Det är en av VM:s höjdpunkter, Messis mål mot Nigeria. Crosspassningen från Banega över det nigerianska mittfältet och försvaret och sedan – det vidunderliga! – nedtagningen först på vänster lår och sedan, i samma musikaliska rörelse, hur han låter bollen droppa ned mot vänsterfoten för att få den helt under kontroll innan han, i momentet efteråt, drar till med högern på lätt uppstuds, otagbart för den nigerianska målvakten. Som enskild prestation kan det vara VM:s grymmaste och jag vet för egen del inte riktigt vad jag ska jämföra med de senaste åren, ifall det finns någon prestation på fotbollsplanen som imponerat på mig som detta Messikonstverk.
*
Toivonens mål. Det är fotbollshistoria på ett väldigt fint sätt. En grabb från Degerfors, bänknötare i franska mittenlaget Toulouse får en passning i brösthöjd från Victor Claesson som han tar ned på bröstet för att sedan låta den studsa en gång innan han lobbar den över Manuel Neuer i det tyska målet. Ett Zlatanmål, ett världsklassmål men av en spelare som själv inte håller världsklass utan mer är som en riktigt bra allsvensk spelare. Men vad spelar det för roll? Toivonen fick uppleva ett benådat ögonblick i fokus för alla världens fotbollsälskare och just då var de regerande världsmästarna utslagna. Och från Toulouse då? Ingenting, enligt honom själv. Ingen hälsning, inget grattis, bara tystnad. Men vad gör det, Ola Toivonen, du har faktiskt skrivit in dig i svensk fotbollshistoria med ditt mål.
*
Godbit. Vi sitter på ett brasserie i Nancy. Frankrike är skakat, ligger under med 2-1 mot Argentina när högerbackern från Normandie, Pavard – han som precis drällde i backlinjen och upphävde offsiden, vilket hjälpte Argentina att ta ledningen – får på en sådan där vidunderlig underskruv på halvvolley genom att vika hela kroppen, en manöver som är mäkta svår även för de riktigt stora spelarna. Den argentinske målvakten är chanslös, 2-2, och fransmännen får i samma ögonblick en ny kelgris.
*
Vrickning. Det är sådant där som går så fort att man oftast bara upptäcker det under reprisen. När Frankrike kontrar in 4-2 mot Argentina genom nya stjärnskottet Mbappé får denne passningen från Giroud. Och det är sättet som Giroud gör det på som ger mig rysningar, en liten vrickning bara med ”fel” fot, med vänstern, och så ligger den där, bollen, framför Mbappés fötter som ”bara” har att trycka dit den. Mästerligt och tecken på djup, djup speluppfattning: ögon i nacken, som det brukar heta.
*
Primalvrål. Tre sådana har drabbat mig som fotbollssupporter framför teven. Det första efter Anders Svenssons frispark mot Argentina i VM 2002, det andra två år senare när Zlatan klackade in 1-1 mot Italien i EM i Portugal med sex minuter kvar av matchen och det tredje nu i år, när Ola Toivonen, gjorde sitt mästerliga 1-0:mål mot Tyskland, vrål där förnuftet slås ut, vrål som sätter en i kontakt med björnar, vargar, lejon, jag vet inte vad, med själva Ur-djuret i en. Efteråt, när allt stillnat, undrar man/jag: Vad var detta? Hur kom sig detta? Hur är det bara möjligt att kliva ur sin vardagsexistens på det viset?
*
Jag ser Sverige-Mexiko, sista gruppspelsmatchen, i Folkets Park, iklädd min landslagströja. Vi är några tusen som står där och det är en ren fröjd: det ungdomliga, det etniskt blandade, ja det mångkulturella Malmö, i god mening. Det känns bra och stort i en tid när SD pissar på allt som har med mångkultur att göra. Hundratals olika nationaliteter, alltså, och nästan alla i den vackra, svenska landslagströjan. I hjärtat av samma stad som blöder och plågas av förfärliga skjutningar där den ene unge mannen efter den andre mördas.
*
VM-melankoli. För små nationer som Sverige kommer alltid det ögonblick när vi tvingas lämna festen. Det är ett Intet som öppnar sig, ögonblicket när de Stora Drömmarna (final eller semifinal) släcks. I år kom det under Englandsmatchen. Men det finns också något frigörande i detta, när besvikelsen lagt sig. Havet, det inre, som stormat så av känslor, blir blankt och nu kan man åter följa VM ”objektivt” utan den där nationella blindheten som grumlar blicken så. Ögat bara på jakt efter den bästa fotbollen, som i år, efter den franska, belgiska eller kroatiska.
