Vapen, vapen, vapen – vapen till Ukraina! Vapen, vapen, vapen – vapen till Ukraina! Ja, det är egentligen det enda jag vill skriva just idag, den 1 mars 2022. Vapen, vapen, vapen – och pengar till Ukraina! Och det handlar inte bara om Ukraina utan också om oss här i Sverige, våra liv, vår frihet, Europas frihet och de liv vi lever här, fria liv. Vapen, vapen, vapen – vapen till Ukraina, alltså. Och för vår lilla del borde det handla om anti-tank-vapnet ”Robot 57”, ett vapen ryssarna är rädda för och som effektivt kan slå ut de moderna ryska stridsvagnarna. Vapen, vapen, vapen, alltså – vapen till Ukraina!
*
När jag tänker på Vladimir Putin går mina tankar även till Anders Hansen och hans spännande bok Depphjärnan. Inte så mycket för budskapet i just denna hans senaste bok (”Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?”) utan mer för de svindlande tidsperspektiven, att vi männskor de facto har levt på savannen under mer än 99% av vår tid på jorden. Det leder mig, som transperson, till tanken på att ”manligheten” och den råa muskelstyrkan behövdes under tiotusentals år för vår överlevnad men att den inte behövs längre på samma vis. Machoidealet lever så klart kvar men mer som något eftersläpande, ja mer som en kuliss från något gammalt än som bottnande i ett mänskligt behov, den moderna tekniken har frigjort oss från muskelkraften, vilket kan studeras inom ett klassiskt och tufft arbetaryrke som hamnarbetarens, till exempel. I hamnarna behövs knappt någon muskelkraft längre, det mesta görs av maskiner (kranar, bilar, truckar osv). Och då tänker jag på alla dessa män som levt så starkt i den ”tuffa” identiteten, i ett slags fascination inför muskelkraften. Men också på alla de män som fascineras av och dras till det rena, nakna våldet. Att många kanske gör det för att de blivit ”onödigförklarade” i det moderna samhället. Deras muskelkraft behövs helt enkelt inte längre. Men vart vill jag då med denna miniatyrtext? Till en tanke på att många av dessa ”onödiggjorda” män, inte sällan vit arbetarklass, uppenbarligen dras till auktoritära ledare som Putin och Trump, vilka båda spelar på ett machoideal (Putin på riktigt, Kreml har i många år odlat bilden av honom som en tuffing, barbröstad på hästar i Sibirien, t ex, Trump är, när det kommer till liknande saker, en ren fejk, men försöker på sitt lilla vis ändå, ”grab’em by the pussy”, t ex). De har båda det gemensamt att de vädjar till det sämsta i människan: det råa våldet, föraktet för demokratin och föraktet för allt som luktar HBTQ (läs: en annan manlighet). Hos båda är mjukhet och verklig dialog något djupt främmande (Trump skulle sannolikt hellre begå självmord än erkänna att han förlorade presidentvalet) och den uppenbart avklippta strängen hos bägge mellan hjärna och hjärta gör dem farliga för oss alla ty sådana män, med den strängen avklippt, oavsett det handlar om Putin, Trump eller en gängledare i Malmö, reagerar lättare än andra med reptilhjärnan. Därför är de så farliga för omgivningen/omvärlden när de ”kränks”, dvs om något går emot dem. Hoppet nu? Att Putins soldater kör fast i Ukraina på det att han själv faller. Vilket, i sin tur, kommer att göra det omöjligt för Trump att komma tillbaka till makten eftersom han lierat sig så med despoten i Kreml. Den absoluta mardrömmen? Att Putin segrar i Ukraina och hjälper sin kompis, Trump, tillbaka till makten 2025.
