ihop, frysa tillsammans, i orden, i handlingarna, med pansarskotten, med HIMERS, sätta stopp för den ryska flodvågen, hålla ut tillsammans, hata men inte hata, lösa paradoxerna i oss, inte ge upp, inte ge upp stödet, hoppas, aldrig sluta hoppas på seger, att något gott kan komma ur mardrömmen, ett annat Ryssland, ett människornas Ryssland, ett solidaritetens Ryssland, som de ryssar på Möllevångstorget som la sig på knä och bad om förlåt för sina ukrainska vänner,
här har vi bara orden, som de här jag skriver nu men orden leder till politiken som leder till handlingen som leder till vapenleveranserna som kan leda till seger, jag ser fingret med den målade nageln, det enda som återstod av den söndersprängda nagelbyggerskan i Butja, hon som älskade sitt arbete och att göra kvinnorna i Butja vackra, det enda som återstod av hennes värld som också är min värld, de målade naglarnas värld, kvinnovärlden, allt som var kvar av henne när ryssarna lämnade Butja men en dag, tänker jag, ska vi dansa på monstrets gravlock, med målade naglar, pridetåget i Kiev ska sprida sig till Röda Torget den dagen ett annat Ryssland ser dagen gry, till dess skriva det enda jag kan, skriva mitt motstånd, skriva, skriva Slava Ukraini! – och vädja om vapen, vapen, vapen åt Ukraina…
*