Bambino. Plötsligt dyker ett ord från min barndom upp. Det lyser om det, i ett slags brandgul glädje. En liten cykel jag hade. Ordet i glömska i decennier, så plötsligt hör jag orden: Var är min bambino, pappa? Bara så. Inget mer.
•
I sin viktiga Joseph Anton (om åren efter fatwan) skriver Salman Rushdie (på sid 109): ”Vi vande oss vid hur saker och ting var, vid det alldagliga i livet, och en sorts damm eller film skymde vår syn, och jordelivets sanna, mirakulösa natur undgick oss. Det var konstnärens uppgift att torka bort detta bländande skikt och återuppväcka vår förmåga till förundran.” Konsten och litteraturen som en dammvippa, alltså. Det vi har – tillsammans med barnets blick – för att hela tiden göra världen ny.
•
I Horace Engdahls understundom lysande Meteorer & cigaretten efteråt finns en kort text om rubriksättare. Har man, som jag, varit indragen i offentliga tidningsdebatter där slag under bältet förekommit är det lätt att nicka instämmande åt följande mening: ”Även när man skriver i sammanhang där man inte riskerar fetstilens blamage, är det en god arbetsregel att avsluta putsningen av en text med att ta bort den formulering som skulle ha dragit till sig rubriksättarens blick.” Engdahl sätter fingret på något viktigt, tidningarnas – och rubriksättarnas – vilja till konfrontation (och därmed ”underhållning”); inte sällan är det just rubriksättarna, inte debattörerna själva, som skapar de missförstånd som får debatten att urarta och glida allt längre ut i misstänksamhetens träsk.