Scener man skulle ha velat uppleva. I Joël Schmidts Robespierrebiografi finns en fantastisk scen från revolutionärens ungdom. Robespierre växte upp i Arras, var hyperbegåvad och blev tidigt skickad av sin mor (pappan dog tidigt) som stipendiat till klassiska läroverket Louis-le-Grand, på rue S:t Jacques i Paris, granne med Sorbonne. Där blev han hånad för sin enkla klädsel av kamrater från rikare familjer. Robespierre var en ensamvarg och kompenserade sitt sociala underläge med att vara bra i skolan, inte minst i latin och den romerska republiken blev tidigt hans ideal. Dock var han, som i stort sett alla på den tiden (1780-tal), övertygad monarkist och en dag kommer Ludvig XVI och Marie Antoinette på besök till skolan. Robespierre har skrivit en hyllningsdikt till kungaparet, på latin, som han tänkt framföra. Det regnar och kungaparet stannar bara till vid skolan, går aldrig in, och ute på Rue S:t Jacques böjer sig den kommande revolutionären – en av hjärnorna bakom La terreur och den som blivit själva sinnebilden för revolutionär fanatism – på knä i regnet och ser dem åka iväg i droskan, hem till Versailles och utan att ens bevärdiga borgarsonen från Arras med en blick. Maximilien Robespierre fick aldrig läsa sin dikt.
*
Schackspelarna i Luxemburgträdgården. Jag går ofta dit och tittar men vågar mig aldrig på att fråga ifall jag får vara med och spela. Det är inrutade gäng kring varje bräde, blixtfantomer uppblandade med duktiga amatörer, såna som jag själv. Jag ser att jag skulle kunna mäta mig med många av dem men lik förbannat, får jag aldrig frågan över läppen utan blir stående som åskådare. Vad är detta? undrar jag, som får mig att stå där och titta när jag så gärna vill vara med och spela? När jag studerar dem, finns det en hemkänsla hos dem, som slår mig, de känner varandra sen gammalt, men också något annat, ett slags arrogans, hur de skojar och pikar varandra och hur otroligt självsäkra de är – ordet ödmjukhet en bristvara. Kanske är det det, tänker jag, att jag inte känner mig välkommen och att jag, i så fall, själv måste spela arrogant och självsäker för att platsa i nåt av gängen och att jag inte orkar, inte i min ålder, spela någon annan än den jag är. Vet ej. Bara att jag, fortfarande, längtar efter att få bli en i gänget i något av blixtgängen i Jardin du Luxembourg.
*
Metaforer. En litteratur som bekämpar metaforen har jag svårt att ta till mig eftersom de författare jag genom åren dragits till alltid haft den begåvningen också, att i en bild överföra verklighet till litteratur. En som denna vår får mig att med ett stilla jubel njuta metaforens makt är en författare som jag hittills nästan helt missat: Guy de Maupassant. Jag slukar en del av hans böcker under några vårveckor och i Bel-Ami, romanen om Paris journalistvärld på 1800-talet, dyker plötsligt följande fantastiska bild upp: L’arc de triomphe de l’Étoile apparaissait debout à l’entrée de la ville sur ses deux jambes monstrueuses, sorte de géant informe qui semblait prêt à se mettre en marche pour descendre la large avenue devant lui, (ungefär: ”Triumfbågen dök upp vid infarten till staden på sina två monstruösa ben, ett slags oformlig jätte beredd att sätta sig i rörelse för att vandra iväg ned längs den breda, öppna avenyn framför honom”). En sak är säker, jag kommer aldrig mer kunna gå förbi Triumfbågen utan att tänka tanken, att den oformliga stenkroppen plötsligt skulle kunna sätta sig i rörelse för en promenad ned längs Champs Elysées.
*
Jag läser Stefan Zweigs biografi över Marie Antoinette, en bok med samma namn som drottningens och häpnar över hur bra det är och en person som för mig närmast varit ett skämt, ett historiskt sådant, får plötsligt liv och blod och genom Zweigs ord får också en annan, för mig tidigare oklar figur, ”vår” Axel von Fersen (som min far gestaltade i ett legendariskt uppsalaspex, Gustav III) plötsligt liv också. Deras kärlekshistoria är så gripande och dramatiskt gestaltad, att jag, en gammal maoistsympatisör, nästan rörs till tårar. Boken är ingenting mindre än ett mästerverk och det är Zweigs sätt att gestalta Marie Antoinettes förvandling som är så imponerande, hur hon kommer från Wien som en femtonårig, levnadsglad, habsburgsk hoppa till Paris, hamnar i Versailles som drottning av Frankrike, blir ingift hos bourbonerna med den tröge, loje och – till en början – impotente Ludvig XVI men trots det fortsätter leva loppan och säga sin raka mening om allt och bara leva för festerna, balerna och de nattliga utflykterna till Paris innan vändpunkten kommer. Den 14 juli 1789 gör henne till en helt annan. Det är när hon möter sitt öde som hon vaknar upp ur sin drömvärld och blir en annan. Sina sista sjuttiosju tillbringar hon skiljd från sina barn och med maken redan avrättad, i Conciergeriet (”dödens väntrum”) tillsammans med tusentals andra, dock i egen cell där hon övervakas dygnet runt innan hon slutligen hämtas av bödeln, en ung, kraftig man vid namn Samson. Han klipper hennes hår och för henne med ett rep till den kärra som tar henne till schavotten, via Châtelet, Rue Saint-Honoré, fram till Place de la Révolution (numera Place de la Concorde): Hon behöver bara dö i fem minuter. Sedan kommer odödligheten. Inte en enda gång vädjar hon om nåd, faller hon på knä, gråter hon eller gör hon sig till för att beveka sina vedersakare, mycket, enligt Zweig, för att hon, genom historiens våldsamma kast, mot slutet av sitt liv förvandlades till det hon inte var från början: en mogen människa och kvinna men också en politiker och drottning som gick i döden med en värdighet som få – och med ett glödande hat till allt som hade med revolutionen och folket, le peuple, att göra.
*
Ockulta dagboken. En eftermiddag i Paris när jag sitter och tänker på Roland Barthes, den franske semiologen och författaren som dog efter att ha blivit påkörd av en lastbil utanför Collège de France i februari 1980, bestämmer jag mig för att ta reda på var exakt han blev överkörd. Jag hinner knappt ta tag i frågan ty dagen efter när jag går och köper min morgontidning, Libération, upptäcker jag ett två sidor stort uppslag om Barthes, en kärleksfull hyllning från en av Barthes sista doktorander, en amerikan vid namn Stewart Lindh. Och där kommer informationen: på övergångsstället vid Rue des Écoles 44. Det var där han blev påkörd med, som det förefaller, Stewart Lindhs avhandling under armen.