*
Förbjuden fantasi. För ett antal år sedan gjorde jag två dokumentärfilmer tillsammans med den fine dokumentärfilmaren, och numera även gode vännen, Lasse Westman. Han bodde i Brasilien då och det var där vi filmade. Vi filmade både i Rio och i Bahia. En kväll när jag var på besök hos honom, jag tror det var på ön Itaparica utanför Salvador, berättade han en historia om Arne Sucksdorff för mig. Sucksdorff var en förebild som filmare för Lasse och bodde i många år i Amazonas; det var dit han drog sig tillbaka när han lämnade Sverige. Lasse besökte honom flera gånger i Amazonas och en gång, när de kom till att tala om andra världskriget, berättade Sucksdorff att han hade bestämt sig för att skjuta Hitler. Det kan låta naivt men faktum är att Sucksdorff hade chansen. Han var jägare, en god skytt, hade ett gevär och studerade och bodde i Berlin i början av trettiotalet. Och inte nog med det, han disponerade dessutom en lägenhet längs den paradgata Hitler for längs på väg till Sportpalast i Berlin den 10 februari 1933, där han höll ett tal som blev historiskt i den meningen att extremt många tyskar kunde lyssna på det, ett tal som förberetts grundligt av Goebbels. Sucksdorff riggade för sitt gevär i sitt fönster och ställde in siktet. Sedan ställde han sig, beredd och böjd över sitt gevär. Hitler kom precis som planerat och Sucksdorff fick tyrannen på kornet. Bara att trycka av således (och detta lämnar naturligtvis fältet fritt för fantastiska kontrafaktiska fantasier: Vad hade hänt ifall…). Exakt. Men han gjorde det inte. Arne Sucksdorff sköt aldrig för i sista sekunden blev hans kärlek till det egna livet så stark, han ville leva sitt liv och visste att han inte skulle komma undan med sitt planerade attentat. Den förbjudna fantasin i detta? Att jag omöjligen kan släppa tanken på en ”ny Sucksdorff”, men en nutida sådan, i Moskva den här gången …
*
På äldre dar har jag blivit en pendlare. Till onkologen i Lund där jag får strålning mot en prostatacancer som kommit tillbaka. Varje morgon tar jag bilen och kör motorvägen till Lund. Igår, den 28/2, strålade ljuset vackert över de snövita slätterna mellan Malmö och Lund och en morgon förra veckan, precis i backen vid avtagsvägen nära Sony, fick jag en plötslig och väldigt stark känsla av kärlek till samhället. SAMHÄLLET som sådant, alltså, det vi alla bidrar till och lever i. Att det fungerar, att bikupan/myrstacken fungerar och att detta – i sig – är vackert, att motorvägen ligger där den ligger, att bilarna svischar förbi i höga hastigheter, att bussarna kommer och hämtar upp folk i den tidiga morgonen, att barnen tar sig till sina skolor, att maten till butikerna kommer fram i tid, att parkeringen utanför onkologen har en plats åt mig, att mannen som står och tar emot mig i ingången vill sprita mina händer och ge mig mitt munskydd, att studenterna går till sina föreläsningar i kvarteret intill, att allt bara snurrar och fungerar, inte den där mystiska, starkare känslan av kärleken till alltet, alltså, utan bara denna fina, vardagliga lycka över att leva och finnas till i en välorganiserad myrstack som den svenska.
*
Det är en lätt känsla av overklighet, att strålas. Att varje morgon gå genom onkologens korridorer, vänta på sin tur i väntrummet där alla ser lika bedrövade ut bakom sina masker och ingen säger ett ljud, gå in i behandlingsrummet, tas emot av de sympatiska sjuksköterskorna, säga sitt personnummer, lägga sig halvnaken på britsen och sedan utsättas för något som inte känns. Ingenting känns. Ingen smärta någonstans. Och det är just det som är det bisarra, något som kan ställa till oerhörda problem – och i sin värsta förlängning leda till döden – känns inte. Ingenting känns annorlunda, allt är som vanligt, man blir inte ens trött av det. Och det skapar en lätt känsla av overklighet. Och då inträffar det lite lätt paradoxala: den korta tiden på britsen varje morgon förvandlas till en stund för meditation där jag får möjlighet att reflektera över mitt liv. Och ingenting av det blir sämre av ABBA i rummets högtalare, Anni-Frid och Agnethas röster, två ikoner på min transhimmel, och deras vackra röster.
*
Men, som skrivet, det viktigaste nu är detta enda: vapen, vapen, vapen – och pengar till Ukraina!
*