Efter att ha tillträtt som kulturchef för nätdagstidningen Bulletin i december 2020 tog jag kontakt med ett antal skribenter och intellektuella för att se ifall de var intresserade av att medverka i tidningen. Jag tog kontakt brett, internationellt och inom landets gränser. Svaren var för det mesta positiva men det fanns också enstaka, negativa som inte ville medverka på grund av tidningens liberalkonservativa profil. En författarkollega vars romaner jag uppskattar mycket rådde mig att inte tacka ja till jobbet eftersom jag då, enligt henne, skulle få ”djävulsmärket i pannan”, som hon uttryckte det. Något som snarare triggade mig än fick mig att backa. Ju mer jag tänker på det uttalandet, desto mer övertygad blir jag om att det säger något centralt om vår tid och den situation Sverige befinner sig i. Något liknande inträffade när jag skrev till gode vännen Mikael Wiehe och undrade ifall han hade lust att skriva en personlig text om Hemingway. Han skulle fundera på saken, skrev han, men återkom aldrig med något svar. Däremot avslutade han sitt mejl med en fråga: ”Du är inte rädd för att hamna i dåligt sällskap?”
Kanske ligger kärnan i den svenska situationen just där. Ty det underförstådda var ju att skrev man i samma tidning som Ivar Arpi, Paulina Neuding och Alice Teodorescu Måwe var man i just ”dåligt sällskap”. När jag frågade honom om det att ta emot Leninpriset ur Jan Myrdals hand och umgås en hel kväll med mannen som hyllade Pol Pot, försvarade Khomeinis fatwa mot Salman Rushdie, massakern på Himmelska Fridens Torg och Moskvarättegångarna, om inte det var ännu sämre sällskap, fick jag inget svar. Så klart inte ty den blindhet som manifesteras i den tystnaden är konstitutionell för det svenska debattklimatet. När jag skrev manus till Wiehes hyllade musikföreställning ”Har du sett världen…” var det bara ryggdunk och applåder, ingen som kom fram och sa: Hur fan kan du skriva manus åt någon som hyllat Fidel Castro på Sydsvenskans kultursida, Castro som var diktator i ett land där såna som du, Fredrik/Marisol, hade fängslats dubbelt upp? Inte alls. Den blindheten ingår i systemet och när Myrdals frände, skådespelaren Sven Wollter, spelade mysig morfar i Solsidan var det ingen som hade åsikter om att han i hela sitt vuxna liv var med i en stalinistisk sekt (KP, fd KPML r), en djupt homofob sådan som i början av sin existens hade listor på vilka svenskar som skulle avrättas dagen för revolutionen.
Sverige är ett intellektuellt sett grunt land med plats åt en fråga i taget och de som strävar efter komplexitet och nyanser får ofta kämpa i motvind. Framför allt nu när det drar ihop sig till ett slags ”krig” mellan de påstått Goda och de påstått Onda, en dikotomi som ter sig sekulär men som har religiösa bottnar i det ännu djupt lutheranska Sverige. När Löfven lyfter fram trettiotalet och Morgan Johansson stormningen av Capitolium som referenser till läget i Sverige är det svårt att inte ställa sig frågan: Vad är det egentligen som händer. SD:s rötter är bruna och högerextrema, det är helt klart på samma sätt som att V:s rötter är marxist-leninistiska trots att båda partierna försöker svära sig fria från sin historia. Men är den vanlige sverigedemokraten en övertygad rasist och högerextremist, en person som vill avskaffa demokratin, som ju Löfven vill antyda? Knappast. Den vanlige sverigedemokraten var nyss en vanlig sosse, arbetarklass, arbetskamrat till den före detta svarvaren Löfven, och den som verkligen vill förstå vad som hänt måste se sig själv och det svenska samhällets utveckling i spegeln.
När Björn af Kleen skrev en stort uppslagen text i DN för några år sedan om att borgerligheten dragit åt extremhögern fick det stor uppmärksamhet. Men synade man texten i sömmarna och valresultaten då på Östermalm låg SD lågt (5-6%) jämfört med ett arbetarområde som Almgården i Malmö (35%). Men vad gjorde det? Texten passade ju in i den gängse, apokalyptiska retoriken trots att den byggde på flera felslut. Den stora förskjutningen som lyft SD är ”inomarbetarklassisk”, i Sverige, Danmark, Frankrike såväl som i USA. Vänstern i bred mening har inte vågat konfrontera de frågor det handlat om, de frågor som varit centrala för SD och för dem som bytt parti: den stora invandringen, kriminaliteten och frågan om islam.
Finns då ingen väg ut ur situationen? Jo, att säga nej till hyckleriet, att Wiehe och Wollter skulle vara goda medan Nyamko Sabuni ond, till exempel. Vi bär alla både det goda och det onda inom oss. Att skriva texter fulla av komplexitet och nyanser och som vågar peka på att det faktiskt finns goda arbetare som nyss var sossar eller kommunister men som nu, på grund av situationen i vissa bostadsområden, inte längre orkar med situationen med kriminella gäng och som kanske inte heller förstår det progressiva med salafistiskt sponsrade moskéer, hijab eller förbudet att ta kvinnor och HBTQ-personer i hand och som därför lägger sin röst på SD. Men kanske är det en del av problemet, att vänstern i bred mening förlorat delar av sin förankring inom arbetarklassen. Att man helt enkelt inte längre hör – eller vill höra – hur snacket går på byggen och i hamnar.
En annan del av problemet är den rädsla och feghet som nu går att skönja bland svenska intellektuella. Det är fingret i vädret och mer än någonsin viljan att ligga rätt, hamna i rätt båt, rädslan för att inte få uppdrag, rädslan för att förlora jobbet, rädslan för att inte få/våga tala fritt om svåra frågor. En rädsla jag konfronterades konkret med under mitt halvår som kulturchef på Bulletin. En god vän som skrev en fin text fick sin karriär förstörd eftersom den institution där hen hade ett stort projekt på gång satte stopp för det med hänvisning till att Bulletin ”vill ha det som i Ungern”, när Jesper Hall, författare och en av Sveriges bästa schackspelare, skrev en underbar text – inspirerad av succén för Queen’s Gambit– om schackets historia vägrade Sveriges Schackförbund att länka till den, som de brukar göra till Halls artiklar. På omvägar fick vi höra att det kunde bero på att Bulletin inte ansågs vara ”rumsren”. När jag ringde Håkan Jalling, ordförande i Sveriges Schackförbund, och frågade var det idel hjärtlighet och förnekande av att det skulle handla om det. Länkade man senare då? Icke. Och det är just så cancelkulturen fungerar, de påstått Goda trycker på sina osynliga knappar och så åker den ena eller andra debattören ut ur systemet. Eller får någon nedvärderande etikett klistrad på dig. Om någon för tjugofem år sedan hade spekulerat om sånt här och den rädsla som fötts hade jag avfärdat det med ett ”Aldrig i Sverige, möjligtvis i Kina eller Ryssland”. Men nu är den här, rädslan. Den är påtaglig och genomsyrar redan det offentliga samtalet. Det är sorgligt.
I sin utmärkta bok Gränser citerar Torbjörn Elensky Solsjenitsyn apropå Gulagarkipelagen: ”…det finns inte en grupp människor som är onda och som man kan avskilja från den övriga mänskligheten, så har man löst alla problem, nej, skiljelinjen mellan gott och ont går genom hjärtat på varje enskild människa.” Något att fundera på även i dagens Sverige. Skriver en som röstat S sedan 1982 och med stor sannolikhet kommer att göra det nästa år också.