Ibland springer man på meningar som vittnar om litteraturens oerhörda förmåga att göra oss större, mer seende. Som denna, i Kristoffer Leandoers fina, nyutkomna De försvunna böckernas bibliotek: ”Mamma hade en kurskamrat som hon var övertygad om att jag skulle bli kär i, en ryska insvept i sitt svårmod som en päls”.
*
Den danska paradoxen. Det finns en olycklig polarisering mellan Danmark och Sverige, politiskt. Och den bygger på två klichéartade felsyner, den danska om Sverige (som ett fånigt, politiskt korrekt förbudsland), den svenska om Danmark (som ett ruttet, rasistiskt konungarike; Lena Sundströms klena Världens lyckligaste folk är ett praktexempel på de svenska fördomarna om Danmark). Danmark är komplext. Det är de facto ett land med en hård och restriktiv invandringspolitik, jämfört med den svenska, och den så kallade ”smyckeslagen” är en skandal som drog välförtjänt, internationell skam över landet. Men – och det är detta men som utgör den danska paradoxen – Danmark är sannolikt ett mer integrerat land än Sverige och, inte minst, ett land där debatten förs öppnare, mer ärligt – om än råare – än i Sverige. Den ängslighet som blivit standard inom svenska media finns inte på samma sätt i Danmark, varför det uppstår ett helt annat drag i debatten. Dessutom har danskarna humor och en förmåga till ”hygge”, det vill säga att ta en bajer även med politiska motståndare. Och tittar man historiskt på de två länderna, visar det sig att Dansk Folkeparti kommer ur klassisk missnöjespolitik (Glistrup), SD ur klassisk högerextremism (till och med en nazistanstruken sådan). I Sverige har upp emot 15 (!) personer mördats av nynazister de senaste tjugofem åren. I Danmark ingen alls och kanske går det att se som att locket på-mentaliteten i känsliga frågor hos oss, tvingar ut folk i träskmarkerna. Svensk präktighet och moralism står mot dansk pragmatism och humor och den som såg det sista avsnittet av Belinda Olssons Debatt förra hösten, förstår kanske vad jag menar. Jag skämdes å flera av de svenska debattörernas vägnar men kände desto större respekt för flera av de danska. Ja, kanske går motsättningen mellan svenskt och danskt att reducera till följande: ”de” har en förmåga att skratta åt sig själva som ”vi” fullständigt saknar (för att vi anser oss ha en moralisk mission i världen).
*
Ann Heberlein, blondinen med de evigt röda läpparna, hästtjejen, teologen och filosofen, den troende författaren med den bipolära diagnosen, en kvinna som ger intryck av extrem skörhet OCH obändig energi/styrka och talar med en Svedaladialekt hon aldrig sviker, har i protest lämnat Sydsvenskans kultursida. Anledningen är att hon under en lunch med kulturchefen, Rakel Chukri, anser sig ha blivit tagen i örat för att hon på sitt eget vis skrivit om händelserna i Köln på nyårsnatten, invandring, mångkultur och islam. Om, jag skriver OM (jag var ju inte med på lunchen och har bara Heberleins ord) det är så som Heberlein skriver, är det en skandal och då borde kulturchefen tas i örat av Sydsvenskans chefredaktör ty Ann Heberleins åsikter är inga märkliga åsikter, har ingenting med fascistoida, rasistiska föreställningar att göra. Det är liberalt allmängods och ”problemet” är inte hennes åsikter utan den ängsliga åsiktskorridor som blivit realitet på flera kultursidor, en värld där idealet tycks vara en Ulrika Knutson som på lagom vänsterliberalt vis för evig diskussion med en Per Wirtén, till exempel, en värld där man gör poäng av att inte känna någon sverigedemokrat (läs: inte har någon kontakt med den del av svensk verklighet som nästan tjugo procent av de svenska medborgarna lever i). Om det är som jag misstänker – OM igen, alltså, jag var inte med på lunchen… – är det Heberleins modiga krönika i Sydsvenskan efter händelserna i Köln på nyårsnatten som spökar. Heberlein spekulerade i att det var kulturskillnader som låg till grund för de sexuella trakasserierna i centrala Köln. Poängen i den var att det var män med bakgrund i kulturer med en helt annan, reaktionär kvinnosyn som låg bakom trakasserierna. Samma sak skrevs i danska Information (9/1) av två danska feminister, Jaleh Tavakoli, med rötter i Iran, och Geet Amiri, med rötter i Afghanistan: ”Det är ett kulturellt problem. Låt mig slå fast det. Ett problem med män formade av en kultur, där kvinnan är ett objekt, som ska vara intakt på bröllopsnatten, och som är till för mannen.” De apostroferade skillnaderna slås också fast i World Values Survey, en världsomspännande undersökning om värderingar och normer i olika länder och kulturer. Där framgår tydligt hur efterbliven synen på jämställdhet och homosexualitet är i Mellanöstern, till exempel, men hur ett land som Sverige ligger i topp i synen på dessa frågor. Men Heberlein fick alltså löpa gatlopp i medierna, tvingad till detta av bland annat Rossana Dinamarca. Några månader efter händelserna kungjorde den tyska polisen att 149 av 153 förövare i Köln hade sin bakgrund i Mellanöstern och Nordafrika. Heberlein hade rätt, Dinamarca fel. Men tror nu någon att en Dinamarca skulle gå ut och beklaga att hon hade fel och be Heberlein om ursäkt, så är det bara att glömma. I den här typen av frågor (invandring, islam, mångkultur) är inga tillmälen längre för grova och ursäkter finns inte på kartan. Tyvärr. Dock är min förhoppning och övertygelse att Heberlein går stärkt ur den här typen av strider. Hon verkar vara av det rätta virket och det är intellektuella av just det orädda slaget som Sverige behöver för att debatten ska bli frisk och meningsfull.
