Tröst. Ibland lyser litteraturen till extra starkt och då händer alltid samma sak i mig, känslan av att allt har en mening breder ut sig. Som om språkets skönhet öppnade dörren på glänt till något större, djupare. Det sker för mig flera gånger under läsning av Stefan Zweigs Världen av igår. Framförallt i hans författarporträtt av, bland andra, Hugo von Hofmannsthal, Rainer Maria Rilke, James Joyce och Sigmund Freud. Om Rilke: ”Han hade ett obeskrivligt tyst sätt att komma, att tala. När han trädde in i ett rum, där ett sällskap var samlat, gjorde han det så ljudlöst att knappast någon lade märke till honom. Han satt sedan tyst och lyssnade, lyfte ibland liksom ofrivilligt pannan, så snart något tycktes intressera honom, och när han själv började tala, gjorde han det alltid utan affekt och utan att någonsin höja rösten. Han berättade naturligt och enkelt, som en mor berättar en saga för sitt barn, och precis lika kärleksfullt. Det var underbart att lyssna till honom, lägga märke till hur plastiskt och betydelsefullt även det likgiltigaste ämne formades av hans ord. Men så snart han märkte att han blev föremål för uppmärksamhet i en allt större krets, avbröt han sig och sjönk tillbaka i sitt tysta, spända lyssnande…”
•
Fotboll och intensitet. Jag tillbringade fem veckor i Brasilien, mestadels i Rio, under sommarens fotbolls-VM. Varje dag skrev jag brev till Karl Ove Knausgård, brev som ska ingå i vår gemensamma bok Hemma-Borta, som är tänkt att komma ut i oktober i år, en bok om VM, så klart, men också om fotboll i allmänhet, skrivandet, ”debatten”, Brasilien, Sverige och Norge. Om allt mellan himmel och jord, som det heter. Skrivandet och tittandet på alla matcher gjorde tiden i Brasilien extremt intensiv. Varje morgon brevskrivande i fem, sex timmar sedan iväg och titta på matcher och jag har sällan njutit av fotbollen som jag gjorde i sommar. Ett fantastiskt VM med underbar fotboll och allt som förhöjt av att jag hade förmånen att få skriva om det. När jag for hem tänkte jag: vad kan toppa detta? Hur ska jag kunna gå till Swedbank Arena och titta på Malmö FF igen efter detta? Vad i fotbollens värld ska kunna reta mina sinnen efter Suárez, Müller, Sanchez och Rodrigues? Och svaret på de frågorna är en del av fotbollens gåta. Onsdagen den 27 augusti på Swedbank Arena med Malmö FF-Salzburg framför ögonen står jag där igen, sjungande MFF-hymnen i mäktig kör tillsammans med 20 000 andra och när Markus Rosenberg så raffinerat retfullt petar in 3-0 exploderar arenan i ett vrål som bara kan mäta sig med vrålen från våren 1979, kvartsfinalen i Europacupen mot Wisla Krakow (4-1) och semin i samma turnering, mot Austria Wien (1-0). VM i Brasilien då, som nyss höll mig i ett sånt mentalt järngrepp? Förflyktigat till en dröm i mig, en tunn rök vid horisonten bara. Fotbollen lever. Fotbollen förflyktigas. Fotbollen återuppstår – alltid. Och inte sällan där man minst anar det.
•
Dröm. Vi deltar i en kippavandring, jag och Marianne. Det är mycket folk vid synagogan, sol och frisk vind. Jag sätter på mig en av de kippor jag köpte i Israel förra sommaren, jag gör till stöd för judarna i Malmö, inte för Israels politik gentemot palestinierna. Det blir en fin vandring genom centrala Malmö till Möllevångstorget där vandringen avbryts av ett antal korta tal. På natten drömmer jag att jag kommer ombytt för fotbollsvolleyboll till beachplanerna bakom Gamla Ip. När jag närmar mig planerna känner jag närvaron av något snett bakom mig, inne i Pildammsparken. Jag vänder mig om och upptäcker hundratals nynazister, uppställda på rad med fanor och i uniform, stilla och hotfulla och som ett med grönskan i parken. Det är som om drömmen ger mig möjlighet att åka hiss, tidshiss, ner i trettiotalet och när jag vänder mig mot dem känner jag både fascination och ett slags återhållen fruktan. Drömmar, tänker jag, har en sak gemensam med poesin: de är kunskapskällor.
