LATINAMERIKA 1. Till Chile och Santiago igen, landet jag reste till första gången i december 1985, mitt under Pinochetdiktaturen. Jag har inte varit där på nästan tjugo år och för mig är Chile väldigt mycket författaren Jorge Calvo som under sin femton år långa exil i Sverige blev som un hermano, en bror, för mig. Våra gemensamma intressen – politiken, litteraturen och, inte minst, schacket – lade grunden till vänskapen redan under mitt första besök i Chile. Väl i Sverige och Malmö fördjupades den. Calvo inkarnerar mycket av det chilenska, inte minst humorn, den okuvliga livsviljan, rättvisepatoset, liksom kärleken till poesin, prosan och musiken. Men även landets politiska tragedi. Under kuppen arresterades han och fördes till den beryktade Estadio Nacional där han i en av de blodbesudlade korridorerna plötsligt fann sig stå ansikte mot ansikte med sin egen far. Båda klarade sig ur mardrömmen dock. Något år senare kom militären för att ta honom igen men just den kvällen var han inte hemma i höghuset i centrala Santiago. Det var däremot hans svåger med samma namn, Jorge. Denne hade inte mycket med det politiska att göra men militären tog honom ändå eftersom de trodde att han var den andre Jorge, min vän, och samma natt sköts svågern i en tunnel i utkanten av Santiago. Sådana historier präglar Jorge Calvos generation och Calvos sätt att hantera smärtan har varit litteraturen. Tror inte jag känner någon som brinner så för litteraturen med stort L, inte heller någon som hyllar fantasins kraft som han. Jag har översatt två böcker av honom till svenska, romanen Matchen (La Partida) och novellsamlingen Ödlornas mosse (La poza de los lagartos), där titelnovellen är ett mästerstycke i ”magisk realism”. Jorge och hans chilenska vänner påverkade kulturscenen starkt i Malmö på åttiotalet och min roman Jag vill ha hela världen! hade inte skrivits som den skrevs utan influenserna från dem. Vi får en fin vecka tillsammans i Santiago med långa, djupa diskussioner, goda middagar, ett antal blixtrande schackpartier som förr, en underbar utflykt till Valparaíso och fin samvaro med hans familj. Men under allt, under hela besöket, vibrerar samtidigt en förlamande sorg: veckan innan jag anlände dog hans älskade son Pablo, fin musiker och en av Chiles bästa schackspelare. Knall och fall, 42 år gammal i en hjärnblödning. Jag förstår först inte att Jorge ens orkar träffa mig. Men det gör han och han och hans familj tar hand om mig med samma värme och generositet som alltid och när jag sätter mig i bussen som ska ta mig över Anderna till Mendoza i Argentina så tänker jag att svaret på den gåtan torde vara den okuvliga livsenergi och kärlek till livet som fortfarande, trots dråpslag av olika slag, genomsyrar min vän och fine författarkollega Jorge Calvo.
