Eric Clapton. En vän som för tillfället bor i Hanoi skickar ett mail där han berättar hur han kommer till att tänka på Tears in heaven, där han sitter med sin nyfödda dotter i famnen. Men han vidarebefordrar också en historia han nyligen hört om den vidunderlige gitarristen. Clapton hade flyttat ut på den engelska landsbygden. En dag kikar prästen i den lilla byn förbi. Han upptäcker ett antal gitarrer i Claptons hus. Jaha, så du gillar att spela gitarr? säger prästen. Ja, visst, jag lirar lite… Skulle du inte kunna komma och spela lite i kyrkan då, på lördag? Jo, visst. Absolut. Det gör jag gärna, svarade Clapton.
•
Ishockey-VM. Det är något sorgligt över det hela: de tomma läktarna, kommentatorernas försök att blåsa liv i något som verkar ”dömt” och den uppenbart artificiella intensitet de iscensätter gör mig generad, å deras – Jihdes, Grankvists Wikegårds – vägnar. Det finns i sportvärlden en obändig, naiv tro på att man kan överösa folk med hur mycket idrott som helst; man ser inte övergödningen, ser inte att insjön blivit helt grumlig. Folk är ju inte intresserade längre. Nej, inför istället ett VM i ishockey vart fjärde år, mellan OS-turneringarna, med alla de bästa spelarna från alla ligor. Bara så, med en klokare ”cykel”, skulle ishockey-VM kunna hitta tillbaka till det verkliga, icke artificiella, livet och – vem vet? – återfå något av forna tiders glans.
•
Slipsar. Det är partiledardebatt och alla, utom Annie Lööf, bär slips. Liksom kommentatorerna i Canal Plus och på Viasat Sport. Folk som normalt inte använder slips, klär ut sig i teve i detta märkliga lilla plagg, denna ålderdomliga fallossymbol. För att… ja, för att vad? Signalera trovärdighet, förmodar jag. Slipsen, inte helt olik en strypsnara, ska symbolisera kontroll, fasthet, överblick och, därmed, trovärdighet. Det är märkligt. Ty det var just slipsnissarna på Wall Street (Lehman Brothers, bland andra) som höll på att sänka världsekonomin efter sina försök att bygga ekonomiska slott av luft. På samma vis som det var bankfolk, svenska slipsnissar, som hjälpte till att skapa vår egen finanskris 1992. Slipsen borde, med andra ord, vara ute som symbol för trovärdighet men icke, här står de på rad, hela gänget, iklädda det anakronistiska plagget: Åkesson, Fridolin, Sjöstedt, Löfven, Hägglund, Björklund och Reinfeldt. Det homogena i klädkoden skapar ett ofrivilligt komiskt intryck och rädslan – den djupt svenska? – att avvika verkar delas av samtliga.
•
I teveprogrammet ”Malmöpolisen” (8/5) berättas om dödsskjutningen på Repslageregatan, på Gamla Väster i Malmö, sommaren 1985. Jag var i New York då och läste om händelsen i Sydsvenskan på Svenska Kyrkan vid Fifth Avenue, en, i sig, märklig upplevelse, att vara i det som många på den tiden uppfattade som en av våldets verkliga huvudstäder och läsa om en dödsskjutning på idylliska Gamla Väster, precis utanför den gård jag bodde på då. Nu, tjugosju år senare, rullas händelsen upp igen, berättad på ett gripande sätt av en av de inblandade polismännen. Hans berättelse får min egen ”berättelse”, min egen version (som jag burit med mig under alla dessa år), att vrida sig, som om den plötsligt gick att se via ett annat prisma. Polismannen berättar att man hade mannen med samurajsvärdet under ett slags kontroll men han vägrade släppa sitt svärd och rörde sig hotfullt framåt och då hände det som aldrig tidigare har framkommit. ”Vår” polis tömmer sitt magasin, fem skott, i benen på mannen. Som emellertid fortsätter framåt som om ingenting hänt – med lyft svärd! Vår polis snubblar och får panik, han faller till marken och hinner tänka tanken ”nu dör jag” liksom tanken att barnet i hans gravida hustrus mage aldrig kommer att få se sin pappa men just då, när mannen verkar beredd att hugga honom, skjuter kollegerna mannen i bröstet. Polisen klarar livet men mannen med samurajsvärdet avlider av sina skador. Min egen gåta får sin förklaring ty denna dödsskjutning hade jag, fram tills igår, aldrig begripit mig på: tre, fyra beväpnade poliser som inte klarar av att avväpna en ensam man med ett samurajsvärd… Först nu, alltså, tjugosju år senare, faller den biten i pusslet på plats. Frågan som nu infinner sig blir då: varför har denna information aldrig delgivits allmänheten tidigare?