Civilisation/kultur. Promenad genom Marais, fullt med folk på alla gator. Jag landar på Bar Brasserie S:t Paul nere på Rue de Rivoli. En kir i den blå timmen. Folk i rörelse, sorl från caféet och gatan, en buss som pinglar till och stillsamt stävar genom mängden. En bit bort, en karusell med barn, en tidningskiosk från La Belle Epoque, en metronedgång från samma mytomspunna tid och jag som, läppjande på min svala apéritif, smälter inför denna kultur, denna vilja att göra livet värt att leva, värt att njuta.
•
Taxi genom parisnatten. Chauffören är ung. Vi kommer Bd Magenta och plötsligt ser vi en övergiven mc mitt ute i körbanan och en bil, upp och ned, utanför vilken en man sitter, till synes chockad och, kanske, svårt skadad. Det blinkar blått från en polisbil men någon ambulans syns inte och förmodligen har olyckan precis inträffat. Taxichauffören går igång, anropar växeln, ringer kolleger och han växlar upprört från franska till arabiska, fram och tillbaka när han redogör för vad han, och jag, precis sett. Jag drar mej till minnes en liknande situation för många år sen och börjar berätta för honom, il y a longtemps j’étais chauffeur de taxi dans mon pays … Jag uppfattar det som om han lyssnar på mej och fortsätter med min berättelse, om hur jag på väg hem från Vellinge, E6:an norrgående, såg en bil i diket mitt i natten. Jag stannade, j’ai arreté mon taxi, puis…. och gick fram … Här, när jag närmar mig den dramatiska höjdpunkten i min berättelse, märker jag att min vän i parisnatten inte lyssnar och det slår mej att han förmodligen inte lyssnat på min historia överhuvudtaget, inte heller dess början, och att jag, i hans värld, sannolikt bara är ett sorl från baksätet, en röst och ett ansikte bland många en natt som denna, och när jag förstår det drabbas jag av både besvikelse och befrielse, det senare eftersom jag inte riktigt vet hur min slutpoäng ska framföras en français. Ty när jag kom fram där i natten och såg hela ovanpartiet intryckt och misstänkte att det inte kunde vara nånting kvar av den, eller dom, som fanns i bilen, såg jag en ensam man, upp och ned på förarplatsen. Våra blickar möts. Jag frågar honom hur läget är och då svarar han: Och jag som ändå bara hade druckit en trettisjua! Men det slapp jag nu, i parisnatten, hitta ekvivalenten till denna svenska alkoholklassiker. Därav den känsla av befrielse som smög sig in tillsammans med känslan av besvikelse: att inte ha fått honom att fastna på min berättarkrok.
•
Jag går in på Le Cannibale på Rue Jean-Pierre Timbaud, ett café med en charmig, ruffig elegans som ofta besöks av just såna som jag. Såna som skriver, läser, håller på med sin laptop eller sina anteckningsblock. När jag går mot laptophörnet och väljer ut mitt fönsterbord ser jag en man i trettiofem-fyrtioårsåldern med, just det, en laptop framför sig på bordet. Till höger om sig har han brett ut sin kavaj, som för att markera revir. Blicken drömmande, sökande och plötsligt ser jag mig själv, tjugo år yngre, i honom. Jag slår mig ned vid hans sida, precis utanför hans revir. Vad skriver Han om? tänker jag och inser omedelbart att han, sannolikt, tänker exakt samma tanke: Vad skriver Han om, ce vieux là? Så ser vi oss själva nån gång då och då, i det stora myller som omger oss och det är inte alltid en angenäm känsla. Som om ett löjets skimmer vidlådde dessa dubbelgångare – det vill säja oss själva. Är det så där det ser ut när man sitter på Paris caféer och tror sig vara écrivain? Kanske är det just den känslan som gör att han lyfter en stund senare, kanske blev det lika outhärdligt för honom, som det var för mej, att sitta så nära sig själv. Han lämnar sin plats, tar sin laptop, rundar bardisken men lämnar inte caféet utan sätter sig istället i en annan, härifrån osynlig, del av caféet. Tack, broder! Merci, mon frère!
•
En natt, på vandring från Bastiljen Avenue Richard Lenoir mot min lägenhet upptäcker jag plötsligt en skylt: Quincallerie d’Alembert. Jag hoppar till. Vissa namn är för evigt förknippade med en enda sak. D’Alembert var ett matematiskt geni på 1700-talet och en av de som, under Denis Diderots ledning, sammanställde den stora Encyklopedin. Nu, i den milda parisnatten, står jag inför D’Alemberts plåtslageri och det känns lika overkligt som, låt oss säga, Diderots Ost, Rousseaus Frukt & Grönsaker eller – varför inte? – Strindbergs Bygg & Plast.
•
Så klart! För många år sen kom jag gående på Kungsholmen, förbi tapasrestaurangen Mamas & Tapas och kände just detta: Så klart! Nu går jag Boulevard Ménilmontant fram och i höjd med kyrkogården Père Lachaise kommer jag förbi caféet La Mère Lachaise. Så klart!
•
Läser Gustave Flauberts L’éducation sentimentale för första gången och förstår inte hur jag har kunnat missa detta mästerverk: densiteten i prosan, rytmen i språket, metaforerna och lärdomen. Jag erfar en vild glädje över att kliva ned i året 1848 och få vandra omkring på revolutionens gator det dramatiska året, vänligt vallad av Flaubert och Frédéric Moreau, huvudpersonen. Så, just så, slår verklig litteratur till, genom att på ett omärkligt vis utplåna skillnaden mellan nu och då. Allt blir nu.