Politisk korrekthet. På en middag för snart två år sen säger en vän, vars mor överlevt Auschwitz och fortfarande är i livet, att han kanske ”tänker rösta på Sverigedemokraterna”. Vi som sitter vid bordet håller på att sätta maten i vrångstrupen. Jag tror inte – men vet inte – om han verkligen gjorde det men med det han sa, satte han fingret på en av det moderna Malmös varbölder: antisemitismen och vilka som ligger bakom den. Politiskt korrekt är ett gummiuttryck vars meningsfullhet helt avgörs av den kontext det uttalas i. Det började som ironi på de amerikanska universiteteten på 80-talet, ett lätt humoristiskt vapen mot det som av vissa sågs som en vänsterhegemoni inom den akademiska världen. Med tiden sjönk det ner och satte sej hos vanligt folk och högern var inte sen att ta till sig uttrycket som ett sätt att, med glimten i ögat, komma åt allt som vänstern ansågs ligga bakom: solidaritet, offentlig service, rättvis fördelningspolitik osv. Ytterligare en tid senare sög högerpopulister i olika länder till sig begreppet och har under ett antal år excellerat i det för att komma åt en, i deras ögon, alltför generös flykting- och invandringspolitik. Men även inom vänstern används det, med glimten i ögat, som ett sätt att visa att man tassar på minerad mark, där sanningarna inte är självklara. Detta är i korthet uttryckets ironiska historia, hur det glidit högerut men uttrycket kan också användas neutralt, icke ironiskt, som en påminnelse om att hänsyn, vänlighet och artighet är viktiga saker i en värld där olika människor tvingas leva tillsammans – som en uppmaning till godhet, helt enkelt. Detta hindrar inte att det finns situationer där uttrycket går att applicera, ickeironiskt, på situationer som låst sig. Ett exempel är antisemitismen i Malmö. Den har det skrivits mycket om de senaste åren och att den finns, och har ökat, behöver man inte ha judiska vänner för att känna till. Och då kommer vi till pudelns kärna – och min väns uttalande i början av denna text – ty antisemitismen i Malmö idag är inte i första hand ett resultat av högerextremism utan en frukt av unga, arga muslimers vrede. Detta vet alla i Malmö, varenda politiker. Men ingen säger det offentligt ty eftersom de i det här fallet ansvariga tillhör en minoritetsgrupp, är öppen kritik otänkbar. Invandrare och muslimer är per definition offer och kan därför aldrig, enligt den logiken, vara förövare. Så träder den politiska korrektheten in och lägger sig som ett lock över det hela, ett skydd mot sanningen. Alla vet hur situationen ser ut men ingen talar om den med verkliga ord.
•
Hösten 2007 säger Magnus Sjöholm, korplaget Galleri 21:s dåvarande coach, att han har en ny spelare på gång till laget, en norrman. Första gången denne dyker upp kommer han sent, strax före avspark, och in genom hålet i stängslet till Gamla Ip:s grusplan, lång, lätt gråhårig med ett lite härjat ansikte och en klar, vacker blick. Han glider fram ur höstmörkret och in i vårt lag, stillsamt, ödmjukt och med en blyg framtoning. Karl Ove. En fin lagspelare, ingen dribbler utan hans styrka ligger i det defensiva spelet; han är hård som granit i närkamperna, löper kraftfullt med ett älgliknande steg, är stark på huvudet och helt orädd i nickduellerna. Namn, tänker jag, efter att ha läst ut sjätte delen i hans mäktiga självbiografi, Min kamp, en del som, bland annat, behandlar namnets och namnandets problematik. Jag tänker på hur han själv förflyttats, på dessa år, inom sitt namn, från det kamratligt vanliga förnamnet ”Karl Ove” (i en fotbollsvärld där allt och alla alltid är sina förnamn) till sitt efternamn, ”Knausgaard”, med all den litterära tyngd och prestige det fått nu. Ett litterärt genombrott av sällan skådat slag får mej att titta tillbaka i det där höstmörkret, mot hålet i stängslet när han dök upp hos oss första gången och när jag gör det återkommer namntanken i mej: hur ”vår” Karl Ove blev ”Knausgaard”, hur det privata och personliga blev offentlighet och efternamn.
•
Jag stannar vid Örtagårdsskolan, där jag ska ha tag på rektorn för en intervju. När jag lämnar skolan hör jag plötsligt något som påminner om gråt, någon som tjuter. Först ser jag inget, sen upptäcker jag en pojke i tolv-, trettonårsåldern som står i vändzonen på Hårds väg. Han ser ut att lida av Downs syndrom. Så hör jag bölandet igen, ser honom lyfta handen mot en mamma med barn på väg in mellan husen: Ingen vill hälsa på maj! Ingen vill hälsa på maj! bölar han. När jag sätter mej i bilen igen och kör förbi honom vinkar jag glatt åt honom. Han blir så stum av förvåning när han ser att jag hälsar, att han inte ens lyfter handen utan bara ser efter mej med förundran. Du obekante pojke i vändzonen – jag hälsade på daj.