Mitt outande som transvestit i augusti i år ledde till många fina reaktioner från omgivningen, stark empati och uppmuntran. En reaktion som fastnade ordentligt utspelade sig på ståplatsläktaren under Malmö FF – Kalmar tidigare i höstas. Det är paus och jag har gått ner till serveringen, som ”Fredrik”, för att ta en kopp kaffe då en äldre, för mig helt obekant man, kommer fram och räcker mig handen. Jag tar den, varpå han säger: Du känner mej inte men jag vill bara säja att jag högaktar dej för vad du gör. Bara så. Sedan skiljs vi. Men det värmde oerhört. Och att det skedde där, på ståplats, i hjärtat av en läktarkultur som emellanåt bara vill få en att gråta av skam, gjorde inte saken sämre.
*
Kampen för att vara transperson förs i första hand i vardagslivet. Att sitta i teve, radio eller synas i tidningarna är mer som en fantasivärld. Det är inte där striden står. Den står i den egna vardagen. Som onsdagen den 17 oktober, till exempel. Då jag för första gången gick genom trapphuset, förbi husen i min bostadsrättsförening, till Malmborgs i Limhamn där jag handlade en Läkerol, allt detta som Marisol, och sedan fortsatte till Annas Tapasbar, där jag och Marianne ledde MaMa’s Quiz (Mariannes och Marisols Quiz); enkla, vanliga handlingar som bara flyter på i vardagslivets ström för Fredrik men är ack så stora för Marisol.
*
Jag är med i Babel, litteraturprogrammet, söndagen den 16 september. Det har jag vetat hela sommaren och försökt förbereda mig för mentalt. I olika skräckscenarier ser jag mig själv snubbla på väg till min stol på scenen, svimma i logen precis innan jag ska in, tappa peruken under sändningen eller få en ren blackout när jag ska svara på Jessica Gedins frågor. Istället händer det något helt annat. I logen innan, ensam, erfar jag ett lugn som inte är av denna världen. Jag känner mig totalt jordad, i kontakt med hela mig själv på ett sätt som nästan aldrig förr. Det är en näst intill mystisk upplevelse och under intervjun känner jag mig helt närvarande. Allt förstärkt av Sara Stridsbergs fina närvaro vid min sida. Märkligt, tänker jag nu, vad livet kan ha i beredskap åt en. Inte ett spår av den lätta nervositet som ”Fredrik” alltid känner av i den typen av situationer.
*
Spindeln. För många år sedan, 1976, startade jag en schackklubb i min lägenhet på Brogatan (jo, det är en gata också, inte bara en krog). Gamla vänner från uppväxten tillsammans med nya vänner, hamnarbetarkamrater, bildade SK Tidsnöd. Det blev en fin klubb med härlig samvaro i många år, tjugotvå närmare bestämt. 1998 la vi ner och vissa gick till andra klubbar, andra la ner tävlingsschacket. Själv fortsatte jag lira men mest på nätet, blixtschack. Så plötsligt, för sex, sju år sedan, fick jag tillbaks suget efter att spela i klubb och sökte upp en mindre klubb i Malmö. Det blev kul med klubbkvällar igen och tävlingsmatcher så jag kontaktade en del vänner från tiden i SK Tidsnöd. Det skulle jag inte ha gjort. Lagledaren i den nya klubben såg det som ett försök från min sida att ”skapa ett nytt Tidsnöd” och i sista seriematchen, borta mot Limhamn, vägrade han ta mig i hand.
Jag tog min Mats ur skolan, som det heter, och gick till en annan, lite större klubb. Där har jag trivts väldigt bra sedan jag skrev in mig som medlem för tre år sedan. Så plötsligt i klubbmästerskapet i den nya klubben ser jag att jag lottats mot Honom, fjånen som vägrade ta mig i hand. Nu är han här, alltså, i min nya klubb. Suck. Jag biter ihop och slår mig ner vid brädet, vägrar titta på honom, han på mig. Det blir en bitter fejd och när han efter två och en halv timme sätter bort en pjäs försvinner han ut ur spellokalen. Eftersom han är rökare funderar jag inte så mycket på saken. Men så har det plötsligt gått tjugo minuter. Sedan en halvtimme. Då går jag ut på gatan och där är det tomt. Han har bara lämnat klubben istället för att, som brukligt, lägga kungen och sträcka fram näven och säga: Jag ger upp. På det här viset förnedrar han mig genom att låta mig sitta kvar, ensam vid brädet, ytterligare en timme, tills hans tid gått ut. Upprörande, så klart. Vilket klubbledningen också tyckte och gav honom en skrapa. Okej, inte mer med det men så i år, dyker han upp på klubben igen och i tredje ronden av årets klubbmästerskap lottas jag mot honom – igen! Jag är arg så att jag kokar redan i bilen på väg till klubben och hör mej själv tänka: Jag ska krossa honom! Matta honom på ett sätt som aldrig tidigare setts i schackhistorien! Krossa honom!
