W.G. Sebald, ur All’estro: ”Efter jobbet räddar jag mig, sa Salvatore, in i prosan som upp på en ö.”
•
Jag går på en fest där jag kommer lite senare. Jag hamnar i köket och uppfattar en dialog på portugisiska, brasiliansk sådan. Det är en kvinna och en man, båda brasilianare visar det sig, och jag tar ett glas vin och glider in i deras samtal. En stund senare kommer det fram en svensk man och lustigt nog talar även han portugisiska. Ovanligt, tänker jag, så pass många portugisisktalande på en svensk fest. Efter en stund är det nåt med den ena av brasilianarna, mannen, som fångar mitt intresse. Nånting med hans sätt att prata på, röra händerna när han pratar, miner, gester. Det är nåt bekant över honom. Till sist förstår jag vad. Han är en ren kopia av en god vän i Malmö. I allt ”imiterar” han min gode vän, till och med klangfärgen i rösten känns som om den vore densamma. Det är en märklig känsla och när jag står där och lyssnar på honom är det inte längre honom, brasilianaren, jag hör utan hans svenska ”förlaga”. Och tanken slår mig: att ”gud” kanske bara hade ett visst antal stöpformar när han beslöt sig för att skapa oss ty hur originella vi än må vara i våra egna ögon, finns det sannolikt alltid någon, eller några, nån annanstans på klotet som är precis som vi.
•
Läser Orwells The Road to Wigan Pier och känner igen mig, i analysen av klassamhället, i analysen av vänsterns eviga inbördes strider och av frasradikalismen. Det som imponerar mest är hans orädsla: han borrar sig ned i de engelska gruvarbetarnas verklighet, lever med dem, beger sig ner i kolgruvorna med dem, möts av respekt, visar själv respekt och låtsas aldrig vara något annat än han är: en intellektuell på besök, en sanningssökare. Orwell – själv socialist – och hans uppgörelse med trettiotalets engelska vänster har fortfarande bäring. Den viktigaste lärdomen torde vara hans verklighetsvilja, hans envisa vilja till sanning bortom fras och vilja att försköna. Bortom ideologi, alltså.
•
I början av oktober intervjuar Cecilia Bodström Jan Myrdal i ett teveprogram på Svt kallat ”Min sanning.” Jag pendlar mellan olika känslolägen under programmet. Myrdal betydde mycket för mig en gång i tiden: hans intellektuella mod, hans hårdhet och, inte minst, hans fräna, friska språk. Med tiden gled jag ut ur hans värld. En middag i Paris för många år sen blev en vändpunkt. Hans förakt för Solsjenitsyn och ”såna som kämpar för homosexuellas rättigheter”, ett förakt ådagalagt under en livlig middag på restaurangen Bofinger vid Bastiljen, fick mig att upptäcka några av hans blinda fläckar. Med åren har jag tyckt mig upptäcka allt fler och här, under teveintervjun, blottläggs en av hans värsta: tigandet kring det kambodjanska folkmordet. Han vägrar hårdnackat se sin egen galenskap, solidariteten med Pol Pot och dennes bödlar. Bodström pressar honom hårt men, nej. Inte ett ord av medkännande med offren, inte med en antydning tar han avstånd från de Röda Khmerernas terror. Ingenting. Det är inte bara intellektuellt ohederligt i all sin historieförnekelse utan framförallt är det kusligt. En av Sveriges mest uppburna författare, själva sinnebilden för politisk radikalism, vägrar erkänna sitt grova misstag. Men, tänker jag, gjorde han det skulle förmodligen hela hans manikeiska världsbild rasa, som ett korthus. Han måste väl hålla ihop sin värld, fortsätter det i mig. Annars blir smärtan för stark. En annan sak som slår mig under intervjun är att han vägrar se Cecilia Bodström i ögonen. Det får mig att tänka på vad Lena Andersson skrev om honom för nåt år sen, att det är just detta, denna vägran att se in i andra människors ögon, som gör galenskapen möjlig ty i en värld där de andra kan reduceras till osynligheter, ja till bönder på ett schackbräde, blir ju blodet från offren aldrig synligt utan bara abstrakta fläckar på historiens stora schackbräde. Myrdal blir på så vis Emmanuel Levinas’, den litauiskjudiske filosofen som skrev på franska, radikala motsats. I Levinas’ värld är just mötet med den andra människan central, ansikte mot ansikte. Blicken in i den andres ögon som en garant för humanismen? Ja, men mer än så, kanske – humanismens hjärta.