*
LATINAMERIKA 2. Santiago, kväll. I många år hade jag en föreställning om att Latinamerikanska män var och alltid kommer att vara hopplösa machos. Det var en föreställning som grundlades hos mig i Malmö på åttiotalet när jag hörde chilenare gräla på varandra. Då var ”maricón” (bög) det värsta man kunde vara, värre än ”Pinochetista” till och med och tittar jag vidare ner i den historiska brunnen är det lätt att hitta exempel på patriarkala och djupt machistiska män som präglat den latinamerikanska historien, allt från just Pinochet till Fidel Castro. Det är därför med stor nervositet som jag gör om mig till Marisol på hotellet Foresta i centrala Santiago, allt för att utvidga hennes värld med ännu fler gator, ännu en världsstad men som så ofta, när jag är klar och tar hissen ner till hotellets bar, känner jag bara glädje och stolthet och killen i receptionen reagerar knappt, lika lite som kyparna inne i hotellets bohemiska bar. Det blir en fin kväll och efter några glas där tar jag en taxi till Bellavista, nöjeskvarteret, till gatan Bombero Nuñez där det kryllar av barer med drag queens och ”transformistas”, folk som mig själv. Det känns både befriande och överraskande och nån dag senare när jag är på väg till ett höghus i centrala Santiago där min författarvän Jorge Calvo bor hör jag musik på avstånd. Den kommer från parken San Borja i närheten. Jag lyder min kärlek till musiken, går mot den och där, mitt i parken, inne i ett slags dansrotunda har ett hundratal chilenska ungdomar fest och till min enorma häpnad ser jag att säkert hälften av dem är unga transor. Helt otroligt! Något liknande har jag aldrig sett varken i Sverige eller andra europeiska länder. Och intrycket av detta nya, anti-machistiska och liberala Chile stärks under mitt besök av att jag ser ett antal unga, lesbiska par vandra hand i hand i centrala Santiago och i Viña del Mar. Men inte bara det utan också kyssa varandra vackert och öppet. Världen må vara inne i en ”ond”, högerpopulistisk fas (där vi i Sverige nu spelar med i samma sjaskiga, antihumanistiska teater) men samtidigt – och detta är djupt paradoxalt – pågår en HBTQ-revolution av oanade mått i det tysta på många ställen i världen. Chilensk ungdom tycks vara en lysande del av den. Ibland känns det helt enkelt väldigt bra när ens egna uppfattningar kommer på skam.
*
LATINAMERIKA 3. Mendoza, Argentina. Jag är inbjuden till poesifestivalen VaPoesia i Argentina, en vecka i Mendoza, vinstaden vid foten av Anderna, och en vecka i Buenos Aires. Festivalen skiljer sig rejält från andra poesifestivaler jag varit på. Det normala på sådana är att det är uppläsningar på kvällarna inför en kulturellt intresserad publik, inte sällan som i Sverige med stor representation av medelålders kvinnor ur medelklassen. VaPoesia är något annat där Va (imperativ av verbet ”ir”, åka, ta sig till) står för nyckelbegreppet här: inclusión (inkludering), det vill säga, det är vi, de inbjudna poeterna, som varje dag åker ut till olika platser, fattiga byar, kåkstäder, fängelser där folk sällan eller aldrig kommer i kontakt med poesin och litteraturen. Min Argentinabild får sig en rejäl törn, minst sagt, präglad som den är av Buenos Aires skönhet, tangon, författare som Borges och Cortázar men även av geniet från Vinga skär, Evert Taube, och då inte bara hans sånger utan även hans underbara reseberättelse Många hundra gröna mil (Taube var en fin författare OCH konstnär också). Det Argentina vi besöker är den latinamerikanska tragedins, det vill säga den extrema fattigdomens Argentina. En morgon åker vi ut till kåkstaden Borbollon i utkanten av Mendoza, en stadsdel belägen vid en stor soptipp. Soptippen är arbetsplatsen för många i stadsdelen, det är där man letar fram rester och saker som sedan går att återvinna eller sälja. Stadsdelen är djupt präglad av våld och fattigdom och, får vi berättat för oss, här är det vanligt att även barn begår självmord. Vi besöker ett dagis som VaPoesia samarbetar med. Personalen är genomsyrad av optimism och glädje och alla ser det som sin uppgift att styra barnen i kvarteret bort från gatorna och våldet till ett liv med skola och utbildning. Ett ljus i