Jag sitter i métron på väg hem från lördagsfotbollen i Bois de Vincennes. Vagnen är halvfull och tyst, de flesta nedsänkta i sina inren, jag bakom Le Mondes helgbilaga i en artikel om Claude Lanzmann. Vid Bastiljen kommer en ung man ombord. Han har skitiga kläder, är tatuerad på armar och hals och bär ryggsäck. Han ställer sig mitt i vagnen, plockar fram ett munspel och framför ett slags melankolisk, rytmisk rap om sitt eget liv: je suis breton, breton, breton, varje rad disktinkt upprepad tre gånger, för rytmens skull, jag är bretagnare, bretagnare, bretagnare och här i Paris är det svårt, svårt, svårt, c’est la misère, la misère, la misère. Och så fortsätter det, hans distinkta röst är omöjlig att inte lyssna på, parisarnas blickar, blickar, blickar, hela tiden i marken, marken, marken. Vagnen skramlar vidare under jord, jag har lagt undan min Le Monde nu och känner hur han med sin nakenhet tränger igenom min sköld, den vardagssköld vi alla bär för att själva överleva, je suis navré, navré, navré, jag är förtvivlad, förtvivlad, förtvivlad och även om ni inte ger mej, ger mej, ger mej nåt så älskar jag er ändå, je vous aime, je vous aime, je vous aime, quand même och sedan slutraden, som nästan får mig att börja gråta: och som jag skäms, som jag skäms, som jag skäms, comme j’ai honte, comme j’ai honte, comme j’ai honte och han är ingen Bob Dylan eller Jalle Lorensson på munspelet men det biter, det fastnar och det går hål i skölden inte bara hos mig, noterar jag. När han går genom vagnen öppnar en vacker, svart kvinna med stenansikte diskret sin börs, bakom henne några ungdomar som lägger en slant och när han kommer till mig lägger jag också en euro och när jag går upp i solen vid République kan jag fortfarande höra hans röst: comme j’ai honte, comme j’ai honte, comme j’ai honte …
*
Provborrning. En fredagsnatt när jag är ute och snurrar i den stora staden hugger jag en taxi vid Place Blanche. Klockan är över tre. Chauffören sitter nedsänkt i sitt säte, knappt synlig. Bonne nuit, säger jag och sedan fortsätter det i mig, av bara farten: Ça bouge dans le meilleur des mondes, comme disait Voltaire? (Är det nån fart i den bästa av alla världar, som Voltaire sa?) Varför det med Voltaire kom med, vet jag inte. Men kanske var det ett försök till provborrning, den som André Gide kunde tala om, att slänga ur sig saker bara för att se om det nappar. Det vill säga ett slags nyfikenhetens kastspö. Var det Voltaire som sa det? svarar chauffören. Av honom har jag bara läst det fantastiska försvaret av familjen Calas i Toulouse, fortsätter han och plötsligt föds någonting mellan oss i natten när taxin rullar fram genom ett mörkt och stilla Paris. Det jag citerade var ur Candide, fortsätter jag. Den har jag inte läst. Men jag älskar Rousseau. Och poesi. Jag älskar poesi, vraiment, svarar han, fortfarande nästintill osynlig för mig där han sitter i sitt säte. Baudelaire! fortsätter han. Baudelaire? nästan skriker jag och så börjar vi tala om resor. Vi är lika gamla, visar det sej och vi pratar om interrailkortens tid. Om hur man, vi, reste från Tromsø till Brindisi och satte en ära i att fara kors och tvärs över Europa bara för den enkla glädjen av resandet i sig. Och om hur öppen världen var då. Och, säger han, att ungdomen kanske inte reser så idag utan istället barrikaderar sig bakom datorer och smartphones. Vi närmar oss Gare de l’Est. Han börjar recitera Baudelaire, Le Voyage. Den innehåller trettiosex strofer och det verkar som om han kan hela dikten utantill. Det är vackert: Pour l’enfant, amoureux de cartes et d’estampes, L’univers est égal à son vaste appétit … När han släpper av mig berättar han att det är detta som han tror på, l’esprit, det inre livet, poesin, litteraturen och konsten. Och det är med de orden ringande i mig jag öppnar den tunga grinden till mitt gamla kloster och när jag kommer upp på rummet, plockar jag fram min Les Fleurs du Mal från våren 1973 med alla mina översatta ord och understrykningar från då och där hittar jag den, Le Voyage, läser den från början till slut och förstår den för första gången helt och hållet, tack vare min taxivän i parisnatten. Jag läser, far iväg långt bort och somnar sedan, pang, bom.
*
Denna vår bor jag på Les Récollets, ett kloster vid Gare de l’Est som byggts om till konstnärsateljéer och författarstudios men där det också bor ett antal utländska forskare. På baksidan vetter klostret mot en vacker park med blommande kastanjer, magnolior, syrener och en lekpark från vilken glada barnskrik hörs dagarna i ända. Bakom parken ligger Quai Jemmapes vid Canal S:t Martin, där tusentals ungdomar slår sig ned på kajerna dessa ljumma vårkvällar, dricker vin, äter medhavt, spelar gitarr och sjunger. På framsidan av klostret: resenärer, taxibilar och bussar, bruset kring järnvägsstationen men också bilden av den moderna misären, tiggare, uteliggare och grupper av invandrare som inte verkar ha nånstans att ta vägen. Varje kväll, precis framför klostret, är det soppkök, Les Restos du Cœur (Hjärtats restauranger) en rullande institution, skapad på initiativ av den populäre komikern Coluche 1985. Hundratals människor, unga som gamla och där vissa ser ut att ha klivit direkt ut ur en Dickensroman, ställer sig i kö och inväntar lydigt sin ranson. De två sidorna av klostret illustrerar, slår det mig, en egen kamp som författare, mellan romantik och realism. På baksidan, det romantiska Paris jag förälskade mig i för fyrtiotvå år sedan och då jag själv satt på kajerna, Seines dock inte Canal S:t Martins, ljumma vårkvällar. På framsidan, realismen: Paris, Frankrike och Europa som det egentligen är för alltför många detta nådens år 2015. Hur, är den eviga frågan, får man/jag, ihop dessa två delar, drömmen om världen som den skulle kunna vara med världen som den är i sig?
*
En söndagsmorgon i tunnelbanan vid Porte de Charenton upptäcker jag mig själv, ensam på perrongen, i en av övervakningskamerorna. Det är en märklig känsla ty jag tycker att jag ser lite konstig ut och att axelremsväskan på teveskärmen har ett annat snitt än den jag har och kläderna ser inte riktigt ut att vara mina heller. Och ändå köper jag, som det heter numera, att det är jag som syns på teveskärmen. Under tio, femton sekunder gör jag det innan jag förstår att det är en helt annan person på en annan plats i métrostationen som syns på skärmen. Vad är man inte beredd att acceptera om sig själv, tänker jag, när man gör sådana felslut?