Vi har ett miniseminarium om Pierre Bourdieus Konstens regler och när jag läser den hittar jag det – efter trettio år som författare – bästa jag läst om skrivandets märkliga konst, Bourdieu citerar Flaubert: ”Det är genom arbetet med språket, som i tur och ordning omfattar både motstånd, kamp, underkastelse och självutlämnande, som den frambesvärjande magin verkar, den som, likt en besvärjelse, låter verkligheten framträda. Det är först sedan författaren överlämnar sig helt åt orden som han upptäcker att orden tänker åt honom och uppenbarar det verkliga för honom.”
•
I sin fina bok om brasiliansk fotboll, Gräset är alltid grönare i Brasilien, skriver Henrik Brandão Jönsson bland mycket annat om hur viktigt det är med emoção (känslor) i Brasilien; folk älskar det och mycket av underhållningsindustrin går ut på att skapa det, positiva eller negativa känslor, bara det svallar. Jag tänker på det när jag står på Stortorget tillsammans med några tusen för att hylla Malmö FF som just tagit guld i Allsvenskan. Sist ut på scen kommer den mest hyllade, Daniel Andersson, veteranen som slutar nu efter 460 A-lagsmatcher i den ljusblå dressen. Dagen innan på Swedbank, liksom här, på scenen på Stortorget, går det mesta i hans uppträdande ut på att hålla tillbaka känslorna (emoção) och att beskriva att han nästan började göra det mest förbjudna: gråta offentligt. Skillnaden kan inte vara större mellan våra länder: det som är det största där (offentliga tårar) är det lägsta här, det vi är som mest rädda för (att tappa kontrollen).
•
Fylla 60. Om det kan man skriva mycket, till och med en bok, förmodligen. Men det kan också räcka med en bild. Jag går upp, ner i köket och förbereder frukost enligt den vanliga ritualen. Ut med det runda knäckebrödet, osten, marmeladen, på med kaffet, fram med yoghurten och en djup tallrik. Jag placerar den djupa tallriken med en djup sked på bordet, återvänder till bänken bredvid spisen, tar fram en kaffekopp och en tesked, tar tag i yoghurtförpackningen, tar fram en djup tallrik, häller upp yoghurten i tallriken och när jag ska sätta tallriken på bordet upptäcker jag en annan djup tallrik, ditsatt tidigare av – just det, moi, mej själv! Jag tycker inte det är roligt fast det är det ju, i en mening. Just det, är det enda jag hinner tänka, i övermorgon är du sextio. Är det så här det ska vara framöver?
•
Nedanför mitt fönster på mitt kontor vid Triangeln arbetar ett lag stensättare med att lägga om trottoaren. Jag ser dem varje morgon, på knä med plattor och stenar. De ser ut att vara yrkesskickliga, unga men ändå erfarna och noggranna. En morgon ser jag hur en av dem går tillbaka och plockar upp en sten igen. Han är inte nöjd, byter ut den, ruckar på några plattor och stenar innan han trycker dit den igen. Förmodligen handlade det om nån centimeter som såg fel ut. Precis det, tänker jag, handlar skrivandet om när romanen nästan är klar: ett kommatecken här, ett semikolon där, ett och som kan strykas. Stensättaren och vägen, långsamt blir de överens, som Tor Sjöberg, aforistikern, skrev en gång.
•
Ollebo sopstation och de inrutade. Jag tänker på orden disciplin och disciplinering, hur varje folk har sin egen disciplineringshistoria och att vår förmodligen började för cirka tusen år sedan, efter vikingatiden. De gulklädda anställda vaggar omkring lugnt från Brännbart till Metall till Wellpapp till Trädgårdsavfall, ett slags inkarnerade Nej till De Slarvande och utan att någon av dem ens är i närheten kan jag känna blicken från dem varje gång jag gör något som är på gränsen, en svart plastpåse som far ner bland trädgårdsavfallet, till exempel. Den här morgonen kör jag bara in till Trädgårdsavfallet. Det finns närmare tjugo inrutade platser men idag är det bara jag och en till där. En av de gulklädda småpratar med den andre trädgårdsavfallslämnaren. Jag backar upp i närheten av dem och parkerar mellan två parkeringsrutor och med mina evigt nyfikna, vässade författaröron hör jag hur hon suckar och säger till den hon pratar med: ”Ja, bara en sån sak, du ser själv…”, vilket – förstår jag – syftar på att jag inte ställt mej i en ruta utan mellan två rutor. Jag har gjort det för att vi bara är två bilar på tjugo lediga platser men det får henne ändå att grymta. Hon och jag och begreppet disciplin och ordet slarvig en vacker höstmorgon på Ollebo sopstation och jag lämnar platsen oinrutad och munter.