Förväntningshorisont. Något av det bästa med läsning/litteratur är när en förväntningshorisont skjuts i sank på fel håll. För något år sedan fick jag en roman skickad till mig av en författare jag aldrig hade hört talas om, Anna Vogel. Romanen hette Blodapelsin och var utgiven på det lilla förlaget Aglaktuk. Både omslaget och förlagets namn bidrog till att boken hamnade långt ned i en av mina ska-läsa-sedan-högar (som lätt blir kommer-aldrig-att-läsa-högar). Tid gick. Och då och då när jag skymtade den där boken kände jag det där lilla, gnagande dåliga samvetet. Jag hade ju i ett mail lovat författaren att läsa. Och så en dag, nu i augusti, tar jag fram den och börjar läsa, rädd för att det inte ska vara bra men blir – begistrad! Den knappa stilen, den befriande humorn, Vogels mod när hon så känsligt och nyanserat fångar en flickas upptäckt av den egna sexualiteten; jag blir glad och imponerad, det är bra litteratur rätt igenom och det märks att författaren vägt inte bara orden utan också kapitlen och dialogerna i små guldskålar ty hela romanen sitter ihop på ett vackert och verkningsfullt sätt. Ingenting blir naturligtvis sämre av att hon använder sig av en spännande kontrastverkan genom att spela ut den lilla skånska småstaden mot stora, äventyrliga Köpenhamn. När jag skriver ett mail till henne och uttrycker min entusiasm frågar jag henne också hur Bonniers och Norstedts kunde tacka nej till detta. De har inte sett det, svarar hon och berättar vidare att hon valde att ge ut boken på eget förlag, Aglaktuk, som hon äger tillsammans med sin syster. Och då tänker jag: Aj, så många läsare som kommer att gå miste om denna pärla ty så funkar den svenska bokmarknaden, små förlag som Aglaktuk och Klorofyll har inte en chans att nå ut via de stora distributionskanalerna. Beställ alltså direkt från Aglaktuk. Vad? Blodapelsin.
*
Den första juli gick pappa bort, 89 år gammal. Några veckor senare delar vi upp sakerna i hans lilla lägenhet i Sabbatsbergsbyn, jag och mina syskon: kläder, porslin, tavlor och, inte minst, böcker. Pappa kunde vara hemlighetsfull, teg om mycket som han hade varit med om. Det tänker jag på när jag hittar Piet Heins Gruk fra alle aarene, under pseudonymen Kumbel, i en av hans bokhyllor. Att pappa, min pappa, var en Gruk-älskare, att han älskade Heins geniala gubbar och verser! Det borde inte förvåna mej, naturligtvis, eftersom pappa älskade vers och var en mycket god versmakare (gav bland annat ut julklappsrimsboken Verser i juletid, hjälpreda för julklappsrimmare; Gedins förlag, tillsammans med Claes Grill och Christer Mannerfelt) men jag blir ändå lite ställd. Och glad. Och njuter av den mästerlige Hein på min balkong, som av ett dyrt årgångsvin, gruk för gruk, med pappa som en liten papegoja på min ena axel:
DIGTERENS GENOPSTANDELSE
Naar en digter blir forelsket
i sit eget dikts facade
i de sorte liniers leg
paa papirets hvide flade,
i dets legemlige kunstværk
med dets kling og klang og flitter…
… saa dør det en digter
… og opstaar en konditor.
*
Ockulta dagboken 1. Efter begravningen av pappa i Hedvig Eleonora, där han en gång i tiden gifte sig med mamma (med mej i magen) inför Ingmar Bergmans far, kör jag till Skåne igen med bilen full av pappas grejer. Nån dag senare är jag i vår sommarstuga på Bjäre. När jag går förbi ett foto på pappa och mej och min bror, inramat och hängande på väggen i en rund ram, rasar det i golvet, ett foto jag alltid älskat eftersom pappa ser så vacker, stolt och lycklig ut på det. Själv ser jag sur ut, sannolikt för att jag just fått en en lillebror. Det är vi tre på fotot. Det ”ockulta” då? Det fotot har hängt på väggen i vår sommarstuga i över fyrtio år utan att någonsin ha lossnat från sin spik. Men nu, nån dag efter pappas begravning, rasar det i golvet med en smäll.
*
Ockulta dagboken 2. Några veckor efter begravningen får jag ett vackert brev om pappa från Peter Nobel, vän till mina föräldrar när de läste i Uppsala alla tre på femtiotalet. Han beklagar sorgen och skriver dessutom fint om mina böcker. Han berättar också att han fick sitt brev till mig i retur och att han först skickat det till en annan Fredrik Ekelund, som det visade sig. Inget ”ockult” i det, så klart, men denne Fredrik Ekelund, som jag inte vet vem det är, har också – skrev han i ett svar till Nobel – just förlorat sin far…
*
Jag läser Madame Bovary för andra eller tredje gången och känner Flaubertfebern stiga i mig, en beundran kombinerad med fascinationen inför hur mycket man (han!) kan fånga med språket, hur detta gåtfulla, ett antal bokstäver, kan skapa så mycket liv och så mycken precision. Det är också en känsla av absolut tillit till författaren som fyller mig, jag känner och vet att det inte finns något poröst, ogenomtänkt någonstans i texten, ja att allt, precis allt, är som av guld. Visst är det hans berömda skalpell, det vassa, skoningslösa och detaljrikedomen men det som slår mig mest är balansen mellan partierna med flödande detaljrikedom och plötsliga minimalismer. Som när Emma och Charles får en dotter, allt avhandlat på en halv sida samtidigt som Flaubert just skämt bort läsaren med långa, målande beskrivningar av hus, matsalar, ansikten och landskap, sida upp och sida ned. Men här går det undan: Elle accoucha un dimanche, vers six heures, au soleil levant. – C’est une fille! dit Charles. Elle tourna la tête et s’évanouit (Hon nedkom med barnet en söndag, vid sex, när solen gick upp. – Det är en flicka! sa Charles. Hon vände på huvudet och svimmade).
