De flesta som skriver har någon gång blivit refuserade. Refuseringsbrevets kalla verklighet är en grundläggande erfarenhet för många författare: ge upp eller kriga vidare? I Enrique Vila-Matas underbara Bartleby & Co finns ett stycke som kanske skulle kunna ge tröst åt dem som har det ännu värre och aldrig blivit publicerade, inte med något: I Brautiganbiblioteket finns bara manus som, efter att de blivit refuserade av förlagen, aldrig har publicerats. Det är ett bibliotek som bara innehåller ”aborterade” böcker. Alla som har ett manuskript i byrålådan och vill få in det på Brautiganbiblioteket, behöver bara stoppa det i ett kuvert och skicka brevet till Burlington, Vermont, USA. Jag vet från säker källa att inget manus blir refuserat, här får även bristfälliga manus en sorgfällig omvårdnad.
•
I en intervju med Soran Ismail i SvFFs podcast ”Heja Sverige!” svarar damlandslagets förbundskapten Pia Sundhage ”Nordkorea” på frågan om vilket landslag hon skulle vilja träna efter Sverige. Ismail ber henne utveckla sina tankar (ur AB, 26 juli 2014):
”– För det är ingen människa som kommer in i det landet. Jag har varit där en gång. Jag var där i tre dagar och det var väldigt annorlunda. Man kan prata väldigt mycket samhälle och så där, men jag var på en träning, och på ena planhalvan hade de pojklandslaget och på andra planhalvan ett klubblag med flickor i åldern 14 till 17. Den träningen var riktigt bra. Det var två kvinnliga tränare. Den ena var domare, den andra före detta spelare. Det var ordning och reda, fart och fläkt på passningsspelet – typiskt asiatiskt. Och man ser ju vad som händer med Japan nu till exempel, de får den ena framgången efter den andra. Så Asien och Nordkorea hade nog varit ett riktigt, riktigt bra lag, säger Sundhage i podcasten.
Sportbladet ber henne utveckla:
– Skulle man få komma in i Nordkorea och få en inblick i den fotbollen vore det spännande. Men det är ju inte rimligt. Landet är ju mer eller mindre stängt, och jag kan inte språket. Men skulle man få komma in där … fotbollen är ju en dörröppnare på många sätt, säger Sundhage.
Förstår du att man som lyssnare reagerar när du säger att du vill träna Nordkorea?
– Det är bra att du reagerar. Men jag tror inte att det är så många som vet att Nordkoreas landslag faktiskt varit med i VM och OS. De har ett väldigt bra lag. Jag vet inte mycket om landet Nordkorea, om hur folket lever där. Men tänk att få komma in under själva fotbollsförutsättningen. Det hade ju varit något alldeles speciellt. Men som jag säger, det är ju omöjligt…”
”Ordning och reda” i Nordkorea, alltså. Vad denna sak egentligen handlar om men som inte sägs öppet är att den folkliga och mycket uppskattade Sundhage i alla år sympatiserat med KPML (r), numera KP, ett parti som för inte så många år sedan hade officiella kontakter med Nordkoreas kommunistparti och alltid försvarat ”proletariatets diktatur”. Det är bisarrt, så klart, att Sundhage kommer undan så lätt med detta men har att göra med de dubbla måttstockar som fortfarande reglerar delar av vårt offentliga liv: är man kommunist, är man god (uansett vad som gjorts i den ideologins namn genom historien) men är man ”borgare”, liberal eller höger, är man ond. End of discussion.
•
Jag plockar på måfå ut en gammal diktsamling ur bokhyllan, Luftberusningen av Ann-Marie Berglund, börjar läsa och rycks med, och in, i Berglunds värld: hon är skör, musikalisk, erotisk, rättfram och rolig och minnet av en stark läsupplevelse av hennes diktning kommer till mig, på en bussresa i nordvästra Skåne för säkert trettio år sen. Sedan tappade jag bort henne. Därför maler också tanken i mig under läsningen nu: vart tog hon vägen, egentligen?
Flygfisken
kunde lika gärna vara jag
Anne-Marie
där den flyger utan att egentligen flyga
där den simmar i djupet
utan att egentligen kunna andas
Den vill upp i rymden
av rädsla för det grumligt svarta
den måste ner i djupet
för att inte smulas sönder av det skarpa ljuset
•
Ordens verkliga värde. Först var det Magdalena Andersson, därefter Stefan Löfven, som kallade SD för nyfascistiskt. Mycket kan man säga om Sverigedemokraterna, att de är högerpoulister, främlingsfientliga, nynationalister och partiet ett djupt konservativt högerparti men fascister? Knappast. Vi lever i en orolig tid där det är extra viktigt att vårda ordens egentliga värde, hålla upp dem mot ljuset i förhållande till det de ska representera och i det här specifika fallet känns det som ett återfall i sjuttiotalsjargong, då allt som ansågs vara ont eller dåligt kunde reduceras till just fascism. Två som analyserat detta bra är experten på högerextremism, Anna-Lena Lodenius, som gjort det i olika sammanhang, och historikern Håkan Blomqvist, som i en lång recension av Henrik Arnstads Älskade fascism – de svartbruna rörelsernas ideologi och historia (i Internationalen, 16 juni 2013, ”Oförskräckt om fascismen – men varför jaga enkel formel?”) skriver om faran i ”… Arnstads närmast gränslöst vidgade definition”. Det är en viktig och välskriven recension och, nota bene, en kritik från vänster. Men frågan är väl ändå om någon beskrivit problemet med det ansvarslösa användande av ordet fascist bättre än Tage Danielsson:
En far blev arg när sonen sa: ”Fascist!”
Han låste in sin pojke tills han lydde
och tog tillbaks och sa ”förlåt” till sist.
Far släppte därvid ut den tvångsinsydde.
Far hade visat att han var fascist.
Han visste inte vad fascist betydde.
Nu uppstår frågan: visste sonen det?
Han skällde nästan alla för fascister.
Ett ord så där i största allmänhet,
för att beteckna icke-kommunister.
Ett namn på folk som han som pesten skydde.
Han visste inte vad fascist betydde.
Det som förbryllade var
att auktoritära våldstendenser
var något nytt i bilden av hans far.
Kan då ett ord ha såna konsekvenser?
Han sa det bara för att pappa snacka
som en förbannad slipsprydd borgarbracka.
Nåväl: tänk nu om fadern blev fascist
när sonen detta ord begynte skria?
Tänk om ett skällsord, som sin mening mist,
blir självuppfyllande som profetia!
Den slutsats man kan dra av detta lyder:
man måste veta vad ens ord betyder.
Tage Danielsson, ur Samlade tankar från roten.