Så slår vi oss ner vid brädet utan att hälsa på varandra. Bara det är mycket ovanligt. I schackets värld hälsar man på alla, tar alltså även idioter i hand. Sedan sänker sig klubblokalens absoluta tystnad över oss. Vi är tolv spelare i lokalen och man kan verkligen höra knappnålar falla. Så tyst är det i schackets värld. Det är då det händer, efter en kvart, tjugo minuter. Vi har gjort öppningsdragen, jag offensiva sådana, som vit, han defensiva, som svart, då en otroligt liten spindel äntrar brädet och börjar vandra omkring på rutorna, helt orädd och oförvägen. Så plötsligt klättrar den upp på min dam, ner för densamma, över till hans sida, upp på hans kung, sedan ner igen. Som om den lekte och hittat den perfekta lekplatsen. Det är omöjligt att koncentrera sig på spelet och ställningen. Förhäxade följer vi båda den lilla spindelns kvicka rörelser över brädet och jag får bilden av en ensam liten Fiat på ett helt öde Manhattan, en Fiat som kör omkring helt vilt på gatorna. Till sist säger min motståndare på bred malmöitiska: Unnrar var den ska hänn… Och det räcker för att isen ska brytas mellan oss. Unnrar var den ska hänn… Jag känner hur min avsky för honom förångas på bara några sekunder. Humorn i repliken förändrar allt. Partiet? Remi efter tre timmars hård kamp. Och, ja, vi tog varandra i hand efteråt, om någon nu undrade.
*
Ibland får jag för mig att det enda jag tror på nu när jag börjat bli lite äldre, är kärleken och konsten. Och att konsten blivit lite av ett religionssubstitut för mig i en värld där man omöjligt kan tro på någon Gud. Det är som om jag i mitt läsande alltid letar efter de där texterna som kan ge mig den där svindlande, stora upplevelsen av att det finns en mening med Alltet trots allt. I vintras inträffade det när jag för första gången läste Virginia Woolf, Mrs Dalloway, och nu, i september, hände det igen när jag fick Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis i mina händer. Det är inte bara det vackra språket och den känsla jag får under läsningen av att Sara Stridsberg kan ta sig vart hon vill med alfabetets tjugoåtta bokstäver, inte bara hennes självlysande stil där frågan om det är prosa eller poesi blir ointressant eftersom det bara svallar och flyter så vackert i en och samma berrätteseriktning, inte bara detta, nej, utan också för att det finns en så viktig moralisk botten i historien, att det hon gör är att hon återupprättar en mördad kvinnas värdighet. Jag vet, det står inte någonstans att det handlar om Catrine da Costa men jag läser det så (och många med mig) och då blir effekten att Sara Stridsberg går över Styx och hämtar hem, hämtar tillbaka, da Costa till oss. Till livet. Det är oerhört vackert. Och grymt. Och för egen del blir allt bara vackrare – men också grymmare – av att jag tänkte mycket på da Costa när jag körde taxi i Stockholm vintern 1990-91. Hororna man körde. Hororna man såg vid taxistolpen på Hamngatan, nära Malmskillnadsgatan. Och ryktet bland oss chaufförer att ”allmänläkaren” (som ju var en av de två läkarna som dömdes för styckningen av da Costas kropp) börjat köra på Taxi Kurir (där vi precis börjat med Tjejtaxa, ironiskt nog, allt för att göra natten tryggare för kvinnorna …). Ett obehag som förstärktes av rädslan för Lasermannen. Varje natt tänkte jag på den infraröda punkten som föregick skotten. Jag var mörkhårig, togs emellanåt som ”jugge” av mina kunder, och såg mig därför som ett potentiellt mål. En ruggig tid, den också, på många vis. Och dit tar mig Stridsberg med sin fantastiska berättelse: Man sitter för evigt ihop med den som har dräpt en, det är det svåraste, att vänja sig vid det. Att se in i dem man älskar är en sak, men att se in i den som har dräpt en är helt annorlunda, man måste möta sin egen död igen och igen. Ett tag funderade jag mycket på hur han kunde leva vidare med mig på sitt samvete, nu undrar jag inte längre. Människans kapacitet till förträngning är oändlig, minnet är bara en del i psyket och organismens uppgift är att organisera detta minne så att hon inte går under…
