Slocknat och levande. Går på Järnvägsgatan i Limhamn, på väg till min fotohandlare när jag plötsligt börjar tänka på levande och ”slocknade” människor. Bilden av gamla lärare kommer för mej, framför allt en, från högstadiet. Jag går in i fotoaffären, pratar studentfoto med den sympatiske stockholmaren som har den och när jag kommer ut ur affären och viker om hörnet på Linnégatan så sitter hon där i en bil, på väg ut från en parkeringsficka, henne jag tänkte på. Jag är inte längre förvånad över sådana händelser. De inträffar näst intill dagligen ju äldre jag blir. Blicken sig lik, hinner jag tänka. På något vis slocknad.
•
Oväntade händelser. Min dotter går ut bakvägen på vårt hus, ut på den lilla lokalgatan längs vilken vi kör till våra carportar då, plötsligt, en orm landar framför henne på marken, kommande från himlen. Den klarar sig och ringlar iväg. En orm! Och jag som aldrig ens sett en sådan i stadsmiljö och så får hon se en som kommer flygande. Förmodligen var det en rovfågel som fångat en snok och sen tappat den. Jag kommer till att tänka på Breivik, ”ormen” på Utøya. Så vitt jag vet har ingen skandinavisk kriminalromanförfattare varit i närheten av att skildra den ondska Breivik stod för på den lilla norska ön trots att de senaste femton åren inneburit en veritabel explosion i undersökningen av ondskan, i litterär form. Ormen som kom flygande, liksom Breivik, bevisar båda en sak: att verkligheten alltid överträffar dikten.
•
Fotbollshat. Sitter på Babas och ser Barcelona-Chelsea när fyra killar i ett hörn av det rum där teven står börjar kläcka ur sig det ena mer nedsättande omdömet efter det andra mot Barcelona och dess spelare. Allt är ”riggat” i dessa killars värld; Messi är en ”jävla dvärg” och John Terrys utvisning är riggad. Världens bäste spelare, Messi, är dessutom en ”djävla baluba” och när Busquets står lite för nära vid en frispark säger en av dem i hörnet: ”han borde bli skjuten, avrättad.” Det är kusligt och alla fyra andas och utsöndrar en enda sak: fanatism och hat. Om än i fotbollsform. När de lämnar lokalen går det att andas fritt igen, känns det som, men som med allt hat, när man hör det och blir vittne till det, biter det sig fast i hjärtat. Minnet av det sprider sitt gift – plus något ännu värre: desillusionen om Människan.
•
Vi är ett antal författare och fotografer som samlas för en lunch för att fira utgivningen av antologin Människan är större i Stadsmissionens regi. Bakom verket ligger bröderna Ranelid, Håkan (storebror) och den mer namnkunnige Björn (lillebror). På lunchen hamnar jag bredvid Per T. Mitt emot oss sitter Staffan Tapper, som deltar med en gripande text i boken om sin son, vilken kämpade ett helt liv mot cancer och sjukdomar tills hans gick bort förra hösten, trettiosju år gammal, efter en stroke. Vi pratar, så klart, en hel del om det men det blir också mycket fotbollssnack och jag passar på att tacka för många höjdpunkter på Malmö Stadion. Mot slutet av lunchen berättar han om stadens store son, och ikon, ”Bosse”, ett flertal historier, bland annat en om när de kamperade ihop tillsammans i Buenos Aires under VM 1978. Det slumpade sig så att det polska landslaget råkade bo på samma hotell och en morgon kliver Jan Tomaszewski in i hissen. Tapper hälsar hjärtligt på den man som indirekt lyft in honom i den svenska fotbollshistorien ty, som han säger, ”hade jag satt den där straffen, hade ingen kommit ihåg mej”. Tomaszewski hälsar tillbaka, de småpratar lite med varandra och önskar varandra lycka till i detta nya VM. När de skiljts åt i receptionen, frågar Bosse vem det var Tapper pratade med: ”Tomaszewski, den polske målvakten från 1974”, svarar Tapper, varpå Bosse, som den levande symbol för det urmalmöitiska han är, replikerar: ”Va fan hälsa du po han för?”