Den 24 februari 2022 är en vattendelare i vår tid på samma vis som den 1 september 1939 blev det. Antingen står man upp för Ukrainas rätt att försvara sig och att få finnas eller så gör man det inte. Någon tredje väg finns inte. Tyvärr. Den militära logiken är glasklar: om inte Ukraina lyckas försvara sig så upphör landet att existera, om Ryssland vinner kommer den ryska fascismen att få ännu ett fotfäste och sannolikt sprida sig till fler länder.
Reaktionerna på Putins krig har i många fall varit exemplariska och den uttalade solidariteten med Ukrainas folk är enorm. Samtidigt är det något som håller på att gå sönder, känns det som, i tysthet: en gammal vänstervärldsbild där vänster-högerdikotomin var självklar. Ty det går ju också att skönja alla som är tysta nu, som inte visar sin vrede (om de nu känner någon). I vårt land finns få som öppet uttrycker sin sympati för monstret i Kreml men samtidigt dyker det upp märkliga hållningar här och där och den vänster som brukar excellera i kraftfulla och militanta gatudemonstrationer så fort USA gör något i Latinamerika eller Mellanöstern är nu helt tyst. Inte ett pip. Och när Sveriges Riksdag beslutar om vapenhjälp till Ukrainas försvar reserverar sig V först mot beslutet. Som om ränderna aldrig går ur och banden till Moskva aldrig riktigt gått av.
En skam, så klart. Men linjen har starkt stöd i V och den 4 mars skrev trettio vänsterpartister i Aftonbladet: ”Fel av vårt parti att säga ja till vapenstöd” och på 8 marsdemonstrationen i Malmö beskrevs det ryska anfallskriget mot Ukraina som ett ”männens krig” av ett vänsterpartistiskt kommunalråd. I ETC förfasar sig marxisten Kajsa Ekis Ekman, på samma sätt som en Ali Esbati i V, över att svenska vapen kan ”hamna i fel händer” ifall vi hjälper Ukraina med vapen. Just så resonerar Putins nyttiga idioter ty utan vapen överlever inte Ukraina och det oavsett vem som håller i ”våra” robotar: fascister, liberaler, konservativa, socialister eller anarkister. Men det finns något som sitter i väggarna här, ett djupt USA- och NATO-hat som gör det omöjligt för många inom vänstern att se den ryska ondskan eller som en god vän, vänsterintellektuell, utbrast efter några öl när vi diskuterade kriget: ”Okej för vapen åt Uktraina men USA är ändå det stora SVINLandet!” Sedan kryddade han sitt utfall med referenser till både Noam Chomsky och Naomi Klein. Kontentan i dennna hållning är att vad som än sker i världen så är allt alltid USA:s fel. En äppelskörd som slår fel i Tasmanien? USA:s fel. En Assad som massakrerar sitt eget folk med hjälp av Putin? USA:s fel. Flyktingar som drunknar i Medelhavet? USA:s och Västs fel. Massaker på civila i Bucha? USA:s fel! Det handlar om ett kulturellt självförakt av djupa dimensioner. Som om vi i väst omöjligt kan inse att vi de facto står för något gott.
Men den ryska imperialismen och Putins fruktansvärda krig mot Ukraina är blott Rysslands och Putins fel. Ingen annans. Och det är inget krig mellan den ryska civilisationen och ”Väst”utan ett krig mellan det rena barbariet och civilisationen. Ukrainarna har rätt att välja sin väg och vi har en moralisk skyldighet att stödja dem med allt vi har, mediciner, förnödenheter, pengar och, inte minst, vapen.
Deras krig för civilisationen är också ett krig för oss. Låt det höras på de svenska gatorna också. Från vänster till höger. Sviker vi Ukraina nu kan det innebära slutet för det Europa som de flesta av oss älskar och som Ukraina vill vara en del av, en del av världen där Upplysningen segrat, där man kan framföra sina åsikter som man vill, där man kan leva fritt och där HBTQ-människor respekteras för vilka de är. Förra året arrangerades en Pridefestival i Kiev med 8000 deltagare, en otrolig händelse med tanke på hur i stort sett hela Östeuropa marinerats i homofobi, en homofobi som i tid och otid understöds av Putin och hans religiösa allierade, inte minst patriark Kirill.
