Att Omar Mustafa tvingades lämna SAPs partistyrelse är ett sundhetstecken, även om turerna kring det hela är beklagansvärda men för första gången känns det som om svensk vänster satt ner foten mot islamismen. Att vara ordförande i en organisation som Islamiska förbundet ska helt enkelt inte vara förenligt med att sitta i partistyrelsen för ett parti som vill inkarnera Upplysningens elementära ideal: Frihet, Jämlikhet, Broderskap. Ingen har beskrivit det bättre än Nalik Pekgul (DN 18/4 och på Newsmill i en intervju med PM Nilsson samma dag). Kanske kan det inträffade leda till ett bredare uppvaknande, så att folk inser att skillnaden mellan en Mahmoud Aldebe, en Abdirisak Waberi, en Omar Mustafa och en vanlig muslim är lika stor som den mellan en Åke Green, en Ulf Ekman och en vanlig kristen. Men var hör då Omar Mustafa och hans gelikar hemma, politiskt? Det finns nog bara ett parti för dem i Sverige: KD. Bara där odlas den typen av konservatism som påminner om den som är hjärtat i all islamism.
•
Margaret Thatchers död får mig att tänka på nyliberalismens genomslag och en historia från São Paulo, där jag var för några år sen. Kvinnan i familjen jag bodde hos undervisade vid två universitet, ett statligt och ett privat. Nån dag tidigare, berättade hon, hade hon – på det privata universitetet – tillrättavisat en student som talade i mobil när hon försökte undervisa. Studenten svarade henne arrogant och självklart: – Jag pratar hur mycket jag vill, jag är kund här, inget annat. Och kunden har alltid rätt. Eller?
Vad kunde hon svara på det?
•
Brasilianska miniatyrer.
1. Framme i Rio igen. Landningen, ljusen i mörkret, dofterna, taxin genom kvälls-Rio. Nästan steglöst den här gången, som att flyta in obemärkt, även om språket känns knaggligt i början, ovant, lite som småsten i munnen. Jag lämnar bagaget i den lilla lägenheten som jag hyr. Klockan är halv elva när jag är nere på ”Copa”. Jag tar en caipirinha vid den lilla baren vid Posto 4. I det svaga ljuset i sanden framför mig spelas det fotbollsvolleyboll, trots den sena timmen. Unga tjejer mot två lite äldre killar. Två av tjejerna utklassar killarna. Jag blir upprymd. De är jävligt bra. Och jag blir inte mindre glad när jag upptäcker texten på en av tjejernas t-shirt: Not only bundas! (Inte bara stjärtar!). Brasilien förändras.
2. Elva dagar i Rio, elva dagar på Copacabana (inte bara en strand, en stadsdel också med 150.000 invånare). Under de nästan två veckorna hör jag inte en enda skottlossning från favelorna Pavão och Pavãoçinho alldeles i närheten, ser heller inte ett enda tiggande gatubarn i kvarteret där skottlossningarna varit legio och där det, förr om åren, varit tätt mellan gatubarnen. På några år har 45 miljoner brasilianare tagit steget från misär till fattigdom. Det låter inte som något märkvärdigt i europeiska öron, kanske, men där innebär det en gigantisk, social förändring. Brasilien förändras.
3. Att byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå, skrev Hjalmar Gullberg, fosterbarnet från Malmö. Orden ringer i mina öron en kväll på Copa. Som en liten pojke har jag stått bredvid ett stort gäng som spelar fotboll i sanden på stranden – en ”liten pojke” som vill vara med och leka. Till sist upptäcks jag av en kille i fyrtioårsåldern. Det fattas en man i ena laget. Han viftar på mej. Jag springer in på planen, blir nervös direkt. Va fan gör jag här, femtionio år gammal? Flera av dem är riktigt bra och skulle förmodligen inte göra bort sig i ett svenskt division tvålag. Men, va fan, jag har spelat i hela mitt liv och fotboll är fotboll. Första passningen är katastrofal och genast känner jag blickarna på min kropp – este gringo, qué porra?! – men sen lossnar det. Kroppen är tung, sanden svår att springa och driva bollen i men så lyckas jag med ett inlägg och hör från halvmörkret boa (snyggt) och jag växer, slår nästan huvudet i himlen över Copacabana. Efter matchen går jag mot min lägenhet tillsammans med ”Maso”, som han kallas. Han är frireligiös, bor i favelan Pavão i närheten, har fyra barn och arbetar som portvakt i Leme, en bit härifrån. Jag berättar att jag är författare. Hur var det nu med Gullberg? Att slå en passning eller två? Precis! Alla människors möte borde vara så.
4. Författartanke. Ligger på Copacabana, hos Edson, en av dem som hyr ut stolar och parasoller vid Posto 5. Plötsligt hörs en helikopter dåna fram över vågorna. Jag kikar upp mot den och upptäcker samtidigt en stor flock gamar, urubus, som de heter. I väntan. Kretsande. Ett memento mori med stora, flaxande vingar. Jag vet att jag ska dö. Ja, och det är därför jag skriver – gamjävlar!
5. Lapa, bohemkvarteret mitt i Rio, mellan det rika Zona Sul och det fattiga Zona Norte, ett kvarter svårt att jämföra med något annat jag sett. Kanske skulle man kunna jämföra det med Quartier Latin i Paris, som det kan ha varit vid förra sekelskiftet. I Lapa verkar alla möten möjliga, musikaliska, mänskliga. De gamla husen är så förfallna att de ser ut att kunna rasa när som helst, på några ställen syns bara fasader och begreppet hålla masken får en helt ny, armerad dimension, tänker jag. Musiken, oftast liveband, ibland från stora bergsprängare, dånar i natten. På många ställen är ölen och cachaçan fortfarande billig även om tendenser till ”gentrifiering” går att skönja även här. Det är sista kvällen i Rio, för den här gången. Efter middag med goda vänner slår jag mig ner på en bar ensam. Jag beställer en caipirinha och efter en stund upptäcker jag en man framför mig, han är smal, lång, har glasögon och ett tätt, grått skägg. Varje gång han rökt ut en cigarett tar han farväl av fimpen han kastar i rännstenen med en liten vinkning och varje gång han tar en ny klunk öl hälsar han på ölen genom att ställa sig i givakt framför glaset. På överkroppen, en skitig Fluminensetröja, på skallen en amerikansk baseballkeps. Bara så. Lapa i början av april år 2013. Och jag? Lycklig över att få vara här och att få ta del av hans humor.