Jag står i 60-talstältet med en god vän och lyssnar på coverbandet The Young Ones. Det är malmöfestival och jag njuter av bröderna Bergrenssons med gäster förmåga att imitera Mick Jagger, Roger Daltrey och Lennon/McCartney. Jag står där med en vän och fotbollskompis, något yngre än jag, snart femtio. Mot slutet, efter en mäktig Hey Jude, kommer en bekant fram som spelat fotboll med oss, i samma korplag. Han är kring trettio och presenterar sin flickvän. Hon ser ut att vara mellan arton och tjugotre. ”De här killarna har jag spelat fotboll med. Fast dom ser så gamla ut”, säger han. Det är nånting med åldrande, tänker jag, det är inte en flod eller en å i stillsam rörelse mot det sista vattenfallet. Nej, åldrandet sker i skov, blixtlika fall, psykiskt och fysiskt. Det här var ett sådant. Flickan tar mej inte ens i hand, ser på mig så att jag får känslan av att vara ett slags urtidsdjur. Hey Jude ringer i öronen när jag lämnar tältet. Och bandets namn, så klart: The Young Ones.
•
Trafik 1. På väg hem från Trelleborg, E6:an norrgående. Det är en vacker förhöstkväll med vilda moln över himlen. Allt är knivskarpt. I höjd med Tygelsjö framkallar platsen ett minne, ett trafikminne från taxitiden. Jag har lämnat kunder i Vellinge. På väg tillbaka till Malmö ser jag en bil i diket, upp och ned. Jag stannar och kliver ur, går sakta fram mot bilen. Ljusen på. Nåt verkar ha hänt nyss. Hela ovansidan är intryckt, utom förarplatsen. Jag går runt bilen, är ensam på plats. I förarsätet sitter en man, upp och ned han också. Våra blickar möts. Han verkar oskadd, har haft änglavakt. Så säger han: Och jag som ändå bara hade druckit en trettisjua!
•
Trafik 2. Bilen rullar vidare. Nytt minne från taxitiden. Inre ringvägen, nära Trelleborgsvägen. Även denna gång är jag först på plats. En bil har kört in i en av lyktstolparna bredvid vägen. Jag går ur. Uppe på vallen har en skock människor samlats. Ingen har gått fram till bilen. Jag går fram. I bilen sitter en jättelik man, död. Ögonen har flugit ur hans hålor. Självmord? Omöjligt att veta. En stund senare sitter jag på vår schackklubb och spelar ett parti i vårt klubbmästerskap. Under hela partiet maler frågan i mej: hur kan jag vara så oberörd? Hur kan jag sitta här och spela schack en timme efter detta? Vem var denne jätte bakom ratten? Jag spelar koncentrerat och vinner mitt parti enkelt. Det är över trettio år sen men frågorna är fortfarande obesvarade.
•
Trafik 3. Vid Nobeltorget nu. Här flyter ett ambulansminne upp från 1980. Jag ville bort från taxi, in på Brandkåren – nya vyer! Vi klyver Amiralsgatan-Nobelvägen i hög fart med blåljusen på. I ambulansen: en äldre kvinna med gallstensanfall. Hon skriker och har våldsamma smärtor. Det är morgon och dimma, höstlikt. Jag är vid fronten, inbillar jag mej. Vid skyttegravarna där livet brottas tydligare med döden. Är det det som lockar mej med ambulansjobbet? Förmodligen. Någon dag senare får vi en utryckning till Mariedalsvägen. Någon skriker att vi ska längst upp, på vinden. Vi rusar uppåt med båren i händerna. När vi kommer in på vinden ser vi en medelålders man som hängt sig. Han är stel när vi skär ner honom. I samma ögonblick som vi ska börja bära ner honom attackeras vi av hans fru som förtvivlat skriker att det är vårt fel. Vårt fel att han hängt sej. En av mina kolleger viskar så att hon inte ska höra: Med en sån kärring vetefan om man ente hade gjort så själv … Redan nere på gatan inser jag att jag inte ska vara här. Jag ska inte vara vid den här fronten. Men man måste våga gå vilse för att hitta rätt.
•
Trafik 4. På väg hem nu och på Stadiongatan skjuter ordet sporadiskt fram i hjärnan och meningen ”sporadiskt är ett fint ord”. Ur ingenting. Men jag håller med mej: sporadiskt är ett fint ord. Jag funderar över etymologin. Nog måste det ha med sporaderna att göra, ögruppen i den grekiska arkipelagen? Jag kollar det hemma. Det står inte explicit men ordet kommer från grekiskans sporadikós, strövis förekommande, och härstammar från ögruppsbenämningen sporadés. Oavsett hur det är med ursprunget mår det vackra ordet bäst av att användas – just det – sporadiskt.
•
Malmborgs. Det är något speciellt med männen när de sitter i kassan, hållningen i stolen, händerna och sättet som de för varorna vidare på, förbi kassan. Som om de ville visa med en osynlig skylt: Jag ska egentligen inte vara här, jag ska vara någon annanstans. Vissa av dem står upp, rörelserna flyktigare, lite nonchalantare än hos kvinnorna. Som om det på något vis ansågs sämre för en man att sitta där än att packa upp varor eller sätta upp dem i hyllorna. Genusstudie anbefalles.