Varje måndag är det samling klockan tolv på Stortorget i Malmö till stöd för Ukraina. De första måndagarna var det i stort sett bara folk från de borgerliga partierna som deltog. Dags för vänstern att vakna, alltså. Låt oss skrika ut vår vrede mot Putin oavsett var på den politiska skalan vi befinner oss ty Putins krig hotar oss alla. Det är inte ett krig mot Ukraina enbart utan, som skrivet, mot Upplysningen, demokratin, Europa och hela den moderna civilisationen.
*
Det skrivs en hel del nu om att det bara är den ryska regimens fel det som händer och att det ryska folket inte vill detta krig. Det är en förenkling byggd på ett önsketänkande. Det ryska folket har lika stort ansvar för det som händer nu som tyskarna hade för nazismen. Det är det ryska folket som gjort monstret i Kreml möjligt. Det är ryssarna som med sin tystnad, feghet och ovilja att ta in information gör blodbadet möjligt. Anledningen? Sannolikt att detta folk i decennier marinerades i den sovjetiska slavmentaliteten, det vill säga att alltid lyda överheten och lita på den. Det fanns, så klart, massor av hjältar och motståndsmän/kvinnor under sovjetväldet och även nu men summan av kardemumman torde ändå vara, precis som den ryske författaren Michail Sjisjkin skriver i DN den 5 april, att så länge det ryska folket inte gör upp med sin sovjetiska historia på allvar, på samma sätt som det tyska folket gjort upp med sitt nazistiska förflutna, så kommer ryssarna aldrig att bli fria, aldrig kunna omfatta moderniteten och demokratin så som den idag vårdas och dyrkas i övriga Europa. Och så länge detta inte sker, denna brytning med det förflutna, kommer nya Putinmonster sannolikt dyka upp även efter det världen nu tvingas konfrontera.
*
Den 14 mars i år mötte Malmö FF AIK i kvartsfinal i Svenska Cupen. Matchen spelades på lilla Malmö Ip där man som publik kommer nära spelarna på ett annat sätt än på Stadion. Det blev en välspelad och spännande match där Malmö FF rättvist drog det längsta strået (3-2) men anledningen till den här lilla texten har inte med fotbollen att göra utan publiken. Så många vuxna män som förnedrar sig själva språkligt och moraliskt att jag baxnar! På Malmö Stadion står jag på en bra del av läktaren där man slipper höra de värsta verbala avarterna. Här hamnade jag mitt i ett hav av gallsprängda, medelålders män fulla av hat till domaren (som var bra) och AIK-spelarna. I sådana situationer skäms jag å alla mäns vägnar och till sist kunde jag inte hålla mig utan röt åt mannen bakom mig som för femtioelfte gången skrek ”Din jävla horunge!” åt domaren eller Nabil Bahoui, AIK:s tvåmålsskytt: ”Jag är otroligt imponerad av din språkliga nivå! Otroligt!” Märkligt nog 1: Ironin tog och under de kvarvarande tjugo minutrarna teg han. Märkligt nog 2: Att jag i sådana situationer alltid får dåligt samvete trots att jag är den moraliske segraren. Som om jag fylls av en känsla av att jag ”tror att jag är nån, nån bättre”. Eller av att vara den som förstör festen, the partycracker.
*
Jag är på besök i Neukölln, Berlin, där min dotter Amanda bor sedan ett drygt halvår. En kväll när vi är på väg ut och jag är omgjord till Marisol, och vi är på väg till U-bahn möter vi två, som det verkar, turkiska män, som så fort de ser mig börjar kasta glåpord efter mig. Jag svarar direkt, verbalt, men språken krockar i min mun så det jag skriker blir ett ”Zu Hell mit ihr!” (Till ljuset med er!) när det jag ville skrika var ”Zur Hölle mit ihr!” (Dra åt helvete!), vilket när vi väl var i U-bahn fick mig att dra mig till minnes historien om tysken på besök i England som sa, apropå vårljuset som bröt fram utanför hotellfönstret där han befann sig: ”It’s hell outside”. Den lilla incidentens slutsats? Att det är ett helvete med språk.
*
Och än en gång, alltså: Vapen, vapen, vapen – vapen till Ukraina!
*