(Möllevångstorget 12 juni 2022). Kära Ukrainavänner, kära mötesdeltagare! Det är med glädje och stolthet men också i sorg som jag står här idag. Glädje och stolthet över att tala på en plats som i Malmö är själva sinnebilden för solidaritet men också sorg, så klart, med tanke på Rysslands besinningslösa anfallskrig i strid med all folkrätt och europeiska fredsavtal. För drygt hundra år sedan spelade den här platsen en viktig roll i Malmös historia. Den var skådespel för den oro som följde på storstrejken 1909 och av de arbetare som svartlistades efter den strejken bodde många här. Då tvingades många fly Malmö, dvs emigrera, i första hand till USA, då betraktat som ett arbetarparadis. Idag flyr folk hit till en av Europas stabilaste demokratier, en källa till stolthet det också.
På senare tid är det i första hand ukrainare som kommit till vår stad och några av dem står här tillsammans med oss. Allt som ett resultat av det ofattbara: Putins och Rysslands blodiga anfallskrig som sattes igång den 24 februari. Jag är författare och van vid att hitta på otänkbara saker, det ingår i jobbet, kan man säga, men den grymhet som ryssarna farit fram med i Ukraina överträffar allt jag hade kunnat föreställa mig och namn som Butja, Irpin och Mariupol sitter nu för evigt etsade som symboler för denna groteska omänsklighet: massakrer på helt oskyldiga, barn, ungdomar, äldre, liksom systematiska våldtäkter av kvinnor; gruppvåldtäkter, mammor som våldtas inför sina egna barn, kvinnor som skjuts direkt efter övergreppen. Putin är ingen Hitler men han har visat sig vara en Mussolini, han sår split i Europa genom att stödja extremhögern i olika länder och den ryska fascism som han inkarnerar känner ingen som helst respekt för människoliv, what so ever, varken för egna soldater eller för ukrainare i gemen. Ryssland har förlorat mellan 10-30 000 soldater på hundra dagar, det är fler än under Sovjets tioåriga krig i Afghanistan men det tycks inte beröra despoten i Kreml det minsta. Tvärtom, i rysk teve häromdagen talade han om än fler före detta territorier som skulle återtas och befrias.
Befrias från vad, kan man undra? Ty det som sker nu är ett moraliskt och politiskt självmord av oerhörda mått. Ryssland kommer i decennier att befinna sig i skamvrån och har heller ingenting att komma med, bortsett då från kärnvapen, skräck, naturgas och olja. Det ekar tomt i det väldiga landet där lögnen upphöjts till statlig norm och propagandapajasar som Dimitri Peskov och Sergei Lavrov tas på allvar. Vem i hela världen vill leva det torftiga liv som ryssarna tvingas leva under Putindiktaturen? Inte ukrainarna i alla fall ty deras dröm är en annan: det fria livet, det vi lever här, det som man skulle kunna kalla för modernitetens ljuvlighet, demokrati, uteserveringar, fritt kulturliv, HBTQ-rättigheter, fri press, fri teve och när det kommer till just HBTQ-personers rättigheter går det att se Putins krig – ett krig som andligen och ideologiskt stöds av den ryskortodoxa patriarken Kirill i Moskva –, som ett civilisatoriskt krig, mot det som sådana som jag representerar: ”den västerländska dekadensen”. Det är på den låga nivån, kära vänner, som Putin och hans anhang befinner sig, på historiens skuggsida och på väg – i expressfart – tillbaka till 1800-talet; desto mer fantastiskt att Kiev förra året hade en Prideparad med 8 000 deltagare och ett stort antal ukrainska bögar, transpersoner och lesbiska har nu dragit på sig militär uniform för att försvara sitt land med vapen i hand.
