God jul! Och när jag skriver det kommer jag till att tänka på en av dem som givit mej mycket jul de senaste åren, Shane MacGowan, The Pogues-sångaren (i duetten med Kirsty MacColl, ”Fairytale of New York)”. Det leder osökt till en historia om honom. En god vän var i Köpenhamn med en kompis för att lyssna på The Pogues. De var ute i god tid och bestämde sig för att ta en öl innan de gick in i KB-hallen. Efter några öl började kompisen bli lite orolig, han ville inte missa nåt av konserten. Carsten, min vän, sippade fridfullt på sin öl, sa sen: Det är lugnt, MacGowan sitter där hänne. Och där, längre ner vid samma bardisk, satt den mytomspunne irländaren, lindrigt berusad i väntan på – får man hoppas – en sista öl innan det var dags för honom att äntra scenen.
•
Jag vandrar omkring i Köpenhamn. I fickan: Johannes Hohlenbergs Kierkegaardbiografi. Det är en underbar vinterdag, vitt och kristallklart, luften hög och ren. Det går att se den lille dansken som gjorde slarvsylta av Hegel, hur han kommer trippande med lätta steg här i den indre byn. När jag lämnar denna ”indre” del av staden och kommer till Nørreport skjuter Vanja fram i tankarna. Hon var styvmor till Anne som jag var tillsammans med i slutet av åttiotalet. Vanja var danska, jobbade på SAS och hade, som ung, haft ett hårt liv. Bland annat tvingades hon lämna bort två barn när hennes dåvarande man blev alkoholist. Vi blev goda vänner, Vanja och jag. Hon rökte, drack och skrattade som bara äldre danskor kan göra. Och tänkte själv och älskade att diskutera. När det blev slut mellan mej och Anne for hon över Sundet direkt, och kom hem till mej. Hon ville veta varför. Hon ville alltid veta varför och denna vilja var en vacker egenskap hos henne. Nu är hon borta sen flera år men alltid när jag kommer förbi Nørreport tänker jag på henne. Det finns ett café där med en uteservering och jag har ett minne av mej och Vanja därifrån, att hon och jag sitter där och pratar om Livet, Döden och Kärleken. Nu, den här vinterdagen, inser jag att jag aldrig suttit där med henne, att jag minns ”fel”. Kanske är det just därför jag alltid kommer att sitta där med henne och prata om, just det, Livet, Döden & Kärleken. Den svåra kärleken.
•
Jag läser Göran Sonnevis senaste bok, ”Bok utan namn”, en vidunderlig diktsamling där han får med allt: galaxernas säregna liv, de små blommornas, minnen från ett helt liv, en djupt ärlig, politisk självrannsakan, Tunströms död, andra vänner som gått bort, deras röster som lever kvar i honom, den arabiska våren, allt, allt. Åttahundra sidor kärlek och ärlighet med Sonnevis helt egna, precisa diktion och rytm. Och ändå finns där något, ett slags pessimism som stör mej, en tidstypisk sådan. Inte mycket men dock. Nån dag efter att jag slagit ihop hans bok, ser jag en dokumentär på teve om Mo Yan, nobelpristagaren. Jag börjar nästan gråta när han beskriver hur han som liten grabb stod och läste i det svaga ljuset från den enda lampan i huset där han växte upp. Den oerhörda fattigdomen. Tiggandet. Hans arbete som fåraherde. Hur han ibland lämnade fåren åt deras eget öde och tog sig in till staden där han lyssnade på Berättarna, de gamla gubbarna på torget. Och plötsligt slår det mig hur Mo Yan – oavsett hur vi ser på hans syn på det kinesiska kommunistpartiet och demokratin – faktiskt är en representant för den kanske största förändringen i mänsklighetens historia: för de hundratals miljoner kineser som – hundratals miljoner, alltså, inte tiotals! – på bara några decennier tillåtits ta steget från yttersta armod till ett anständigt liv. Och att det, de facto, är så att Människan aldrig någonsin haft det så bra, aldrig har krigen varit så få, demokratin så utbredd och levnadsstandarden så pass hög för så många. I Europa råder pessimism och melankoli. I länder som Kina, Indien och Brasilien sjuder optimismen och framtidstron. Kanske bör begrepp som optimism och pessimism ibland läsas av i ett större, mer globalt ljus. Mo Yan och Göran Sonnevi får mig i alla fall att tänka så.
•
Alf Nimbert, före detta Kazorowski, ”Donald” kallad, skrev jag om i mina förra Blandade tankar (9 december), minnesord över en bortgången hamnarbetarkamrat. En historia om Donald som jag alltid kommer att bära med mej utspelar sig i mitten av sjuttiotalet. Vi var på en stor sockerbåt i Industrihamnen, på ca 5000 ton. Vi lastade bitsocker från Arlövs sockerbruk. Donald var signalman, jag var nere i lastrummet där jag arbetade i lag med en extrakille, ”tusenfoting”, som hette Tommy. Vi hade jobbat hela veckan på båten och på fredagen var vi uppe i översta lastrummet. Där hade vi fyllt sidorna med sockerkartonger, klätt in dem med presenningar och sedan spänt vajrar över med så kallade ”björnar”. Just den fredagen var enda gången under mina år i hamnen (knappt fem) som jag hade druckit. Vi hade fått några öl av besättningen, jag och Tommy, druckit dem och jag kände den där svaga berusningen när det sjunger lite i blodet och allt verkar så lätt. Vi var inte fulla men lätt påverkade, alltså. Plötsligt tittar Donald på oss med oro i blicken. Jag ser att det är nåt och frågar honom: Vad är det, Donald? Jag vet inte, svarar han. Det är nåt bara. Ja, men vad? fortsätter jag. Jag vet inte men jag tycker ni ska komma upp ur rummet, fortsätter han. Jag tycker bara att han är konstig och eftersom vi druckit de där ölen leker vi sturskt med tanken på att ignorera honom men till sist lyder vi honom ändå och klättrar upp ur lastrummet. I samma ögonblick som vi kommer upp på däck, lägger sig båten utåt med kraftig slagsida och när vi tittar ner i lastrummet är durken full av socker, strösocker, skulle man kunna skriva, inte bit. Allt har rasat, presenningarna slitits sönder, vajrarna gått av som om de vore sytrådar och hade vi stått kvar där, mitt ute på durken, hade vi sannolikt blivit dödade eller lemlästade. Vad det hela handlade om? Besättningen hade, idiotiskt nog, gjort ett tungt provlyft med båtens största vinsch från en pråm på utsidan. Ett tilltag som hade kunnat straffa sig dyrt. Förunderligt nog kom ingen till skada men stämningen på däck var, som jag minns det, upprorisk bland alla de hamnarbetare som skyndat upp ur de fyra eller fem lastrummen. Jag har tänkt på det hela ett antal gånger under årens lopp och kommer alltid fram till samma slutsats: förmodligen räddade Donalds inutition livet på oss, mej och Tommy, den där gången. Så tack än en gång, Donald.