Hat. Ja, det ligger i tiden. I vintras publicerades En avgrundseld som sargar och förtär (bookLund förlag, med förord av mig), en bok med Leon Larssons, den förste svenske proletärdiktaren, samlade verk. Larsson kunde göra suggestiv lyrik av sitt klasshat (Jag har ej rum för frid, för kärlek och försoning, en känsla har jag blott: ett djävulskt hat det är. Och i min egen själ har helvetet sin boning, det är en avgrundseld, som sargar och förtär.) och var oerhört populär inom den unga arbetarrörelsen innan denna klövs i en reformistisk, socialdemokratisk del och en kommunistisk, revolutionär. I recensionen av denna samlingsvolym i DN (3/5) tar Jens Liljestrand upp Larssons klasshat och associerar till en uppläsning med Johan Jönson på Dramaten, där han skrämdes av det knäfall inför hatet som han tyckte sig skönja hos publiken. Recensionen utlöste en debatt om klasshat som rullat fram och tillbaka under slutet av våren i DN och AB. I AB (27/5) drog Åsa Linderborg en lans för klasshatet och dammade av Lenin till försvar för det. Hon skrev försåtligt romantiserande om Lenin och kritiskt om Branting. Föga förvånande var en av få som klev fram till hennes försvar den alltmer bisarre Jan Myrdal (ABs nätupplaga 2/6), det svenska ”Leninprisets” instiftare. I ett Europa där euron är darrig och EU riskerar att slitas sönder av klassiska motsättningar med rötter i urgammal nationalism skjuter hatet åter upp som en politisk realitet. Det högerextrema går att studera hos Jobbik i Ungern, Gyllene gryning i Grekland eller hos en Breivik. Det radikalt islamistiska ser vi bland tyska salafister, hos en Mohammed Merah i Toulouse eller hos de fyra svenska män som planerade den i sista stund avvärjda attacken mot Jyllands-Postens kontor i Köpenhamn. Men nu syns alltså hyllningar till hatet – klasshatet och könshatet, företrädesvis – också i mer sansade sammanhang, som på våra kultursidor. Det går också att studera i romantiseringen av Valerie Solanas ”manifest” (SCUM, i vars svenska utgåva den märkligt sakrosankta Sara Stridsberg levererar sin hyllning till könshatet: ”Det spelar ingen roll att hon sköt Andy. Det är så mycket annat som spelar roll”, till exempel). Hat är med andra ord på modet igen men de som predikar det leker med elden. På sjuttiotalet ledde hatet längst ut till vänster till skapandet av organisationer som Röda Brigaderna (Italien) och Baader-Meinhof (Västtyskland), organisationer som inte drog sig för att mörda politiska fiender. Mer hat löser knappast Europas problem, oavsett vilket hat det handlar om. Hatet urholkar själen och förminskar oss som människor, det gör oss oförmögna till dialog, analys, solidaritet och underlättar för dem som vill reducera människan till ett nummer eller en enhet som ska rensas ut. Som, bland andra, Lenin predikade. Leon Larssons hat drev honom att snudda vid det politiska vansinnet (en bombverkstad i Vasastan i Stockholm där ungsocialistiskt inspirerade attentat planerades). Till sist tog han emellertid sitt förnuft till fånga och blev med tiden reformist och socialdemokrat. Något att fundera över kanske, för dem som leker med hatet som politisk inspirationskraft.