Jag kan känna en annan sorg när jag står här också, den över att vi är så få, att inte fler visar sin solidaritet med ukrainarna. För mej är det obegripligt. Ukrainarna slåss för Europa och därmed också för oss svenskar, för ett Europa som en humanistisk bastion där folk ska kunna leva i fred och frihet. Kanske, tänker jag, har detta med de gamla banden mellan svensk vänster och Moskva att göra, det vill säga en oförmåga hos många att vara i takt med tiden och se att det, de facto, är USA, England, Sverige, Danmark och Tjeckien, och många andra länder, Polen, inte minst, som just nu står för verklig solidaritet och rättvisa, inte bara i ord utan främst i handling.
Men kanske spelar det mindre roll att vi inte är tusentals som skanderar på gatorna så länge våra politiker fortsätter vara solidariska med Ukraina: med förnödenheter, ekonomiskt bistånd och, inte minst, vapen. Ty det är bara vapen och ett besegrat Ryssland som kan ge Ukraina friheten tillbaka och Europa en varaktig fred. Därför är det viktigt att vi, trots att vi är få på gatorna, fortsätter hålla trycket uppe på våra politiker: med politiska möten, insändare, debattartiklar. Vi får helt enkelt inte vika ner oss, vi får inte tillåta Ryssland att vinna detta krig. Ryssland ut ur Ukraina! Vapen, vapen, vapen – vapen till Ukraina! Slava Ukraini! Tack ska ni ha!
*
Jag är i Paris för första gången på tre år och trivs som fisken i vattnet. Eller som Heine i Paris, gripen av den lycka det innebär att vara i den franska huvudstaden en majmånad när kastanjerna blommar och värmen sjuder. Jag är här för att hjälpa en transväninna med ett reportage om transpersoner i Frankrike, inte minst om sexarbetarna i Bois de Boulogne, så gott som alla transsexuella och transvestiter från Latinamerika. Jag har ett långt förhållande till Paris, snart femtioårigt, men mitt förhållande till Bois de Boulogne är oskuldsfullt, förknippat med ungdomens långa promenader där och senare besök på Louis Vittonmuséet. Nu genomkorsar vi den mörka skogen sena kvällar och får se helt andra världar, Felliniaktiga eller, om man så vill, García Márquezaktiga, stolta, vackra, vilda transpersoner men också djupt ärrade sådana som befinner sig i ett evigt revirkrig och där ordet solidaritet bara är ett hån. Kampen om den egna gläntan som förutsättning för försörjningen är central och slagsmålen mellan dem vardagsmat. Det är en skuggsida av min egen värld som transvestit men jag och min väninna blir fint bemötta, med respekt och flera av intervjuerna innefattar mycken humor och skratt också och när vi skiljs från Antonia från Colombia efter en lång intervju, hen började som prostituerad som trettonåring i hemstaden och vars liv präglats så av våld – sammanlagt sextio knivstick på olika ställen på kroppen – och droger men hur hon, på trots av allt, utstrålar en sådan glädje, humor och styrka, kan jag inte låta bli att tänka på hur futtiga mina egna problem ter sig. Som rädslan för att åka metro som Marisol, till exempel.
Och nog ingjuter Antonia lite extra livsglädje i mig, tänker jag någon dag senare när jag sitter på La Plage, caféet och restaurangen i nittonde som ligger just där kanalen delar sig. Solen skiner. Det är fullt av folk på kajer och uteserveringar och hela Paris känns som just det, en enda stor uteservering. Plötsligt känner jag den där glädjen bara, över något jag skulle vilja kalla för modernitetens ljuvlighet, en variant på känslan i Hemingways En fest för livet men det är inte bara glädjen över att vara i Paris och att vara trans i Paris och våga stå för det utan också en politisk glädje, att Macron som den Europavän han är, tryckte tillbaka extremhögern i presidentvalet, en extremhöger där man på Eric Zemmours valmöten drev öppet och skamlöst med transpersoner. En fransk väninna berättar om den enorma lättnaden hon erfor när resultatet stod klart, en lättnad jag delade med henne eftersom det kändes som om avgrunden öppnades, mitt i hjärtat av Europa, när Le Pen förutspåddes kunna hota Macron om presidentposten. Nu har Macron utnämnt Elisabeth Borne till ny premiärminister, den första kvinnan på trettio år på den posten, sedan Edith Cresson tidigt nittiotal, Cresson som tvingades utstå kaskader av hån i Nationalförsamlingen, ledamöter som skrek À poile (Visa pattarna!) åt henne. Inget sådant nu och när jag tillsammans med tvåtusen transpersoner deltar i en demonstration mot homo- och transfobi i centrala Paris förstärks den känslan, att förändring är möjlig, en typ av manifestation som sannolikt varit otänkbar utan aggressiva motdemonstranter för tjugo år sedan. Det går framåt, trots allt, även i det djupt katolska och machistiska Frankrike.
