Bort gå de, stumma skrider de en efter en till skuggornas värld… Ja, så kan det kännas när de gamla hamnarbetarna försvinner över floden Styx in i Hades, dem jag lärde känna som ung studentajävel i Malmö hamn på sjuttiotalet. Nu senast var det Sten Vanberg, eller Kiruna, som vi kallade honom, som gick bort, strax före jul. Mitt första minne av honom är när han får en skärstock över fingrarna på en båt vid M2 i Frihamnen. Blodet forsade. Han rörde inte en min, gick bara lugnt och vaggande, på sitt karakteristiska sätt, mot omklädningsrummet. Själv hade jag sannolikt skrikit som en stucken gris och ropat på ambulans ifall något liknande hade hänt mig. Men inte han, han varken skrek eller talade och smeknamnet blev också till en bild för Den Tyste Norrlänningen. När jag debuterade 1984 med Stuv Malmö, kom! blev jag uppringd sent en natt. Jag lyfte luren yrvaket. Det var Sten. Han hade läst boken, vi pratade om den och som jag mindes det var han stolt över den och gillade den. Samtidigt sa han något jag aldrig kommer att glömma och som sätter fingret på författarens oerhörda frihet – och ansvar! – gentemot dem han skriver om: Det är lätt för dej att skriva att nån är skallig, du som har hår. En guldreplik som inte blev sämre av det han sa lite senare, att han led av melankolik, ett ord jag ofta tänkt på sen dess. Ett vackert nyord som lyfter melankolin till en nivå där den gör fysiskt ont. Långt efter det jag slutade i hamnen, och han blivit pensionär, började vi umgås lite. Sten var ofta med på våra hamnarbetarmiddagar, han levde upp under dessa och kröp som ut ur sin norrländska stumhet. En kväll hemma hos Sven-Erik for kärleken till hamnen i honom så att han förvandlade hela Sven-Eriks och Irenes vardagsrum till ett lastrum där det lastades mjölsäckar. Han som klättrade upp längs bokhyllorna – läs: skotten – och fick upp den sista mjölsäcken strax under taket, ”tretton högt”, som han sa. En hel teaterföreställning som fick oss att vrida oss av skratt. Därefter en berättelse om hur han på femtiotalet, på resa med DU (Demokratisk Ungdom, gamla SKPs ungdomsförbund) i södra Frankrike, en kväll vid en bardisk blev tilltalad av en fransyska. De pratade och bytte telefonnummer och väl hemma igen ringde han upp henne men eftersom hans franska inte var så bra blev samtalet inte vad han hade hoppats. Vem det var han hade bytt telefonnummer med? Brigitte Bardot… Förra våren flyttade Sten tillbaka till Norrland efter ett antal decennier i Malmö och det var där, i Kiruna, staden som gav honom hans namn i Malmö Hamn, som han dog. Frid över ditt minne, Sten, hälsar vi som fick glädjen att arbeta med dej och lära känna dej.
•
Vi är ett demonstrationsglatt folk, vi svenskar, och sedan tidigt nittonhundratal har folk regelbundet gått man ur huse för att demonstrera mot orättvisor, krig och förtryck. På sjuttio- och åttiotalen handlade det om Vietnam, Chile och Sovjets ockupation av Afghanistan. Därför är vår tids tystnad så märklig. Kalifatet möter inga protester i form av demonstrationer, Putin tuggar i sig Krim och östra Ukraina men på Europas gator är det tyst, bortsett från enstaka demonstrationer mot högerextremism – den Putin, ironiskt nog, hjälper till att finansiera. Vadan denna tystnad? Kanske är det så enkelt som att vi egentligen bara demonstrerar när vi känner att vi kan påverka, det vill säga mot demokratier (USA i Vietnam, USAs Irakkrig), att det anses meningslöst att demonstrera mot en nyckfull gangster som Vladimir Putin och mordiska jihadister i Syrien/Irak. Jag vet inte. Annat än en sak: att denna tystnad är kuslig. Det kan ju faktiskt vara så att den tid vi lever i just nu är som den sommar 1914 som Stefan Zweig beskriver i Världen av igår, en fantastiskt vacker sommar, där ingen, enligt Zweig, anade vad som komma skulle.
•
Senaste numret av 10-tal (17/18 2014) är omistligt för den som vill tränga in i vad som händer i Ukraina. Numret är späckat av intressanta intervjuer, essäer och poesi av ukrainska författare, inte minst Oksana Zabuzjko (på svenska med romanen Fältstudier i ukrainskt sex, 1996), ”Ukrainas viktigaste samtida författare”, som hon kallas av den polske litteraturkritikern och historieprofessorn Andrzej Mencwel. Zabujzko ägnar all sin tid åt motstånd mot Putin och den ryska etnoimperialismen och åt återupprättandet av den ukrainska identiteten, litteraturen och kulturen. Som svar på frågan om vad Putinregimen är skräder hon inte orden:
– Det är en ny-orwellsk, neo-totalitär reality show planerad och genomförd av en grupp före detta KGB-agenter och imperiebyggare utan någon som helst moral eller idé om vad demokrati är. Det är amerikansk show business, det är Hollywood, och det handlar inte om folket. Det handlar om pengar, makt, cynism. Och vad de ryska spindoktorerna – alltså de som tar fram scenarier för Putin – är så bra på, ja, är virtuosa på, är att utnyttja dessa lögner. De lever i förljugenhet, det är deras sfär. De skapar en fiktiv verklighet precis på samma sätt som propagandamaskineriet gjort under tre generationer.
