”Att jobba hemifrån”. Eller ”på distans”. Som ett mantra detta, ett pandemimantra. Och visst följer jag det också. Och Zoommöten har av det skälet blivit en naturlig del av mitt liv. Uttrycken får mig samtidigt att tänka på tiden i Malmö Hamn som stuveriarbetare. Knappt fem år jobbade jag där i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet. Det var en omvälvande tid för mig, förvandlade mig och jag har i många sammanhang sagt att Malmö hamn blev mitt ”universitet”. Kan låta lite kokett, kanske men det är det inte. Det var så. Den intellektuella nivån var ofta hög, både nere i lastrummen och på marketenteriet i Frihamnen. Det var högt i tak och hårda tag, ibland skreks det men oftast fanns det mycken humor och hjärta i replikväxlingarna. Ärliga verbala tag och som goda boxare kunde man ofta lägga en hetsig diskussion bakom sig, inte sällan för att det tuffa jobbet i sig skapade ett slags närhet och gemenskap. Kanske sitter något av det där kvar i mig, att jag gillar när det är högt i tak och folk säger vad de verkligen tycker och att jag alltid haft svårt för folk som smyger med sina åsikter och ängsligt fegar ur när det handlar om att ta ställning i olika typer av situationer.
Men det var ju inte det den här texten skulle handla om utan just det där med att ”jobba hemifrån”. Hamnen var ju det motsatta, att cykla ner till hamnen, bli utropad och sedan ta sig till båten och krypa ner i lastrummet oavsett det var i Nyhamnen, Frihamnen eller ute i Industrihamnen. En person lyckades kombinera det hela en gång. Jag tror inte han lever längre och skriver inte ut hans namn men han finns med i min debutroman Stuv Malmö, kom! (1984) och även i ”uppföljaren” m/s Tiden (2008) och det var en person jag tyckte mycket om. Han började som vanlig arbetare men blev med tiden förman. En bra sådan med glimten i ögat och som det oftast gick att kommunicera med. Problemet, hans, var att förhållandet till jästa drycker inte alltid var det bästa och en gång hände det sig att han fick lite för mycket under västen och försvann från hamnen trots att han hade ansvar för en frukt- eller fiskbåt i Industrihamnen. Försvann till en lägenhet på Kirseberg där drickandet fortsatte men från vilken han även försökte dirigera lossningen via walkie-talkie, en knepig uppgift minst sagt …
Men det, mina vänner, borde väl också i någon mening klassificeras som ett tidigt försök att ”jobba hemifrån” eller ”på distans”; eller?
*
I Sydsvenskan söndagen den 14/3 försöker Per T Ohlsson ta heder och ära av Bulletins medarbetare och ledning i en krönika med rubriken ”Kriget mot sanningen”. I en i övrigt förtjänstfull genomgång av stolle-entouraget kring Trump, vaccinmotståndare och konspirationsteoretiker lägger han in en försåtlig och lögnaktig passage om Bulletin: En skock högerhaverister med SD-anpassad agenda, renons på publicistiskt förstånd och journalistiskt omdöme, fick för sig att starta en tidning som på ett seriöst sätt skulle bli en motvikt till de etablerade kanalerna. Förebilden var, hette det, New York Times, men i realiteten var det snarare Breitbart News, den amerikanska alternativhögerns mediala plattform…
Paulina Neuding, Ivar Arpi, Alice Teodorescu Måwe, Per Gudmundsson, Lars Åberg, Per Brinkemo, Ann-Charlotte Altstadt, Nina Lekander, Thomas Gür, Michael Economou och jag själv som ”en skock högerhaverister”? Jag vet inte ifall jag ska skratta eller gråta. Det är en bisarr anklagelse och Per T Ohlsson sänker sig i en i övrigt bra krönika till en nivå där han inte borde känna sig hemma. Ovärdigt, helt enkelt. Taktiken bakom? Det klassiska, att smeta ner inbillade politiska motståndare med fula epitet för att dessa ska ut ur debatten (sk ”cancel culture”). Men kanske finns även inslag av annat här, tänker jag, att det också kan handla om en papperstidningens ”riddare” som drar ut med sitt svärd i rädsla för vad en renodlad nätdagstidning kan ställa till med i den digitala rymden. Men rubriken, ”Kriget mot sanningen”, får mig att vilja kika närmare på hans egen politiska historia.
Jag är sedan den 14 december kulturchef på Bulletin och fick jobbet efter att ha rekryterats av Thomas Gür (som var med och startade Axess). Jag har skrivit i Axess och tycker att den är seriös. Och när jag fick höra om Paulina Neuding som varit med om att driva Kvartal, kändes det också bra, liksom att hon betonade New York Times som ideal. Mitt krav? Att få slippa skriva dagskritik och bevaka Nöje och få fria händer att bygga en kultursida som en ”intellektuell oas”, där en text i februari ska vara lika giltig i augusti. Och det har vi gjort, jag, Michael Economou och Frederic Täckström och när jag ser tillbaka på de första två månaderna känner jag en oerhörd stolthet över vad vi producerat, i många fall lysande texter av sådana som Lone Frank, Madame Nielsen, Peter Luthersson, Tommy Olofsson, Simon Kuper, Aleksa Lundberg, Jessika Holmlund, Inna Chevchenko, Svante Nordin, Salomon Schulman, Nina Lekander, Sven Kristersson, Leif Magnusson, Michael Economou och Conny Carl-Axel Malmqvist, för att bara nämna några, ett veritabelt pärlband av fina, essäliknande texter.
