Vrede, återhållen. Jag ska till kombihallen vid Malmö Stadion och kör dit i min gamla, slitna AUDI (32.000 mil) men först kör jag in på WILLY:s, på Limhamn. När jag kör därifrån kommer jag på att jag behöver tanka och bestämmer mej för macken på Rudbecksgatan. Dit är det cirka fyrahundra meter från WILLY:s och jag tar inte på bältet. När jag närmar mej Rudbecksgatan upptäcker jag en polisbil i backspegeln. Den lägger sig nära. Jag låtsas inte om den, svänger in på macken, går ur bilen och fram till pumpen helt lugnt. Polisbilen har under tiden kört fram snabbt och ut ur bilen rusar en manlig polis. Kvar i den sitter en kvinnlig. Han verkar övertygad om nåt. Vad, förstår jag först inte. Sen förstår jag. Han vill att jag ska blåsa. Just det. Min bil, mina träningskläder från anno dazumal. Jag förstår plötsligt hur han tänker och ser mej själv med hans ögon: en alkoholist eller narkoman som har snott en bil och… När min utandningsluft inte visar sig innehålla några tecken på alkoholintag kan han inte erkänna sitt ”nederlag”. Kvar i bilen sitter den kvinnliga polisen. Han är en tupp, tänker jag, som har bestämt sig för att fortsätta hacka – hacka ner mej. Jag känner vreden sjuda liksom en total maktlöshet. Och det vet han, så klart. Spelreglerna ser ut så här. Och istället för att bara köra sin väg går han vidare till frågan om bältet. 1500 i böter, säger han. Skriv på annars möts vi i rätten. 1500! Det är mat i tio dagar för vår familj med fem tonåringar, hinner jag tänka. Den vardagssadistiske polistuppen vinner och han gör allt detta, inbillar jag mej, för att han hade fel om mej; han kan inte sätta sig i polisbilen bredvid sin kvinnliga kollega utan att ha straffat mej. Genusprestige, alltså. Jag var inte den han trodde att jag var.
•
Vrede, exploderad. Vi sitter på O’Learys på Centralen, jag och Marianne. Malmö FF möter Mjällby på Strandvallen. Det är glest med folk i lokalen. Bredvid oss sitter fyra män sextiofemårsåldern. Bakom Marianne sitter en större grupp medelålders män; i övrigt enstaka gäster utspridda i den stora lokalen. Det blåser hårt på Strandvallen. Mjällby har medvind och gör både ett, två och tre noll. Det känns tungt. Männen bredvid oss är glada, märkligt nog, ty rösterna är djupt malmöitiska men de håller på Mjällby. Den störste av dem brister plötsligt ut i ett: ”Joseph Elanga, darr e han, den svarte jävelen…” Jag går i taket. Rasismen är oförblommerad, aggressiv. Jag skäller ut honom efter noter. Marianne går på honom också. Han blir helt paff och rodnar men flinar självsäkert mot mej och Marianne och stämningen går i botten. En servitris kommer fram och säger till mej, att jag ska lugna ner mej. Jag frågar henne om det är ok att sitta och skrika rasistiska kommentarer. Det kan hon inte svara på. Vi sitter kvar men sitter där som ett slags gisslan. Vi vill gå men känner båda att det vore ett nederlag. I andra halvlek har Malmö FF medvind. De reducuerar till 2-3 men matchen är förstörd, liksom eftermiddagen. Allt handlar om de två borden, deras och vårt, och det tysta kriget mellan dem. Tills plötsligt, en halvtimme efter ”scenen”, en ung man vid bordet bakom Marianne, ropar ”Hallå, du där!” Ja? svarar jag. Är du mot yttrandefriheten? Jag blir helt paff. Mot yttrandefriheten? Jag får för mej att det är ett gäng sverigedemokrater, de är åtta, tio stycken, ser påfallande lika ut, välkammade med slipsar och kavajer. Jag minns inte vad jag svarade, minns bara att det enda jag fantiserade om just då var en stor öl, 60 cl, som jag skulle köpa och hälla över min antagonist vid bordet intill.
Esprit de l’escalier är ett franskt uttryck som betyder att man kommer på sin roliga historia, eller den perfekta repliken, i trappan från festen. På väg från O’Learys kom jag på min: Nej, jag är för yttrandefriheten. Men jag är också för anständigheten och om vi i det offentliga samtalet slutar tala anständigt med, och inför, varandra, öppnar vi dörren på glänt för våldet, det som ligger latent i alla kulturer – under humanismens tunna hinna.