*
För några år sedan lärde jag känna Henrik B Nilsson, före detta litterär agent och numera förläggare i Malmö (ej att förväxla med författaren Henrik Nilsson, också boende i Malmö). Så plötsligt var vi inbjudna till en litteraturfestival i Provence, Frankrike. Och jag förstod inte riktigt varför han var inbjuden, han ”förläggaren”. Själv har jag fått tre kriminalromaner översatta till franska så det tyckte jag inte var konstigt. Nåväl, väl på plats upptäcker jag att Henrik B är författare också. Han har fått sin enda roman översatt till franska, på Gallimard, ett av de tyngsta förlagen, prestigemässigt. Då kan han ju inte vara dålig, tänkte jag, och fick hans roman, Den falske vännen, med dedikation och sa att jag skulle läsa den när jag kom hem. Detta är tre år sedan. Den hamnade, som så många böcker, i Ska-Läsa-Högen som i många fall blir till en Kommer-Aldrig-Att-Läsa-Hög. Men så i somras bestämde jag mig ändå för att börja på den. Jag hade ju lovat. Och jag fastnade direkt. Henrik B kan inte bara skriva, han skriver förbannat bra dessutom. Riktig litteratur. Det är en fin berättelse med en historiskt väl förankrad och spännande handling där ett helt underbart proträtt av en litterär redaktör, Hermann Freytag, i Wien i början av 1900-talet, lyser upp hela romanen. Det är en roman med stark centraleuropeisk närvaro. Henrik B kan sin centraleuropeiska historia och humorn, liksom det friska, levande bildspråket, får mig, då och då, att tänka på en storhet som Thomas Mann: Adverben, däremot, dem kunde han inte nog varna för. Förekomsten av många adverb var otvetydigt ett tecken på en medioker och fantasilös stilist. Det visade på bristande självförtroende, som om författaren inte litade på ordet, sin förmåga att gestalta. De borde undvikas till varje pris. De var som irriterande sufflörer. I sin strävan att levandegöra, sin räddhågsenhet, bidrog de endast till livlösheten med sina ständiga påpekanden. Bara tanken på upprepade adverb fick det att krypa i skinnet på honom. Sakord kunde komma till liv av ett väl valt egenskapsord; verb däremot dukade under, de förlorade sin handlingskraft under tyngden.” Bara att läsa och njuta, alltså, för dig som längtar efter en bildande och i djupaste mening underhållande tegelsten.
*
Jag vill egentligen inte skriva om honom. I stort sett allt är ju skrivet och sagt om den sorgliga varelse som just nu solkar det amerikanska presidentämbetet. Men två nyutkomna böcker, Carsten Jensens Kældermennesker (i min översättning i december, Källarmänniskor) och Åsa Linderborg och Göran Greiders Populistiska manifestet får mig att ändra den föresatsen. Båda böckerna innehåller intressanta analyser av den högerpopulism och högerextremism som drar likt en tsunami genom delar av världen. Jensens bok är vassare och intressantare men i båda böckerna lanseras en teori som jag tror kan förklara vreden mot Trump: han är ingen politiker utan en antipolitiker. Han är nyliberalismens extrema svar på den tid vi lever, en tid där vissa vill avskaffa politiken och låta marknaden bestämma allt. Och ser man Trump som direktör för AB USA, blir allt lättare. Och annorlunda. En direktörs viktigaste uppgift är att förmera kapitalet och få fart på affärerna och då behövs ingen moral, inga fördömanden av styckmord av misshagliga journalister på ambassader (kontrakten med Saudi är viktigare), då är öppen rasism och kvinnohat inget hinder, då kan man flörta med extremhögern och, emellanåt, dra det antisemitiska kortet (attackerna på Soros) och spy sin galla över journalister eftersom dessa nänns ställa kritiska frågor (och affärerna för AB USA mår, enligt den koleriske direktören, inte bra av frågor). Av politiker avkräver vi, väljarna, moral. På företagsledare går det aldrig att ställa samma krav.
*