Sommaren 1972 skrev han in sig som extra stuveriarbetare på Malmö Förenade Stuveri AB, Hans Blennow, nästan färdig civilingenjör i Lund, där han hade läst ett antal år på Tekniska Högskolan. Han blev dock aldrig klar med sin examen. Hamnen slöt sig om honom och tog honom till sig fullständigt och när jag som nittonåring skrev in mig vid samma bolag, uppfattade jag Hasse som gammal i gården, en vänlig och väldigt rolig stuvare som var stark som en björn och aldrig rädd för att ta i, vilket gods det än handlade om: gummibalar, mjölsäckar, tapioka, styckegods. Rätt snart upptäckte jag en ”hemlighet” han hade: han drack. Och han drack inte som vi andra, på helger och vissa kvällar. Hasse drack alltid på jobbet, varje dag, året runt. Men aldrig, som vi andra, på helger och högtider. Sånt var för amatörer, tyckte han, och tog ytterligare en klunk Aurora, det dessertvin som han, vissa dagar, kunde dricka fem, sex flaskor av om vi jobbade till sent. Drickandet blev en del av hans identitet och så blev han ”Vin-Hasse”, eller ”Hasse Dessert”, hamnens pajas, fruktansvärt kvick och alltid med en rolighet i bagaget, när man än arbetade med honom eller stötte på honom. Att jobba med honom var en fröjd eftersom underhållningen var garanterad dagen ut och han, trots det enorma alkoholintaget, aldrig slarvade med jobbet eller utsatte andra för fara.
Trots det var vi ett antal yngre stuveriarbetare som gjorde vad vi kunde för att få honom att sluta dricka. Vi anade ju vartåt det barkade. En gång när han bodde över hos mig en natt hällde jag ut en sjuttiofemma Explorer framför ögonen på honom, ett slags desperat demonstration. Ziehlke, salig i åminnelse, ville ha in honom på behandling. Ingenting funkade. Vi gav upp och lät oss underhållas. Han var ju så rolig! Och byggde upp en bild av sig själv med saker som hände. När han ramlade ner i ett hål på en bilbåt, bröt han benet på tre ställen men istället för att åka in akut, tog han sig till omklädningsrummet i Frihamnen där han tillbringade en hel helg innan benet blev helt blått. Då, först, åkte han in och fick reda på att hade han kommit nån timme senare hade de tvingats amputera. Det blev ytterligare en historia om ”Hasse”, berättad av honom själv, ty han hade övergått till att tala om sig själv i tredje person: ”Då hade man fått amputera Hasse”, lät det.
De roliga historierna kunde späckas med vetenskapliga utläggningar ty Hasse var en bildad man och hade man turen kunde man få höra honom lägga ut texten om Heisenbergs osäkerhetsrelation, till exempel, på durken av en mjölbåt. Han hade svindlande perspektiv och kunde stoppa månen i sin slitna blåblusficka och hälla stjärnor i en kaffekopp. Hasses fantasi hade inga gränser! Och den eviga väskan, en skolväska från hans tid på Malmö Latinskola, vittnade också om en annan värld, en värld han valt bort. Varför? Han citerade ofta Ludvig Holberg: ”Alla vet att Jeppe dricker men ingen frågar varför”. Men det gjorde vi faktiskt, ofta. Och den vanliga förklaringen var att han var blyg. Han drack för att våga prata, sa han, och för att våga vara rolig. Men också annat sköt fram. En gång, på durken av en mjölbåt, sent en kväll, berättade han att det var faderns död som fått honom att tappa greppet i Lund. Fadern, jättelik, förvandlad till aska: ”Som en askkopp, full av aska, att man ska bli det, aska bara…” Den bilden verkade aldrig släppa taget om honom.
Så gick tiden. Jag lämnade hamnen. Han blev kvar och många av oss väntade bara på beskedet om undergången. Det enorma alkoholintaget måste ju ta ut sin rätt. 1989 fick han sparken från hamnen efter sjutton år som stuvare. Till sist hade han blivit en fara för sig själv och andra. Vägen mot ett självmord i alkohol tycktes ligga öppen. Istället blev det tvärtom. Fem år senare, den 10 juni 1994, blev han nykter. Inte en droppe efter den dagen. När alla hade givit upp honom, vände han skutan på egen hand och för nåt år sen var han med på en hamnarbetarmiddag där alla andra drack. Men inte han. Och han var lika rolig som förr – också det en seger. Hasse fick tjugoen nyktra år ty förra veckan gick vår vän och före detta arbetskamrat bort i cancer, en av de roligaste och vänligaste människor jag mött och humorn handlade inte om alkohol utan var, i Hasses fall, en livsfilosofi, ett sätt att möta livet – och döden – på. Två dagar innan han dog besökte jag honom på Hospice. Han hade svårt att prata, bedövad av mediciner och smärta och varje ord var en kamp. Och ändå, in i det sista, hans skämtande: ”Vill du ha kaffe, Fredrik? Du kan få med eller utan dopp, med eller utan dropp”. Och när jag lämnade rummet vände han sig efter mej och sa att jag gärna fick skriva om honom på min blogg, ”Baktankar”, som han kallade den. Och så uppmanade han mig att skriva följande: ”När döden hämtar Hasse är skrattmusklerna det sista som ger upp”.
Nu har jag gjort det. Vila i frid, Hasse, du som – vågar jag påstå – är en av Malmö Hamns största personligheter någonsin.