Vi träffas ett gäng gamla fotbollskamrater från Vintrie IK (numera Hyllie IK) på en gård utanför Västra Klagstorp. Det blir ett kärt återseende. Sillen framdukad, snapsglasen på plats, grillen på gång och den ene efter den andre droppar in. Till sist är vi en tretton, fjorton stycken från två, tre ”generationer” A-lagsspelare. När Jansson, den före detta målvakten, som stod i mål när jag debuterade i klubbens A-lag (1970) kommer, frågar jag genast efter Tomas, ifall han ringt Tomas. Sorgen i Janssons ögon syns direkt. Det var inte lönt att ringa, Fredrik. Tomas dog förra året. Strupcancer, det gick väldigt fort. Tomas! tänker jag. Herregud. Den yngste av oss. Långe Tomas, den stridbare, orädde centertanken som alltid hade ett leende på läpparna och som jag så ofta åkte med till träningarna. Då var han styckare på Samfod, sen blev han förman inom samma företag, fick barn och familj. Tomas, tänker jag! För helvete, så orättvist, och när jag reser mej nån timme senare och läser en kortare text, ”Elegi över Malmös småklubbar”, skriven för detta tillfälle, blir den retroaktivt tillägnad min kedjekamrat med det ständiga leendet på läpparna, med skrattet alltid till hands och där, vid sidlinjen bland popplarna, ser jag plötsligt för mitt inre hans pappa, som aldrig missade en match med sonen. Tomas. Så jävla orättvist, så fel, när de unga dör först. Och utanför den ombyggda ladan skymtar åkrarna och jorden, den skånska mylla som plötsligt får en helt annan påtaglighet och ”elegin” över Malmös småklubbar växer ut och förvandlas till något annat också – en sorgesång över Tomas Jönsson, vår orädde anfallskamrat från Vintrie IK.
•
En ”fin stilist”, brukar det heta i Sverige om författare (Hjalmar Söderberg och P O Enqvist, till exempel) som skriver ordknappt, som om minimalism i sig vore tecken på fin stilkänsla. Det är en märklig glidning, ty vad är det som säger att ordrika författare, som till exempel Rabelais eller Céline, inte skulle kunna vara fina stilister de också? Ingenting, så klart, ty det är de ju. Nej, roten till detta – hos oss – djupt rotade likhetstecken mellan stil och minimalism ligger förmodligen på annat håll, i en djupt puritansk/lutheransk avsky för prålighet och utanpåverk; adjektiv, metaforer och långa, böljande meningar som utanpåverk alltså. Eller? Så klart inte. Fin stilkänsla avgörs av författarens förhållande till språkmaterian, oavsett hur han väljer att knåda den, i stora eller små klumpar.
•
Tomhet. Sverige förlorar mot England och EM är över för svenskt vidkommande redan efter två matcher. Samma natt och dagen efter är det som om tomheten gick att ta på, det är fotbollens styrka och vår ”svaghet”, att den ställföreträder så mycket, inte minst i ett land där krig, imperialism och inbördeskrig är otänkbarheter och där religionen mer eller mindre spelat ut sin roll. Fotbollen är det stora, nationella substitutet och när de stora nederlagen infinner sig (jämför 1-2,1-2,1-2 i VM i Italien 1990) blir det som ett lättare, kollektivt jordskalv i våra psyken. Dagen efter känns det lite som om samhället upphört, som om folk stannar inne och slickar sina sår. Först framåt eftermiddagen tycks folk våga sig ut igen. Världen påslagen igen? Ok, då börjar vi om igen, på nya drömslott. Ty världen upphör aldrig, lika lite som bollen slutar rulla.
•
Far & Son Cykel. Bara så, en skylt på Fersens väg.
•
Proust. Jag kliver ut på Triangeln från trappuppgången där mitt kontor ligger. En underbar sommarbris, en blandning av svalka och värme slår emot mig och luften doftar av en sällsam smak: doftslingor från ett bageri i närheten, havets sälta, avgaser, parfymer men allt som allt smakar den exakt likadant som luften i Rio de Janeiro gör ibland och plötsligt, utan att tänka på det, går jag där, på den lilla, smala gatan Rua Sá Ferreira, från hotellet jag brukar bo på, ned mot Copacabana, där Atlantens vågor skymtar tvåhundra meter bort. Jag är där, känns det som, tack vare doften i luften mitt i Malmö denna förmiddag. Synestesier, kallas det på litteraturspråk. Sinnesanalogier på ett mer vardagsnära och den eviga jämförelsen är, så klart, när Marcel Proust doppar sin madeleinekaka i lindblomstéet, varpå hela hans barndom flammar upp inom honom. Men alla är vi proustlika i detta avseende, oavsett om vi skriver eller inte, när vi frilägger förbindelsetrådarna mellan våra sinnen. Hans geni var ”bara” att han som en av de första så medvetet kartlade det inre trådverkets natur.