På Kulturnyheterna måndagen den 26 november lät man meddela att Behrang Miri ska ställa upp i Melodifestivalen till våren: ”Behrang Miri… som ifrågasatte bilderna av olika etniciteter i TintTinalbumen som fanns i bokhyllan där …” (På Kulturhusets ungdomsavdelning, min anm.). Hrm. ”… ifrågasatte bilderna av olika …”? Så säger man när man vill hålla någon om ryggen. Det var ju inte det som provocerade så många utan det medvetna bortplockandet av TinTinalbumen från barnbokshyllorna, det vill säga utrensningsreflexen, viljan att skydda barnen från påstått ”dålig/ond” litteratur. Det, och inget annat, var skälet till mångas upprördhet.
•
Åldrande? Jag kommer gående på parkeringen bakom Stadsteatern och är på väg mot min bil då jag på håll upptäcker en person som påminner om en gammal bekant från vänstertiden på sjuttiotalet. Jag hälsar reflexmässigt men inser snabbt att den jag hälsat på inte är den jag trodde att han var och ropar därför genast nåt i stil med: ”Ursäkta men jag trodde att du var en annan…” Det går några sekunder, han kommer närmare och då ropar han, till mej: ”Det är jag, Fredrik, jag är ingen annan!” Ridå. Så mycket hade han förändrats, alltså, utseendemässigt. Jag tar ett djupt andetag, öppnar bilen och kör därifrån med en obehaglig känsla av att ha sårat honom. Och med Kafkakänslan – vad jag än hade valt att göra, stanna kvar och ”förklara mej” eller köra iväg ( som jag gjorde) så fanns ingen väg ut.
•
Alf är död, Alf Nimbert, en gång i tiden Alf Kazorowski men i hamnen känd som ”Donald”, allas vår Donald. Vänlig, intelligent, vaken och väldig med sin stora kroppshydda. I närmare fyrtio år arbetade han som stuvare i Malmö Hamn och ingen – jag lovar: Ingen! – kunde så mycket om hamnens alla båtar, gods, tontal, redare och rederier som Donald, inga mäklare, inga stuveribolagschefer, inga förmän, inga andra hamnarbetare. Jag minns glädjen i hans ansikte när han fick reda på att det vankades mer jobb, fler stora båtar till den mest älskade av alla hamnar, Malmö hamn; då lyste det om ögonen som hos ett barn på julafton och kinderna åkte upp och ned som små hissar i glädjeryckningar: ”En johnsare, en sockerbåt, en mjölbåt och en stor contajnare på måndag!” Han var en levande encyklopedi och mot slutet av sitt liv roade han sig med att följa sjöfarten i nordeuropa hemma hos sig själv via söksystemet VTS. Hemma, förresten? Med tiden kom han att få problem. Han tjänade en hel del pengar, jobbade ju hårt, och började plötsligt satsa stora summor på ”olja i Houston”. När vi frågade honom om hur det gick med aktieinvesteringarna, drog han med åren alltmer på svaret. Till sist visade det sig att han blivit blåst. Blåst på allt han ägde. Så tvingades han sälja sin bostadsrätt på Nydala, den han ärvt av sina föräldrar, de som en gång kom till Sverige med de Vita Bussarna efter att ha överlevt koncentrationslägret i Hamburg Neugamme (fadern) och i Ravensbrück (modern). De sista åren bodde han på olika ”boenden”, som det heter, det sista blev Stenkällan, bakom Rosengård. Under en tid jobbade han extra på Malmö Lopp & Prylmarknad på Smedjegatan. Han sålde parfymer och var, inbillar jag mig, en vältalig och duktig försäljare. På MAS för några veckor sedan när jag besökte honom, slog han en av läkarna på fingrarna med sina kunskaper. Det handlade, som jag minns det, om doser på de mediciner han tog, om milligram hit och dit och hans reaktioner. Läkaren log och tittade på mig, imponerad över patientens kunskapsnivå. Men jag visste ju. Donald var kemist från början men kunde aldrig jobba som laboratorieassistent på grund av sina tjocka fingrar. Det var ett av skälen till att han valde Malmö Hamn. Men kunskaperna hade han, ända in i det sista. De exakta kunskaperna, som i hamnen. Och visste han ingenting, sa han heller ingenting. Nu är han borta. Men inte i våra minnen, vi som en gång arbetade med honom, Alf Nimbert, en av hamnens många, stora personligheter. Den levande hamnencyklopedin. Segla i frid, Donald.