I sammanhanget kan det vara intressant att påpeka att jag som transperson tagits emot med öppna armar av alla på Bulletin. Och att jag inte har några som helst problem att skriva om det som ligger mig varmt om hjärtat: HBTQ-frågor. När Sydsvenskan tillsatte en ny kulturchef, Ida Ölmander, gjorde hon det omöjligt för mig att skriva från mitt transperspektiv och refuserade allt jag skrev utifrån det, fem tunga, lite längre texter i ämnet t.ex. (samtliga direkt antagna i Expressen och Svenskan, så något fel på den intellektuella kvaliteten kan det knappast ha handlat om). En ironi som heter duga: på Sydsvenskan var det omöjligt för mig att skriva om min hjärtefråga men på det Per T Ohlsson beskriver som en svensk variant av Breitbart News är det inga problem alls, heller inte att låta andra transpersoner skriva där, som Aleksa Lundberg eller den spännande finlandssvenska transpersonen och filosofen Jessika Holmlund.
Den förnedrande behandlingen på Sydsvenskans kultursida fick mig att efter trettiofem (!) års samarbete med fem, sex olika kulturchefer ta min Mats ur skolan. När jag två månader senare fick jobbet som kulturchef på Bulletin fanns en (!) person på Sydsvenskan som gratulerade mig till det nya jobbet: Olle Lönnaeus, den politiske skribenten. Någon av alla de frilansar då, som jag var med och slogs för i förhandlingar med tidningsledningen (bland annat förre vd:en, den arrogante och skamlöse Lars Dahmén, som visade noll förståelse för våra krav samtidigt som han uppbar en månadslön på mellan 200 och 300 000 kr …) för att få upp de miserabla frilansarvodena på tidningen? Inte en enda (plats här för Robert Gustafssons underbara imitation av Tony Rickardsson: ”Nej, jag är inte bitter…”). En annan ironi i sammanhanget som jag inte kan låta bli att dra på munnen åt är den i stort sett ”helvita” Sydsvenskan om man jämför med Bulletins redaktion, sannolikt den mest etniskt blandade redaktionen i landet. Om nu sådant ska vara intressant.
Men åter, kära vänner, till Per T Ohlsson och det där med ”Kriget mot sanningen”. Just det hur han hanterar sanningen i beskrivningen av Bulletin får mig att tänka på 2003 och hur det gick till när Irakkriget bröt ut, hur Bushadministrationen ljög för hela världen om att Saddam Hussein hade kontakter med al-Qaida och kemvapen. Inget stämde. Lögnerna var producerade i ett enda syfte: att hitta en förevändning för ett anfallskrig mot Irak. Hans Blix blottlade skamlösheten med ett fantastiskt tal i FN:s generalförsamling. FN och hel värld protesterade och i huvudstäder över hela världen genomfördes några av de största antikrigsmanifestationerna i modern tid, även i Malmö, där jag gick med. Till ingen nytta. USA startade sitt krig – i trots mot FN och folkrätten – med en enda viktig allierad, Storbritannien, under Tony Blair.
Men vad har då detta med Per T Ohlsson att göra? Jo, han stödde kriget, den största militära och politiska katastrofen i modern tid, ett krig som skördade hundratusentals offer och som sedan, indirekt, beredde väg för IS och det kaos som fortfarande råder i Mellanöstern. Men inte bara det. Han lobbade öppet för det genom att åka till London och göra en insmickrande intervju med Jack Straw, Tony Blairs utrikesminister. Ångrade han sig då någonsin, när han såg de blodiga konsekvenserna av det på lögner byggda kriget? Icke. Tio år senare skrev han lakoniskt: Det var rätt men blev fel (Sydsvenskan, 27 mars, 2013). Kontentan i detta? Att finns det någon svensk intellektuell som på senare tid så flagrant allierat sig med just ett ”krig mot sanningen” så är det Per T Ohlsson.
Avskyr jag då denne skribentkollega? Inte alls. Det han skrev i vintras om Donald Trump och all dårskap kring denne var bra, tankeväckande och späckat med djup kunskap om USAs historia. Dessutom är Per T en fin stilist. Han kan skriva. Jag avskyr emellertid lögn, oavsett ifall folk ljuger mig rakt upp i ansiktet eller om jag tvingas läsa det i tidningen. Dessutom har jag svårt för folk som saknar ödmjukhet inför egna misstag och som sätter sig på höga moraliska hästar trots att man – som i det här fallet – har sådant i bagaget som öppet och entusiastiskt stöd åt ett på lögner byggt anfallskrig.
*