Det Paris som attackerades fredagen den 13 november tillhör de delar av den franska huvudstaden som ännu inte är turistifierade. Historiskt är det Piafs, Arlettys och Simenons Paris och kommissarie Maigret bodde – bor? – ett stenkast från Bataclan. Proletärförfattaren Eugène Dabits roman L’Hôtel du Nord, som blev populär film, utspelar sig på hotellet med samma namn i denna del av Paris. Det före detta hotellet är nu populär bar för ”les bobos”, en ung hipstergeneration och längs Canal S:t Martin fylls vackra vår- och sommarkvällar kajerna med tusentals festande ungdomar från hela Paris. Men det är mer än så, det är också ”folkets” Paris, om man så vill. Stora delar av detta östra Paris är fortfarande fattigt och mycket blandat, med moskéer, synagogor, vietnamesiska och pakistanska restauranger, barer och affärer med olika etniska prägel. En underbart levande del av den franska huvudstaden som jag råkat bli förtrogen med de senaste åren. I våras bodde jag tre månader just här och ett av de ställen jag upptäckte var Le Carillon, en av de barer som attackerades så fegt. Baren är sliten, billig och alltid smockfull så många hamnar utanför, på trottoaren, med glasen i hand. Atmosfären är folklig, öppen, rolig med alla möjliga människor i en kosmopolitisk blandning, en ”Möllanbar”, för att översätta till malmöitisk verklighet. Sedan mer än fyrtio år ägs baren av en familj med rötter i Algeriet och ovanför baren finns ett billigt hotell där i första hand ensamma invandrarmän hyr in sig. Bataclan. Le Carillon. La Belle Equipe. Det var det unga, kosmopolitiska och mest toleranta Paris som attackerades, noggrant utvalda mål av Daesh som i en kommuniké efter dåden lät meddela att Paris attackerats eftersom det är ”… styggelsernas och perversionens huvudstad…”.
Tillfälligheter? Inte alls. I våras intervjuade jag Gilles Kepel i Paris, en av världens främsta experter på islamisk radikalism, och det som nu händer (Ankara, Beirut, Paris, till exempel) beskriver han som fas tre i den islamistiska terrorismens historia. Den första fasen utgjordes av ”faxjihadismen” (jihadismen i Afghanistan, finansierad av Saudiarabien och, ironiskt nog, tränad av CIA), den andra av al Qaidas spektakulära terrordåd (med tanken att flytta fokus från den nära fienden till den avlägsna; elfte september, till exempel) och den tredje fasen, där vi nu befinner oss, inkarneras av Daesh och har sin upprinnelse i teoretikern Abou Moussad al Souris text på nätet från 2004, Call to Global Islamic Resistance. Den centrala tanken i den är att eftersom USA är omöjligt att besegra med terrorattacker istället slå mot Västs soft belly, mjuka mål, som i fredags, för att provocera den europeiska extremhögern att gå till attack mot moskéer, vilket i sin tur, enligt al Souri, ska leda till inbördeskrigsliknande tillstånd i Europa där Europas muslimer tvingas välja sida.
Det viktiga för oss? Att hålla huvudet kallt och inte lockas in i retoriken om ett krig mellan Väst och islam. Det är det inte. Däremot är det en konfrontation mellan civilisation och medeltida barbari och där är det omöjligt att inte återvända till dessa delar av Paris ty det var där det moderna samhället föddes 1789, det som på olika vis lagt grunden till moderniteten med en dröm om frihet, jämlikhet och broderskap, just det många av de kallblodigt mördade inkarnerade bara genom sin livsstil.
Fortsätta leva våra liv som vanligt, alltså, och inte vika ner oss i rädsla eller feghet. Och – varför inte? – ta en öl på Le Carillon nästa gång vi kommer till Paris.
*
Motstånd. Jag skriver och uttrycker mitt stöd till och min solidaritet med mina franska vänner och från en väninna får jag följande vackra svar: ”Käre Fredrik, så underbart att läsa dina tröstande ord efter all denna fasa. Min son var på Stade de France och jag var väldigt uppskakad. Men efter avtrubbningen, vreden och rädslan infann sig motståndskänslan och, mer än någonsin, lusten och viljan att leva. Jag kommer fortsätta att leva mitt liv i ’synd’, fortsätta sitta på caféernas uteserveringar och gå till konsertlokalerna, fortsätta gå i mina korta kjolar och fortsätta beställa mina till brädden fyllda glas Bordeaux och se mina vänner rakt in i ögonen. Kram, Dominique.”
*
Paradox. Zlatans fantastiska frispark mot Danmark är i en mening en paradox. Varför? För att man, normalt sett, inte kan skjuta hårt och skruva bollen samtidigt. Speciellt inte när man knappt tar ansats. Detta vet alla som spelar/spelat fotboll. Men sen finns det de där speciella varelserna, sådana som Zlatan, David Beckham, Cristiano Ronaldo, till exempel, som gör paradoxen skenbar och förvandlar den typen av frisparkar till ren och skär logik. Det som inte går, går ändå när genierna tar sig an problemet.
*
Leverera. Det finns ord som plötsligt breddar sin betydelse, smittar av sig och dyker upp överallt, inom alla skikt och branscher. Leverera är ett sånt ord. Folk får sparken från sina jobb för att de inte ”levererar”, fotbollsspelare höjs till skyarna för att de ”levererar”. Men ur vad kommer då denna nya, utvidgade syn på ordet leverera, ett ord som förr bara användes gällande varuleveranser? Privatetymologen i mig hittar fram till Susanne Faludi, feministen, som i en artikel om den amerikanska porrindustrin för ett antal år sen använde begreppet på dess moderna sätt. Jag tror hon var en av de första och det hon hävdade i sin artikel, något överraskande, var att det i första hand är männen i denna industri som är de mest exploaterade. Varför? För att kvinnorna kan fejka sina orgasmer, vilket männen aldrig kan eftersom de är tvungna att – just det – leverera. Vad? Sperma.