Stagnelius. Erik Johans minnen (Black Island Books) är en levande, vacker, lite lätt rå och poetisk berättelse av Michael Economou om vårt kanske största romantiska geni, Erik Johan Stagnelius. Boken innehåller ett antal fina och medryckande partier. Economou, som i första hand gjort sig ett namn som poet (den som inte läst något av honom kan börja med i dikten pågår människans från 2009), överraskar med täta och levande dialoger och har en återhållen och lätt minimalistisk stil som emellanåt för tankarna till en maestro inom genren, Bengt Hallgren (Som Heine i Paris). Economou har med Erik Johans minnen tagit ett stort steg sedan den förra romanen (van Düren, 2011) och har här hittat en fin balans mellan poeten, prosaisten och den lärde historikern i sig. Som läsare får man en känsla av att den historiska genren passar författaren väl. Enda invändningen är ett lite staccatoaktigt språk emellanåt, som om meningarna inte alltid knöts ihop ordentligt, men det är bara en randanmärkning i sammanhanget ty det viktiga med denna bok är att Economou lyckas med konststycket att ge Stagnelius nytt liv.
•
Torekov. Två bilder: nere på Fiskhuset, i väntan på min beställning, bevittnar jag tre så kallade brats som också väntar på sina beställningar. Medan de väntar, illustrerar en av dem några kompisars golfstilar. Han tar stort utrymme framför diskarna och svingar och skrattar och man kan riktigt se hur fåniga golfstilar vännerna har. Klass, tänker jag, och ler inombords och dagen efter sitter jag på Matstället, en nyöppnad, enkel lunchkrog. Bakom mig sitter två lantbrukare. Den ene är upprörd över hur man i Eslöv – av alla städer – börjat bygga bostäder på de före detta åkrarna utanför stan: På den joren! Va?! När di kan bygga i skogen istället. De fattar di ente, en sån jor, en sån fantastisk jor… Så ser vi, ständigt, världen ur olika vinklar. Någon svingar skrattande en osynlig golfklubba, en annan beklagar sig högljutt över Eslövs expansion och jag, forfattarjävelen, samlar upp ord och bilder i min stora, eviga spann, tacksam över att det finns andra människor i världen.
•
Hederskultur. I DN (12/8) utvecklar professorn i etnicitet (jo, det heter tydligen så), Stefan Jonsson, sin syn på hedersvåld i en artikel som polemiserar mot bland andra Sakine Madon (i Expressen). Jonsson lyckas med konststycket – i en artikel på sannolikt 7-8.000 tecken – att inte med en rad låtsas känna till den avgörande skillnaden mellan den kultur där en svensk man slår ihjäl sin fru och vad som händer när någon i en hederskultur gör samma sak. Den svenske mannen fördöms enhälligt av sin omgivning medan man i en hederskultur backas upp av släkt, vänner och klanmedlemmar. Detta är A och O vad gäller skillnaden mellan dessa två ”kulturer”. Jonsson torde känna till det men nämner det inte, sannolikt för att det i hans värld framstår som ”rasism” att överhuvudtaget tala om hederskultur. Vad som ändå, indirekt, är hoppingivande med hans text är att den kan vara ett symptom på att svensk kulturrelativism är på defensiven. Sakine Madons, Dilsa Demirbag-Stens, Sara Mohammads, Bahareh Anderssons och, inte minst, Fadime Sahindals modiga arbete i frågan har kanske inte varit förgäves. Det, om något, är glädjande.
•
Fotbollens glädje och sorg. Malmö FF utklassar det skotska laget Hibernians FC med 7-0 på bortaplan, i Edinburgh. Dagen efter är det ett stort foto i Sydsvenskan på en jublande Erik Forsberg omkramad av Tokelo Rantie men det är inte det som gör att bilden fastnar hos mig, det är bakgrunden. Där, på läktaren, klädda i grönvita Hibernianströjor syns ansiktena på sex skotska barn och det är deras förtvivlade ansiktsuttryck som fastnar. Jag vet vad de känner. Vad jag också vet – det syns i deras ansikten redan här – är att denna utskåpning på hemmaplan kommer att sitta som ett litet ärr i dem livet ut och när de om femtio år sitter där på samma läktare kommer de, kanske, att berätta för sina barnbarn: The worst I ever saw, young friend, was when a team called Malmö FF… Och så vidare. Vad allt detta egentligen handlar om? Fotbollens otroliga förmåga att ta oss med in i känslornas stormiga hiss.