•
Limhamns torg. Det är lördag den 30 augusti och loppis på det torg som nästan alltid är tomt och öde. Vi är några hundra som säljer allt möjligt: handdukar, filtar, pryttlar av alla de slag, skor, klänningar och porslin i alla former. Själv sitter jag vid mitt bord och säljer mina egna böcker och utlästa pocketböcker som inte längre platsar i vår bokhylla. Folk rör sig lugnt och nyfiket mellan borden, en behaglig, rofylld stämning och när jag sitter där tänker jag på lördagen den 23 augusti, en vecka tidigare, och det som hände då. En lätt surrealistisk tanke eftersom den sätter ljuset på två så diametralt olika världar: ”krigets” och den sociala stillhetens. Alla som var där den tjugotredje har så klart sin bild av vad som hände men av dem som kommer fram och bläddrar i mina böcker och handlar och som var med lördagen innan är alla överens: polisens övervåld med rytteriet var oförsvarligt. Och de jag pratar med om saken är vuxna och hemmahörande från vänster till höger på den politiska skalan. Men i just detta är vi överens. Liksom i konstaterandet att det finns ett antal politiska rötägg bland de ”autonoma”, folk för vilka kravallen i sig har ett värde. Och när jag tänker på dem, tänker jag också på mig själv och sjuttiotalet. Då hade vi, vi som ingick i dåtidens vänster, kastat ut dem ur demonstrationerna och kallat dem för vad de egentligen är: provokatörer. Provokatörer som sinkar ”kampen”, i det här fallet den antirasistiska kampen ty det enda det de gör leder till, är att rökbomberna, flaskorna, knallskotten och de fysiska attackerna mot polisen skrämmer bort mängder av människor som skulle kunna tänkas vara allierade i kampen mot rasism och nynazism. Trots det och denna klicks beteende finns det inget försvar för hästchockerna på Limhamns torg den 23 augusti, som lätt – med lite otur – hade kunnat leda till att någon kunnat dö. Vad man kan hoppas på nu är en – opartisk? – utredning som ställer de/den ansvariga/ansvarige inom Skånepolisen till svars för det inträffade.
•
Athena Farrokhzad är sommarens mest uppmärksammade poet på grund av hennes sommarprogram i P1. Men också på grund av en intervju i Rummet där hon, bland en del annat, säger följande: Ja, jag, jag hatar Peter Wolodarski. Ja jag, jag hatar Johan Hakelius. Det är nog framförallt det jag vill säga. Det är alltså inte Netanyahu, Hamas, Putin eller Jimmie Åkesson Athena Farrokhzad säger sig hata utan en liberal ledarskribent på Dagens Nyheter och en kåsör i Aftonbladet. Det finns andra poeter som hatat i historien, en som det ligger nära till hands att dra sig till minnes är Radovan Karadzic, den serbiske poeten och ideologen. Hans hat bidrog till att sätta igång de blodiga balkankrigen på 1990-talet. Farrokhzad är naturligtvis en betydelselös person, politiskt sett, men det intressanta – och kusliga – är att en ung poet, av många ansedd som begåvad, nedlåter sig till att offentligen prisa hatet. En annan svensk poet som gjorde det för drygt hundra år sedan var Leon Larsson:
Jag har ej rum för frid, för kärlek och försoning,
En känsla har jag blott: ett djävulskt hat det är
Och i min egen själ har helvetet sin boning,
Det är en afgrundseld, som sargar och förtär
diktade han i Hatets sång från 1907. Året efter, 1908, briserade den bomb i Malmö Hamn som tog livet av en och skadade tjugoen engelska strejkbrytare. Det var ungsocialistiska fränder till Leon Larsson, Anton Nilsson bland annat, som var ansvariga för attentatet. Ungsocialister låg bakom ytterligare våldsdåd med dödlig utgång under denna tid vilket indirekt bidrog till att den reformistiska socialdemokratin vann kampen inom den svenska arbetarrörelsen och sedan kom att bygga ett av historiens bästa samhällen. Sedan dess har, mig veterligen, svensk vänster eller extremvänster inte gjort sig skyldiga till något våldsdåd med dödlig utgång. Dock var det nära ögat – eller snarare hjärtat – i mitten av december 2013 när ”antifascisten” Joel Bjurströmer Almgren högg en nynazist i ryggen i Kärrtorp. Det dådet visar hur nära avgrunden vi befinner oss även i ett i grunden så bra samhälle som det svenska av 2014. Desto större ansvar då hos alla oss som skriver. Baader-Meinhofligan växte fram ur västtysk extremvänster på sjuttiotalet, Röda Brigaderna ur italiensk extremvänster. Det började också med hat och uppmaningar till våld. Med ord, alltså. Ulrike Meinhof och Andreas Baader gjorde sina val, val som ledde till katastrof för dem själva och offren i deras väg. Och till en prekär situation för västtysk vänster i allmänhet. Amaltheadådet blev en väckarklocka för Leon Larsson. Han ”växte upp” och blev socialdemokrat. Kanske kommer Athena Farrokhzad också dit en dag. Låt oss bara hoppas att det hat hon romantiserar och uppmanar till aldrig inspirerar någon till fysiskt våld.