mörkret, alltså, detta dagis. Samma dag, några timmar senare, besöker vi fängelset San Felipe i centrala Mendoza. Det är rigorösa kontroller när vi släpps in. Jag gör besöket som Marisol och förutom passet lägger de beslag på den reservperuk jag ofta har med mig. Allt är präglat av allvar och nervositet men väl inne i salen med fångarna, ett tjugotal män i ålder mellan 20 och 40 släpper allt. Det är en märklig situation. Jag där, tillsammans med Lisa Segovia, en poet från Las Pampas, inför denna minst sagt härdade samling förbrytare. Och likväl: den mänskliga värmen kunde inte kännas starkare. Det jag fruktade: hånfulla blickar eller skratt hör/ser jag inte en tillstymmelse av. Tvärtom, när jag läser mina dikter, flera med transmotiv, ur Läppstifterska (”Pintalabiadora” på spanska) är det blickstilla och tyst, applåderna varma. Jag blir rörd, tagen och diskussionerna som följer mellan dem och mig och Lisa S blir roliga, öppna och plötsligt svarar en av dem, en yngre, halvblind fånge med att sjunga/recitera några underbara rappstycken. Varpå jag känner mig manad att sjunga/recitera också eftersom jag rycks med av stämningen i salen. Jag sjunger/reciterar Nils Ferlins djupt melankoliska På källaren Fimmelstången (Ferlins vackra hyllning till Lasse Lucidor) och när jag hör min röst och ser deras nyfikna men också lite frågande ansikten (inför det svenska språket) kan jag inte låta bli att häpna inför språkets/musikens makt, och att jag här och nu planterar ett vackert stycke svenskt sjuttonhundratal i ett fängelse i Mendoza, Argentina. Och att hela situationen lätt tar sig in på min egen Topp 5-lista över Märkliga Situationer i Mitt Liv. Efter besöket är jag helt slut, agotada. Det är som om mitt eget inre, min ”själ”, om man så vill, manglats genom deras öden, blickar, sorg, desperation, tatueringar och min egen anspänning, en trötthet jag inte känt av på mycket länge. Ja, som om alla de rån och mord de bär med sig i sina inren ligger där i salen som ett slags mörk energi som gör mig helt tom, kraftlös. Men – och det är paradoxen i det hela – samtidigt känner jag en glädje och stolthet mitt i det hela över att mötet mellan våra så olika världar blev bra. Och oförglömligt.
*
LATINAMERIKA 4. Att vara transvestit eller transsexuell i Sverige kan ha sina sidor men i det stora hela är det en bra del av världen att leva i som trans. I Latinamerika är det tuffare. Många transor har svårt att komma in på arbetsmarknaden eftersom arbetsgivarna inte direkt längtar efter att anställa transpersoner. Med följd att många transor hamnar i prostitution och därmed, automatiskt, i kriminalitet eftersom prostitutionen i ett land som Argentina är förbjuden. Och här är det de prostituerade som jagas, inte kunderna. En som bröt sig ut ur denna värld är författaren och numera skådespelerskan Camila Sosa Villada från Córdoba i Argentina. Hon gjorde det, bland annat, med den fantastiska romanen Nattdjur (”Las Malas”, på Prosak förlag i översättning av Linnea Rutström) där hon på ett vilt, vackert, rått och poetiskt språk skildrar de prostituerade transornas värld i just Córdoba. Det finns väldigt få litterära transskildringar överhuvudtaget, vilket inte är konstigt eftersom vi representerar en oerhört liten del av befolkningen, mellan 0,5 och 1 %, oavsett population/land men är man intresserad av Latinamerika, bra litteratur OCH transfrågan är Villadas Nattdjur ett absolut måste: ”Varenda spydighet som folk slänger ur sig är som en huvudvärk som håller i sig i flera dagar. En kraftigt värkande migrän som aldrig någonsin släpper. Ständiga förolämpningar, ständiga trakasserier. Konstant brist på kärlek och respekt. Kundernas opportunism, bedrägerierna, exploateringen, underkastelsen, idiotin i att se oss själva som lustfyllda objekt, ensamheten, aids, klackarna som alltid går sönder, nyheterna om de döda, de mördade, alla interna bråk över män, över skvaller och skitsnack. Allt sådant som aldrig verkar ha ett slut. Och slagen, till råga på allt det där, slagen som världen ger oss, efter att mörkret fallit, när vi minst anar det. Slagen man omedelbart tilldelas efter en sexakt. Slagen vi alla har varit med om.”