*
Janne Andersson? Man tager vad man haver. Det är en Kajsa Warg-fotboll och den tog oss till kvartsfinal; mäktigt, så klart, och all heder åt mannen bakom verket. Men i kvartsfinalen stod denna svenska husmanskost där på bordet i all sin fattigdom. En för alla, alla för en. En ann är så god som en ann. Jo, jag vet. Men allt i mig skrek just då, vid 0-2 och en halvtimme kvar, efter Någon, en Någon som på egen hand skulle kunna ändra den monotona matchbilden. Jag vet, Zlatan var inte tilgänglig men Ken Sema hade kunnat vara det och det är min enda förebråelse mot Janne A:s laguttagning, att Sema inte fanns med i truppen. Förmodligen hade han inte heller han kunnat göra något, England var för bra, men det känns som om möjligheten till ett litet något hade funnits med Sema på plan.
*
Jag råkar vara lite av en ”brasilienexpert” eftersom jag skrivit två böcker om brasiliansk fotboll, Sambafotboll och Hemma Borta (med Karl Ove Knausgård) och hjärtat har alltid börjat slå lite fortare i mig när brasiliansk fotboll kommit på tal, ända sedan jag var liten och Pelé och Garrincha erövrade världen. Men nu har någonting slocknat i mig. Kanske är det så enkelt som att VM 2014 blev som ett crescendo i mig, ett fulländat VM på alla vis utom ett: Brasilien vann inte. Men i övrigt var det en fantastisk upplevelse att få vara på plats och att få korrespondera med Knausgård om det förra VM:et. Efter 2014 är det något som gått i baklås i det brasilianska samhället: ekonomin och politiken framför allt. Lula lyfte landet. Nu sjunker det ner igen i det gamla vanliga: korruption, våld (i favelorna), stagnerad ekonomi, ökande klasskillnader. Ett land som skulle kunna inrätta paradiset på jorden eftersom allting finns där (utom snö). Men det tycks som förgjort och när jag nu ser Neymar hålla på och fjanta sig på planen (han tillbringade femton minuter – 15! – liggandes och ojandes under VM) så är det precis som om denne geniale spelare inkarnerar hela det gigantiska landets problem: en korruption på i stort sett alla nivåer, det vill säga ett försök att luras. Lura staten, lura omvärlden och, som i Ryssland, lura domaren. Därför har jag tröttnat på landet jag älskat (älskar?) så: Res på dej, för helvete, Neymar! Och res på er, för helvete, brassar och fixa ert land!
*
VM-finalen 2018 är kanske den bästa och roligaste som någonsin spelats med två lag som bjöd upp till en galen dans och där rätt lag vann. Frankrike, Kroatien och Belgien spelade den bästa fotbollen under VM (belgarna den roligaste) och det fransmännen lärde sig efter den smärtsamma förlusten i EM-finalen för två år sedan (0-1 mot Portugal på hemmaplan) var en dos realism. Det räcker inte med att ställa ut skorna och/eller bara spela vackert. Man måste, i dagens fotboll, ha en stark defensiv också. Och det har de. Mycket av förtjänsten för det franska guldet ligger hos Didier Deschamps, förbundskaptenen. Det är han som svetsat ihop fransmännen, fått dem att anamma en defensiv taktik som exploderar i kontringar, det är han som fått dem att känna en kollektiv glädje tillsammans. Fransmännen hade alltså exakt samma kollektiva känsla i laget som svenskarna men till det kom ett antal lysande artister i världsklass också: Mbappé, Pogba och Griezmann för att bara ta några blommor ur buketten. Man ska inte dra för höga växlar, politiskt, på den franska segern men en sak är noterbar, Deschamps, lika lite som Pogba eller Griezmann, skrek Vive La France! efter triumfen, de skrek istället Vive la République!, det vill säga Leve Republiken!, den i vilken alla är medborgare (citoyens) och har samma värde, den som föddes under franska revolutionen 1789, inte det nationalistiska Vive la France!, alltså, och detta faktum är en indirekt hyllning till det genuint mångkulturella lag som vann VM. På senare år har fransmännen slutit upp under Trikoloren i sorg och vrede efter ett antal jihadistiska terrorattacker. Nu, i söndags, fick de glädjen att, över hela landet, vifta med sin fana för att de har världens bästa fotbollslandslag. Det var de värda, det är det minsta man kan säga. Och Leve Republiken, alltså!