*
Hervé Guibert. 1984 bodde jag i Paris och gick regelbundet på Derridas (på École Normale) och Foucaults (på Collège de France) föreläsningar. På Foucaults sista föreläsning den våren, den 24 mars, satt jag långt fram i salen och la märke till hur förkyld han verkade vara men tänkte inte mer på saken. Han var som vanligt bländande och trollband alla med sina ord men inte bara det utan också, tror jag, med sin märkliga uppenbarelse: de långa, sirliga pianofingrarna och den renrakade skallen som utstrålade sådan intelligens och fick mig att tänka på rymdvarelserna i en tecknad serie från min barndom, familjen Jetson. Några månader senare, i juni, dog han. I aids. Men det förstod inte vi då. En god vän som också gick på föreläsningarna hävdade att Foucault hade tänkt ihjäl sig. Någon i det läkarlag som hade tagit emot Foucault hade, enligt min vän, påstått detta. Kan man verkligen tänka ihjäl sig? undrade jag men såg sedan Foucaults skalle framför mig och tänkte, ja, det kan man nog. Han kunde nog det i alla fall. I Hervé Guiberts À l’ami qui ne m’a pas sauvé la vie (Till vännen som inte räddade mitt liv) finns en vacker skildring av Foucaults död och ifall man betänker det hysch-hysch som omgav den dödliga sjukdomen på den tiden, är det kanske inte så konstigt att sådana rykten som vi fick höra kunde uppstå. Guibert, som var nära vän till Foucault, och uppmanades av filosofen att bränna de manuskript som inte var riktigt klara (något han lyckligtvis inte gjorde, det som sedermera, om jag uppfattat saken rätt, blev de sista delarna av Sexualitetens historia), skildrar deras sista möten med värme och kärlek men också med ruggig klarsyn den dödsångest som Foucault hade och som Guibert själv visste att han skulle drabbas av i sinom tid ty han visste redan då att han själv var smittad: ”… car ce n’était pas tant l’agonie de mon ami que j’étais en train de décrire que l’agonie qui m’attendait, et qui serait identique, c’était désormais une certitude qu’en plus de l’amitié nous étions liés par un sort thanatologique commun.” (”… ty det var inte bara min väns dödsångest som jag var i färd med att beskriva utan också den som väntade mig själv, och som skulle bli identisk, det var helt igenom säkert från och med nu att vi förutom den vänskap som förband oss också var förbundna av ett gemensamt tanatologiskt öde.”) Mycket riktigt, några år senare, i december 1991 gick Guibert själv under i samma sjukdom.
*
Burkinin. Det är en märklig debatt som blossat upp i Sverige kring det islamistiskt inspirerade plagget. Och det märkliga ligger i vissa feministers (Schyman bl a) oförmåga att se plaggets förtryckande natur. Det är inte vanliga muslimer som klär sig i burkini, det är islamister som gör det och det görs med en vilja att styra samhället i islamistisk riktning (könsapartheid osv) och inte sällan med en vilja att provocera den sekulära omgivningen. Varför, till exempel, lägga sig på stranden nedanför Promenade des Anglais i Nice, i burkini några veckor efter den jihadistattack som tog livet av 84 människor? Det är i mina ögon obegripligt och vittnar om en uppenbar brist på empati, på nästan samma vis som det skulle ha varit att lägga sig på en klippa på Utøya med hakkorsbindel på armen några veckor efter Breiviks terrorattack. Ja, jag veeet, burkinin är inte en burka men den är släkt med det plagget, därav namnet. Att förbjuda burkinin är emellertid att gå för långt. Vill man, som Dilsa Demirbag-Steen skrivit om burkan, gå omkring i grodmansdräkt på stan ska man få göra det. En aspekt som dock alltid glöms, framför allt av radikalfeminister, när slöjan, niqaben, burkan, hijaben osv kommer på tal är att dessa plagg inte bara kränker dem som bär dem (eftersom de är symboler för ett religiöst och patriarkalt förtryck) utan också, inte minst, kränker alla män, också. Ty vad hijaben, t ex, säger, och det är därför den inte är ett neutralt stycke tyg utan en symbol, en religiös symbol, är att vi män inte ska ”frestas” av att se kvinnans hår ty gör vi det vill vi – det är den underförstådda slutsatsen – lägra denna kvinna. Det är paradoxen med denna religiösa idioti: genom att förorda dessa plagg sexualiserar man flickor och kvinnor och dömer, samtidigt, ut alla män som djur.