Överraskning/poesins kraft. Jag håller två föreläsningar om poesi på Limhamns Bibliotek, den första om sådana som Vilhelm Ekelund, Hjalmar Gullberg och Bertil Malmberg, författare som skänkte tröst och inspiration när jag var ung, den andra om Gunnar Ekelöf, Tomas Tranströmer, Sonja Åkesson, Kristina Lugn, Katarina Frostenson och Ann-Marie Berglund, bland andra. Den sista kvällen väljer jag att avsluta med den sorgligt okände men fine poeten Stig Johansson, mest känd för sina Gubbar i Sydsvenskan. Jag väljer en dikt av honom som heter Märket, om hans far, men när jag närmar mej slutet av dikten stockar sej rösten, jag är på väg att falla i gråt och är tvungen att ta en paus och vända publiken ryggen. Efter en stund fortsätter jag och tar mej i mål med en förunderlig känsla av att dikten, när jag läste den högt inför publik, som anföll mej inifrån med all sin kraft. Och här skulle egentligen denna text ha slutat, som en påminnelse om poesins makt – och kraft – men så, nån vecka senare, stöter jag på Stig Johansson på en fest. Jag berättar för honom om episoden och han blir, så klart, glad över att hans dikt berört mej men, säjer han, Märket? … Hm … Han minns den inte ens! Varken dikten eller i vilken diktsamling han publicerat den. Författare, tänker jag – ena märkliga varelser.
*
Vilks. Jag är på middag med Lars Vilks tillsammans med några filosofi- och konstintresserade vänner. Det blir en fin kväll med många spännande inlägg och samtal. Det är första gången jag träffar honom så här nära, vid ett middagsbord, och jag slås av hans humor, självironi, nyfikenhet och imponerande lärdom. Han vandrar obehindrat och med lätthet genom konsthistorien och samtalen vindlar mellan konsthistoria, islamism, Upplysning, allmänt skvaller från konstvärlden, Kullaberg och Nimis. Och schack. Det visar sej att han varit Höganäsmästare en gång i tiden och han pressar mej på mina kunskaper om Evansgambitens förvecklingar. Det är alltså denna människa och det faktum att han gjort en skämtteckning om Profeten som hund som var på väg att skapa ett blodigt kaos med – vem vet ? – kanske hundra döda på Drottninggatan för fem år sedan och som fått imamer i Mellan- och Fjärran Östern att utfästa belöningar på tiotusentals dollar åt den som lyckas mörda honom. En bisarr tid, tänker jag, där självcensur och feghet följt som brev på posten. En otänkbar tid, dessutom, om jag tänker tillbaka på min egen ungdom, att sådant här ens skulle kunna uppkomma – mordhot på grund av en skämtteckning! I rummet intill matsalen där vi sitter, bekräftelsen på att detta inte är en fantasi utan på allvar: två tungt beväpnade SÄPO-killar i var sin fåtölj. Bisarrt, som sagt, och jag hör mina ord eka från 2006, dem jag skrev i en debattartikel då och som känns ruggigt aktuella fortfarande: Islam har inte gått igenom Upplysningens eklut. Precis så, alltså. Vare sig vi Vilks eller inte.
*
Förnedring/stolthet. Vi åker till Madrid, jag, min bror och en god vän och får bo hos en svensk vän nära Bernabeu. Det blir Prado med Velázquez och Goya, choklad med churros på klassiska Café Gijón, långa, härliga promenader, tapas vid Puerta del Sol och campari på Plaza Mayor. Ju närmare matchdagen, desto fler ljusblåa tröjor i gatubilden. Själv har jag tippat 0-6 och har inga större förväntningar bortsett från att, för sannolikt enda gången i mitt liv, få se Bernabeustadion inifrån. Några timmar före avspark samlas vi några tusen MFF-anhängare på Avenida Brasil. Stämningen är hög men när tåget av ljusblåa sätter sig i rörelse mot Real Madrids hemmaplan blir den inte bara hög utan fantastisk. Underbar. Och jag kan bara jämföra med VM 1990, Sverige-Skottland, när vi, tiotusen skottar och svenskar, satte oss i rörelse mot stadion i Genua, Stadio Luigi Ferraris, sjungande tillsammans; bilder av supporterskapets vackraste sidor. Här, den 8 december, intar vi Bernabeu med kraft och tar, som det känns, över arenan akustiskt. På planen inträffar, som bekant, något annat. Våra ljusblåa hjältar blir avklädda som inget annat svenskt lag blivit det, internationellt. Det handlar om total förnedring – Malmö FF mot IFK Klagshamn – och denna text skulle ha kunnat handla bara om det, vad idrottslig förnedring innebär psykologiskt för dem som utsätts för den, oavsett det handlar om spelare eller deras supportrar, men situationen på Bernabeustadion tar en märklig vändning, ty trots att målen rasar in bakom Wiland fortsätter vi sjunga, i ett envist trots, som om vi inbillar oss att sången skulle kunna råda bot på förnedringen. Och det gör den, paradoxalt nog, och när de sista madridanhängarna lämnar Bernabeu efter 8-0 till Real applåderar de åt oss, inte ironiskt, utan med värme, om än, inbillar jag mej, med en undran över vad det är för tusentals locos däruppe i ett av Bernabeus övre hörn. Det är en vacker scen och när stadion är tom och bara vi tretusenfemhundra är kvar, ekar sången i den vackra anläggningen: Guldet ska hem, guldet ska hem, guldet ska hem till Malmö igen! Patetiskt? Kanske. Men också oerhört vackert, som om stoltheten över att vara blå, och att vara det så många tillsammans på en främmande plats, hjälper till att skölja bort den beska smaken från matchen.
*
Tillit. Lördag middag; stilla, grått, milt i Köpenhamn. Sitter på Café Blågårds Apotek på Nørrebro. Underbar tystnad. Bara jag och en djupt melankolisk bartender i lokalen. Och ett stearinljus med en låga som säger: Det går åt rätt håll nu. Bara så, men väldigt tyst. God jul och Gott Nytt År, alla vänner!