13 mars

Hjärnan full av åsikter. Debatten intensiv. Jag brottas med olika ståndpunkter, bombarderas utifrån med mail och frågor. Är, som det heter, mitt i debatten, mitt i striden. Dagen efter, efter en lång bussresa, är jag i Österrike. Några timmar efter ankomsten tar jag liften upp för ett av bergen. Snö. Kallt. Stilla. När jag närmar mig toppen, flyter dikten upp i mig, Goethe:

 

Über allen Gipfeln

ist Ruh,

in allen Wipfeln

spürest du

kaum einen Hauch;

die Vögelein schweigen im Walde.

Warte nur, balde

ruhest du auch.

 

Precis, Johann Wolfgang. Snart vilar jag också. Snart är alla strider och debatter över. Warte nur, balde ruhest du auch. Och där uppe på toppen, med den milsvida utsikten, fylls jag av en sådan frid och glädje att jag inte känner någon fruktan för att åka ner igen. Ner i dalen. Ner till människorna. Ner och tillbaka till den eviga striden.

Ockult dagbok. Sitter i liften, första dagen. Kommer plötsligt att tänka på en av mina äldsta vänner, Peter A. Vi träffas sällan men här, i liften, ”söker” han mig. Jag får honom i tankarna och undrar vad han hade tyckt, han som älskar utförsåkning, om de backar jag tittar ut över. Uppe på toppen kikar jag i mobilen och noterar att jag fått ett sms. Av? Peter A, så klart. Han har inte messat mej på månader, vet inte att jag är i Österrike och vill bara rekommendera en radiokanal med bra popmusik.

Bengt Cidden Andersson är borta. Jag träffade honom en enda gång, på en kulturfestival i Ystad för många år sen. Jag gillade honom, värmen och ödmjukheten kring hela hans person. Vi pratade fotboll och dikt, så klart. Nu är han död, den ”diktande rörmokaren från Läckeby”, som någon skrev. Vi är, sen ett antal år, många författare som försöker skriva om fotboll på ett vettigt sätt, djupare än fotbollsjournalistiken når. Men frågan är om någon av oss lyckats fånga den där första kärleken till fotbollen, den pojkvärldsenkla, som Cidden gjorde:

 

VM-final

 

När skoldagen var slut

brukade jag ensam cykla

till den stora fotbollsplanen.

Med riktiga mål.

Med riktig straffpunkt.

Det var alltid en minut kvar

och oavgjort

när vi fick straff.

Jag la bollen på straffpunkten

tog lång ansats

kanonhårt i krysset.

En eftermiddag

blev jag världsmästare

sjutton gånger.

Magnus Carlsen. Under stormästarturneringen i schack i Wijk-an-Zee (Holland) rycker han åt sig en säker ledning i mitten av turneringen. Den unge norrmannen är idag världens bäste schackspelare och det är bara att njuta av hans konst. Efter partierna går det att se honom analysera dem på YouTube. Avspänt, med humor och ödmjukhet (skenbar?) går han igenom partierna med ett djup i analysen som får en att baxna och ställa sig frågan: hur ser denna mans (pojkes) hjärna ut? Inför frironden, rond 9, får han en fråga från en av journalisterna om vad han ska ägna den fria dagen åt: ”Football?” ”Probably”, svarar Carlsen och ler. Då drar jag mig till minnes en händelse för sju, åtta år sen. Jag bodde på Hjorttackegatan med utsikt över Västra Skolans gård. Magnus Carlsen var elva eller tolv år gammal och spelade Sigemanturneringen i Malmö. Plötsligt en eftermiddag hör jag, som så ofta, att det spelas fotboll på skolgården och min vana trogen kikar jag ut. Den gången var det inte min son och inte min dotter utan – just det – Magnus Carlsen som kickade boll med sin pappa. Allt för att koppla av och rikta uppmärksamheten åt andra håll. Kanske bidrar det till att göra honom så sympatisk. Den person som ser ut att kunna bli världens genom tiderna bäste schackspelare – han är redan i Fischers och Kasparovs klass – har en glimt i ögat som det är svårt att inte charmas av. Och det med fotbollen gör, åtminstone för min del, att nördvarningen kring Carlsen går att stryka.