Jag sitter och bläddrar i gamla anteckningsblock under arbetet med en ny roman. Hamnar i ett block från tidigt nittiotal. Vi bodde i Stockholm då, jag och min före detta. Hon spelade med i en teveserie, jag körde taxi på Taxikurir. Här, i denna ”scen”, är jag på Söder: Folkungagatan 23.20. En äldre man med svart livrem i handen, grått hår och skägg, sliter upp dörren till min taxi och frågar aggressivt, utan att först hälsa: ”E du svensk?” Jag blir först förstummad, sedan provocerad av den intention jag anar bakom frågan och svarar: ”Vad har det med saken att göra?” ”Jag vill veta om du är svensk!” fortsätter han. ”Jag förstår inte frågan”, svarar jag. Då smäller han igen dörren och tar bilen bakom mig i kön.
•
Samma tid men annan plats. Natt. Står utanför NK på Hamngatan där det fanns en taxistation på den tiden. En ung kvinna i stor, grå peruk, som det ser ut som, och orange klänning med volanger kommer fram till min bil. Hon öppnar dörren, sätter sig i framsätet och har mycket vackra, djupblåa ögon, noterar jag. ”Hej! Jag ska till Lännersta!” säger hon. Jag vet inte varför, men jag fattar misstankar om något, lämnar inte platsen på direkten utan frågar: ”Har du några pengar då?” ”Nä, säger hon, men du får knulla mej gratis. Och jag suger av dej också!” Jag hoppar till, säger sedan: ”Jag är gift och har barn…” ”Då blir det ännu roligare”, fortsätter hon. ”Nä tack. Pröva nån av dom andra framför mej i kön,” säger jag då. ”Nä, Dom e för fula. Hej då!”, svarar hon och kliver ur taxin. En flicka från Malmskillnadsgatan i fritt fall i samhällsravinen.
•
En kväll under samma tid får jag in en dvärg i taxin, en ung kille, snaggad och klädd i militär kamouflageklädsel. Det är under Lasermannens tid och i Stockholm är det oroligt ibland i samband med högerextrema demonstrationer. Helikopterplattan, vid Gamla Stan, är under denna tid ett ökänt tillhåll för högerextremister. Killen ska, som jag fattat det, på nåt politiskt möte med sina nya, politiska vänner. Jag suckar tungt och efter en stund säger jag, nånstans på Östermalm, där vi befinner oss: ”Va fan! Du kan väl inte vara med i såna sammanhang! Vet du inte vad dom gjorde med såna som dej på 30-talet?” Nåt sånt, säger jag men orden går inte in. Jag märker det. Han är inne i sin snaggade, högerextrema identitet, svarar vänligt men bestämt nånting om att han vet det men att det är annorlunda här och nu. Så skiljs vi utan konstigheter, vänligt. Nåt år senare, när jag flyttat tillbaka till Malmö, tycker jag mig känna igen honom som amatör i en teaterföreställning. Efter densamma går jag fram till honom och påminner honom om taxituren i Stockholm och vårt samtal. Det verkar som om han minns mej. Han suckar. ”Jag vet. Det var inte klokt. Att jag var inne i det där. Så fel, så tokigt”. Nåt sånt säger han och blir på så vis ett levande exempel på att politik och extremism i vissa fall inte alls handlar om idéer utan enbart om ung vilsenhet och en dröm om gemenskap, bekräftelse och detta eviga: ”identitet”.