*
LATINAMERIKA 5. Jag råkar komma till Buenos Aires samma dag som den argentinska ligan i fotboll avgörs. Det blir ett sanslöst drama där Boca Juniors (som spelar i blått och gult, de svenska färgerna, eftersom föreningens grundare sa att färgerna på lagets tröjor skulle vara färgerna på flaggan till nästa båt som seglade in i Buenos Aires hamn, vilket råkade bli en svensk båt) går segrande ur striden sedan Racing i sin match mot River Plate missat en straff i slutminuten, en straff som om den suttit hade gjort Racing till mästare. När dessa rader skrivs är det kaos vid Obelisken, Buenos Aires svar på Sergels torg, med tiotusentals Bocasupportrar som firar ligasegern. Argentina är lika fotbollstokigt som Brasilien och Italien och vem man än pratar med, unga killar, medelålders män, flickor, städerskor på hotellen, gamla gummor så är de fullständigt hängivna sitt lag, oavsett var laget befinner sig i seriepyramiden. Det är, oftast, en vacker ”fanatism” men som dessvärre också har en mörk baksida. Våldet kring den argentinska fotbollen har idag nått sådana nivåer att matcherna bara spelas inför hemmapublik. Polisen klarar helt enkelt inte av att garantera bortalagens supportrars säkerhet. Sorgligt men sant. Vad gäller själva fotbollen så börjar allt, för nästan alla stjärnorna, i kåkstäderna på ”el potrero”, den grus- och jordplan med taffliga mål utan ribba (ribban ofta bara en ståltråd; se ett av de bifogade fotona). Det är där alla de stora börjat: Riquelme, Redondo, Tevez, Caniggia, Batistuta, för att inte tala om sinnebilden för det hela, Diego Armando Maradona, som började på en ”potrero” i Buenos Aires utkanter, i ett lag som kallades för ”Las Cebollitas” (De små lökarna). Ingen spelare i Argentina, knappt heller någon annan känd person, är lika älskad av argentinarna som Maradona. Och då inte bara på grund av hans gudomliga fotbollskonst utan också för sitt rebelliska sinne, sin frispråkighet, sin humor och sin kärlek till vanligt folk. Det var också därför han blev en så djupt politisk person utan att någonsin vara ”politiker”, han var älskad av folket men hatad av överklassen och stora delar av högern. Inget som blev bättre av diamantsmycket i ena örat och Che Guevaratatueringen på ena skuldran. För dem var och förblev han den evige gatpojken. Men den här kvällen när det ekar av fyrverkerier, sånger och smällare från platsen vid obelisken tänker jag, att det bryr han sig nog inte så mycket om där i sin himmel ty idag deltar han, på sitt sätt, i den blågula Bocadansen på Buenos Aires gator ty Boca Juniors var ju hans lag, River Plates eviga rivaler.
*
LATINAMERIKA 6. Det finns caféer och det finns CAFÉER och eftersom jag är en caféfanatiker av sällan skådat slag letar jag alltid, varje gång jag kommer till en ny stad, efter bra caféer att sitta på. Mitt kriterium för ett bra café är att det ska ha en inspirerande inredning, inte vara för stökigt utan skänka en inramning så att det är möjligt att i lugn och ro läsa, filosofera och skriva. I Paris har jag ett antal caféer som uppfyller det kriteriet, även i Köpenhamn och – jo, faktiskt – i Malmö men frågan är om det finns något café i världen som slår Café Tortoni i hjärtat av Buenos Aires på Avenida de Mayo. Första gången jag besökte det var i februari 1986 och då höll jag på att tappa hakan. Så vackert tyckte jag att det var. Samma sak inträffar nu. Ny tappad haka. Jag hade glömt HUR stort och vackert det var med alla speglarna, lamporna, baren, de vinröda pelarna, de olika salongerna och hur mycket caféet vibrerar av inte bara konsthistoria, litterär historia utan också, kanske mest, av tangohistoria; mötesplats i över hundra år för stadens ”bohemia”. Alla de stora inom de nämnda tre disciplinerna har haft Tortoni som hemmaplan och två namn sticker ut, Jorge Luis Borges, författaren, och tangosångaren Carlos Gardel. Caféet grundades 1858 och är idag så populärt att man måste stå i kö för att komma in trots att det finns rikligt med platser. Men det är det värt ty kommer man till Buenos Aires utan att ha besökt Tortoni kan man, enligt min modesta mening, inte riktigt säga att man har varit i Buenos Aires. Det finns ingen annan plats i staden där Buenos Aires konstnärliga och artistiska historia går att avnjuta så destillerad.