*
Att bli äldre. Jag är i New York en dryg vecka för att vandra i malmöförfattaren Gösta Larssons fotspår, mannen som emigrerade till USA 1921 och slog igenom over there med två romaner om arbetarmiljöer i Malmö, Our Daily Bread och Fatherland, farewell! Inte minst rosades Larssons engelska (ty märkligt nog skrev han sina romaner på engelska), som ansågs hålla hög klass. Det stora genombrottet kom med Ships in the River 1946, en roman om hamnarbetarna vid Hudson River som Warner Brothers ville filmatisera, ett anbud Larsson till sist – av outgrundliga skäl – tackade nej till. Resten av hans liv blev ett fall nedåt och slutade med självmord i februari 1955, på exakt samma vis som Dagerman (igentejpad bil, garage). Men nu är det maj 2016 och jag vandrar omkring i Brooklyn på jakt efter en av hans New Yorkadresser. Allt är platt och stekhett och jag går vilse i kvarter med ortodoxa judar där alla män och pojkar är klädda likadant. Till sist, efter en och en halvtimme, är jag tillbaka vid utgångspunkten och tar istället tunnelbana och kommer till sist, äntligen, fram till S:t Marks Avenue där han ska ha bott i slutet av tjugotalet. Mission accomplished och när jag går därifrån frågar jag ett medelålders par ifall det går att gå över Brooklyn Bridge. Ja, svarar de och pekar ut en väg till bron de tycker att jag ska ta. Och den tar jag, Atlantic Avenue. Men efter en stund frågar jag på nytt, en yngre man, samma sak, ifall det går att gå över Brooklyn Bridge och det är när jag hör honom säga ja som jag förstår att jag ställt frågan en andra gång, inte för att jag misstrodde det medelålders paret utan bara för att jag ville prata med en främling, höra en annan människas röst, som jag inser att jag nu, vid sextiotvå års ålder, är precis likadan som min älskade farbror Torsten, som alltid skulle prata med alla. Hjalmar Gullberg, alltså, farbror Torstens favoritpoet: Att byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå. Alla människors möte, borde vara så.
*
Jag står vid ett övergångsställe i hörnet av Fifth Avenue och 36, East Street. Det är, som alltid under dagtid på den här delen av Manhattan, en sanslös energi i trafik och människorörelser – allt andas kraft. Det är då det händer, det som skulle kunna vara en scen i en Woody Allenfilm men som är ren och rå IRL-verklighet. Från andra sidan, mot röd gubbe, beger sig en kvinna ut i trafiken. Hon har en munkkåpa som hon dragit upp över huvudet och mörka solglasögon och ser sig inte för åt något håll. En zombie? En kvinna som leker rysk roulette med sitt liv? Bilarna svischar förbi henne. Hon tycks helt oberörd men på nåt märkligt vis stannar bil efter bil till, precis innan de ”borde” köra över henne och till sist går hon iland på vår sida och försvinner i mängden och – vem vet? – kanske lyckades hon med sitt suicidala projekt några kvarter längre ned.
*
John Ashbery. Inför New Yorkresan packar jag ned några böcker på engelska, för att komma in i språket, in i USA, innan jag landar i New York. Bland annat John Ashberys Self-Portait in a Convex Mirror och Walt Whitmans Leaves of Grass. Jag börjar med Ashbery redan på Kastrup och ser i boken att jag satt utropstecken för ett antal metaforer på flera ställen. Men det är ingenting jag minns. Jag minns inte en enda dikt av Ashbery. Har jag verkligen läst detta tidigare? Är det möjligt, frågar jag mig och suckar över en hjärna som har så dålig koll på vad den en gång bearbetat och, som det verkar, till och med jublat över. Och så sätter jag dit nya utropstecken men den här gången vid metaforer och dikter som jag redan nu, på Kastrup, vet att jag inte kommer att komma ihåg. Då glider ett kvitto ut ur boken. Från Strand Books, den fantastiska bokhandeln på 828, Broadway. Det är från den 30 juli 1985, från mitt första besök i New York och plötsligt minns jag det besöket och hur bokhandeln såg ut och det slår mig att upptäckten av kvittot, och det bleka kvittot i sig, blir mer ”poesi” för mig än dikterna i den bok mellan vars sidor det så tålmodigt och anonymt gömt sig under trettioett år.
*
Brexit. En svart dag för Europa. Extremhögern och delar av vänstern jublar. Och bakom scenen: en Putin som gnuggar sina händer. Två världskrig, alltså, men engelsmännen tycks inte ha lärt sig ett skvatt av historien.
*