En dikt i samma nummer, av Marianna Kyjanovska, får mig att minnas demonstrationerna och dramatiken på Majdan igen, frihetsrörelsen som ledde till Janukovytjs fall och flykt:
Majdan 2014
leva och leva så
bara så och aldrig mer som löven
som inte fanns på trädet på hrusjevskij-gatan *
som den svarta skaren på den vita snön
efter att prickskyttarna
efter att de begravt
nötterna, ollonen och kastanjerna
i trädens håligheter och i marken
de har dansat för att inte falla
de har firat minnesgudstjänst efter nio dagar och efter fyrtio
gång på gång
gång på gång på gång på
och sedan återuppstod alla
nötterna, ollonen och kastanjerna
någon enstaka har också grott
(*på Hrusjevskijgatan i närheten av Majdan dödades de första demonstranterna)
•
Vi ser sista avsnittet av Mad Men. Jag ser det flera gånger till och med och när jag till sist inser att serien är slut, borta, känner jag samma saknad som när en gammal vän försvinner. Don Draper, Roger Sterling, Peggy Olsson, Joan, Pete. Jag saknar dem alla. Det var inte Bergman, inte Norén, i psykologin men storslagen underhållning och en vacker saga om kapitalismen så som den tedde sig på amerikanskt femtio- och sextiotal. Och mitt i bedrövelsen över att serien tog slut kan jag inte låta bli att känna en liten glädje: den över att jag lät mig luras och att Don Draper aldrig slängde sig ut från ett fönster på femtionde våningen utan satt kvar där i slutscenen, självsäkert tillbakalutad mot ett bord och med framtiden för sig i den omstrukturerade reklambyrån.
•
I en text i Expressen (20 jan), ”Vad ska det där vara bra för?”, i kölvattnet till händelserna i Paris, försöker Göran Rosenberg ta heder och ära av Charlie Hebdo genom att kalla tidskriften för en hårt islamhäcklande tidning, ett påstående han upprepar med en papegojas envishet flera gånger i sin artikel samtidigt som han påstår att tidskriften skulle vara ett slags elittidskrift som slår nedåt, mot muslimer, till exempel. Inget kunde vara felaktigare. Charlie Hebdo har sedan sin start för över fyrtio år sedan alltid varit en bastion för antirasismen och alltid slagit uppåt, mot all makt: den religiösa, den politiska, den ekonomiska, mot vänster- och högereliter och när den driver med islam häcklar den inte muslimer utan islamister, de extremister som kidnappat religionen, och religionens olika överheter. I en annan artikel, i Svd (2 februari) utvecklar han sitt resonemang om Charlie Hebdo och yttrandefriheten: Yttrandefriheten kan användas för att främja mellanmänsklig kommunikation och den kan användas för att bryta ner den. Vilketdera det blir beror inte på vilka formella lagar och regler som styr utan vilka informella hänsyn och överenskommelser som är möjliga att etablera och upprätthålla i samhällen där de kulturella, språkliga och religiösa referensramarna blivit många och delvis främmande för varandra, och där de kommunikationstekniska möjligheterna att med omedelbar verkan pissa in i någon annans tält blivit obegränsade.… Citatet är en truism, så klart, men i dess kontext går texten lätt att läsa som ett försvar för den självcensur islamisterna vill att vi ska iaktta. Göran Rosenbergs hållning får mig därför att tänka på Salman Rushdie, en av vår tids modigaste försvarare av yttrandefriheten och rätten att häda (i sin roman Joseph Anton beskriver Rushdie det helvete han fick utstå efter Khomeinis fatwa mot honom efter publiceringen av Satansverserna). Rushdie har myntat ett fint uttryck för den hållning man kan avläsa hos Rosenberg: The But Brigade (Men-Brigaden), de som talar om yttrandefrihet, men… (att jämföra med uttrycket jag är inte rasist, men…).En slutsats man skulle kunna dra av Rosenbergs resonemang är att ingen satir är möjlig ty får man inte skoja om Muhammed, som Charlie Hebdo gjort några gånger, borde man ju i konsekvensens namn inte heller få skoja om Jesus, Krishna, Shiva, Buddha eller Moses. Och varför ska man då få skoja om Marx, Mill, Keynes, Lenin eller Erlander? The But Brigade tycks få allt fler proselyter i Sverige men i Frankrike – Je suis Charlie! – är den, gud (sic!) ske lov, knappt märkbar.