*
LATINAMERIKA 7. Varje torsdag eftermiddag träffas de där, på Plaza de Mayo, i hjärtat av Buenos Aires, framför presidentpalatset Casa Rosada. Och de har gjort det i fyrtiofem år, sedan 1977. Militären, under generalen Videla, tog makten i Argentina i en grym statskupp den 24 mars 1976 och genast började folk försvinna. Man räknar med att upp till 30 000 människor mördades och/eller försvann under den militärdiktatur som varade i sju år. Organisationen Las Abuelas de Plaza de Mayo (Far- och mormödrarna på Plaza de Mayo) bildades året efter, 1977, och syftet var primärt att spåra alla de spädbarn som också försvann ty militären satte i system att stjäla spädbarn från den militanta vänster man fängslat – eller dödat. Det gick till och med så långt att man inrättade speciella ”barnbördshus” där tillfångatagna kvinnor inom vänstern födde sina barn, varpå dessa direkt gavs bort till väntande ”föräldrar”, oftast par där maken hade en hög position inom militären. Uppskattningsvis 500 barn drabbades av detta öde och fick sin riktiga identitet utbytt mot en ny. Idag har dessa kvinnokämpar fått hjälp av modern teknik och de har kontor och egen webbplats dit man kan vända sig om man tvivlar på sin identitet och misstänker att man kan ingå i gruppen av barn som stals. Detta fruktansvärda beteende kallade militären själv, när det hela pågick, för att ta krigsbyten (”botínes de guerra”). Många av de modiga kvinnor som vågade sig ut på Plaza de Mayo redan under diktaturen är naturligtvis döda idag men gruppen fortsätter oförtrutet sitt arbete och sin vandring runt Plaza de Mayo varje torsdag, år efter år, och när jag besöker dem, den 27 oktober, är det den 2324:e torsdagen i rad som de gör det. Fantastiskt!
Ps. Kvinnan i rullstolen på mitt foto heter Josefina Fiores, kallas ”Josefa” och har varit med från början, 1977. Hennes son försvann under diktaturen och hon har aldrig fått reda på vad som hände med honom. På banderollen som Las abuelas och Las madres håller i sina händer står det: ”Aldrig vackla. Aldrig förhandla. Aldrig tystna. Aldrig förlåta. Aldrig glömma. ALLTID KÄMPA.”
Pps. Som kulturell ambassadör för Malmö FF (tillsammans med bl a Björn Ranelid och Åsa Jinder) kan jag inte låta bli att känna en viss stolthet över min förening ty under VM i Argentina 1978, mitt under diktaturen, valde tre MFF-spelare: Staffan Tapper, Roland Andersson och Roy Andersson, att uppsöka och hälsa på ”Las abuelas”, en vacker och tung gest. ”Åby” Ericsson, den svenska förbundskaptenen, brydde sig dock inte ty han var inte intresserad av ”politik”…
Ppps. På ett av de bifogade fotona syns Dagmar Hagelin, svenskargentinskan, som fördes bort och ”försvann” 1977. Hennes far, Ragnar Hagelin, arbetade hela sitt återstående liv för att ta reda på vad som hände henne och 2017, fyrtio år efter hennes försvinnande, dömdes marinofficeren Alfredo Astiz till livstids fängelse för mord på henne liksom för flera andra mord. Han var tidigare dömd för mordet på två franska nunnor. Den argentinska terrorn var, till skillnad från Pinochets, ”blind” och kunde i stort sett riktas mot vem som helst, som mot Dagmar H, till exempel, som inte hade med det politiska att göra, medan Pinochets terror i första hand riktades mot viktiga personer inom vänstern: MIR, Kommunistpariet och Socialistpartiet (Allendes parti).