*
Transfobi. En kväll i maj när jag är ute på en av mina sångpromenader (promenader där jag drar igenom min repertoar av sånger) i kvarteren där jag bor, på Limhamn, möts jag av tre killar i 14-årsåldern. Plötsligt skriker en av dem åt mig, vi är på femtio-sextio meters avstånd från varandra: Håll dej på avstånd, jävla transa! Som om, alltså, de skulle kunna smittas av något ifall jag kom för nära.
Och några veckor senare, en kväll i början av juni, på tapasbaren i Limhamn, en helig plats i mitt universum (det är där jag kör mina quiz sedan flera år tillbaka och dessutom uppträder som sångerska i trion ”Marisol y los dos compañeros”), börjar en medelålders, korpulent man att stirra på mig och några av mina transväninnor, ihärdigt som om han retade sig på något. Och så, när han lämnar krogen, vräker han ur sig otidigheter, om hur äckliga vi är, ”män i kjol”, hårt, snabbt och jag förstår knappt vad som sker innan han är ute på gatan. En sorg, så klart, att detta sker på en plats jag alltid betraktat som hundraprocentigt trygg. Men samtidigt säger det något om transfobin och varför jag aldrig kan koppla av helt, oavsett var i världen jag är, när jag är Marisol.
I nio fall av tio, det är min erfarenhet och vissa av mina transväninnor skriver under på den, kommer de transfoba attackerna från invandrarkillar och invandrarmän men här var det den där sista tiondelen som talade: pursvenskar på Limhamn.
*
Melankoli. I alla år, så länge jag kan minnas, har min blick kärleksfullt svept över sidan på sporten i Sydsvenskan med tabeller, nu på våren, sommaren och hösten över de olika serierna i fotbollens universum, från Allsvenskan och ner till och med division sex. Och det är en sådan morgon, med blicken svepande över sidan med serier, när jag upptäcker det sorgliga faktum att klubben i mitt hjärta, Vintrie IK (numera Hyllie IK) parkerar sist i tabellen i den sista serien, det sämsta laget, alltså, i den här delen av Skåne! Och jag drar mig till minnes alla matcher och träningar ute i Vintrie, hur jag och min bror cyklade över fälten ut till Vintrie By, all glädje där, alla matcher, hur vi tog oss upp i gamla fyran med bortamatcher mot Borstahusen och Kågeröd, klubbens alla eldsjälar, inte minst Skanska-ingenjören Ulf Svensson som dog året innan klubben för första gången i sin historia tog sig upp i division tre. Allt arbete han och så många andra lagt ner på föreningen och så nu detta: sist av alla lag i den sämsta av serier. Sedan föds en annan känsla: sämre kan det ju inte bli. Det är ju en serie man inte kan åka ur. En strimma av hopp, alltså, för klubben som startades 1930 av arbetslösa arbetare som själva anlade planen ute i Vintrie By. Får man be om en uppryckning och en plats om inte i trean så åtminstone i fyran till hundraårsjubiléet 2030?
*
Glad Midsommar!
*