*
LATINAMERIKA 8. Att läsa sin poesi på ett främmande språk, i det här fallet på spanska, är en nyttig och, ibland, hisnande upplevelse. Det känns lite som att bli nakengjord, vilket också kan innebära att bli ”avslöjad”, det vill säga den ”slöja” man normalt använder sig av i det egna språket, försvinner och så står man där med det man vill säga utan att kunna gömma sig i ”det svenska”. Det innebär också, åt det andra hållet, att det blir väldigt tydligt vad som ”håller” (och vad som inte håller) och glädjen då, när man märker det, att det håller, blir då stor. Omvälvande. Själva meningen med att vara författare och poet, att försöka översätta inre världar så att andra, som här, i en helt annan del av världen, får ett helt annat djup. Dikterna talar och når fram oavsett var vi befinner oss, i ett fängelse i Mendoza, i ett kvinnohus i Buenos Aires med trasiga kvinnor präglade av våld, prostitution och narkotika, bland pensionerade lärare, på en fotbollsklubb för knattar i en kåkstad, i en konferenslokal på en bank i Buenos Aires. Dikten lever, dikten talar och jag fylls av den och av glädjen att se/känna dem ta till sig mina dikter. Samtidigt – apropå just poesi och språk – under hela sejouren/festivalen, som varar i två veckor, äger något märkligt rum i mig. Taubespöket! Jag är van vid att ha musikslamsor i hjärnan, bitar av låtar som skjuter fram när jag minst anar det. Det är ju en del av mångas våra liv, textrader, snuttar som förföljer en. Men detta! Det är ”Fritiof och Carmencita” som förföljer mig på ett nästan sjukligt vis … nästan i kanten av den blåa Atlanten… vart jag går, var än jag sitter… maaaamman, värdinnan satt i vrån … när jag vaknar på hotellrummet… –Carmencita, lilla vän! … när jag promenerar ensam i Buenos Aires centrum och letar efter en bra bokhandel… –Nej, Don Fritiof Andersson, kom ej till Samborombon… eller sitter ensam på en krog, äter en mäktig biff, dricker öl och kollar Boca Juniors sista match för säsongen … sköta mej noga, bara spara och knoga… sången som ett hjärnspöke, ett Taubespöke, en tvångstanke som vägrar släppa taget om mej … maaaaaaaaaaaaamman, värdinnan satt i vrån; eeeeeeeeeeeen som har tjugotusen kor… under middagar med de andra inbjudna poeterna och när spanskan plötsligt står mig upp i halsen … han har prisbelönta tjurar, han har oxar, får och svin och han dansar underbar taaaaaango … och under en middag hos mamman till en av arrangörerna sjunger jag just denna ”Fritjof…” som förföljer mej som en tvångstanke och berättar om detta fullständigt bisarra, att vi svenskar – ett helt folk! – när vi festar tillsammans, blir som besatta av en argentinsk ort, Samborombom (som en poet här hävdar ska heta SamboronDon), som är en total icke-plats i Argentina, en icke-ort med 130 invånare, men att den platsen hos oss framstår, efter ett antal nubbar … maaaaamman, värdinnan satt i vrån … och de skrattar, kan ju omöjligt förstå detta, att ett helt folk på andra sidan jordklotet då och då, när de festar, blir som besatta av detta Samborombom … maaaaaamman …. framstår som ett veritabelt paradis, ett veritabelt Ithaka, och vänder man på steken så blir det absurda i det hela än tydligare … draaaagspel, fiol och mandolin … ty då kan man ju fantisera om hur de, argentinarna, när de festar… skaffa mej ett jobb i er butik! … på ett liknande vis skulle sjunga om nån liknande ort hos oss, låt säga Sibbhult eller Burträsk… och när vi blir gifta, söta ungar ska du få, som kan dansa tango!… och då, men först då, kan man kanske förstå det bisarra, men också underbart roliga, i vår, svenskarnas kärlek, till icke-platsen Samborombon.
*