Under rubriken ”Sportmeddelanden” i Sydsvenskan läser jag en notis om att GaMBI (föreningen för gamla MBI:are) ska upplösas; gravölet ska intas på Bullen, står det. Den lilla annonsen sätter igång småklubbsnostalgin inom mig och en stjärnbild av insomnade småklubbar avtecknar sig: Almhögs Vingar, Rapax, Segevång, Sorgenfri, Malmö Sport osv. Decennier av kamratskap, matcher, drömmar, träningar i en form som plötsligt upplöses, som livet självt. Ibland tänker jag tanken att någon – o Någon! – borde skriva de malmöitiska småklubbarnas historia, där deras upptagningsområde ringas in, minnet av eldsjälarna hugfästs och resultaten tecknas ned. När jag kom till Malmö 1963 var MBI fortfarande stadens tredje förening, med stabil förankring i gamla division två. Klubbens orangea dräkt var en av stadens viktigaste idrottsfärger och jag har fortfarande kvar lagbilden från Rekordmagasinet, en bild positionen i seriesystemet kvalificerade klubben för (Nikko Matthjis är det enda spelarnamn jag minns). Ett stycke malmöhistoria går i graven och jag förvandlar mig till en kungsfågel uppe i taket inne på Bullen, bevittnar den sista sammankomsten och lyfter mitt glas för det sista organiserade spåret av Malmös enda färgmässiga motsvarighet till De Oranje.
•
I tidningarna pushas för en intervju med kungafamiljen i teve, på text-teve syns rubriken ”Kungafamiljen talar om ett jobbigt år”. Att döma av den följande texten skulle det vara journalisternas och ”drevets” fel – inte Hans Majonnäs Honungens eget, alltså. Man mår illa. Ja, bara uppsynen av ”vår konung”, bara bilden när han – den invertade bilden av värdighet – delar ut Nobelpriset i litteratur till den genialiske Tranströmer, bara vetskapen att det är han, ”bladvändaren”, som talar till ”det svenska folket” på julafton, får det att vrida sig i magen på mej. Men den känslan är inte bara ett resultat av vad bilden av honom framkallar i mej utan också ett resultat av en bitter insikt – att vi, det svenska folket, kan gå man ur huse för ett träd vid tv-huset och en planerad trafikomläggning vid Slussen men inte för att framtvinga abdikationen av en pinsam monark. Lika lite som vi går man ur huse för att tvinga bort Carl Bildt från makten. De skiljer sig åt på många vis, framför allt vad gäller intelligens, Hans Majonnäs och Carl Bildt, men en sak har de gemensam: överklassens socialt nedärvda strategi mot skandalanklagelser: tystnad och tigande. Må man nära en from förhoppning på nästa år: att båda tvingas abdikera.
•
Årets fotbollsmatch, Malmö FF – Dinamo Zagreb? Nej. Sverige – Holland på Råsunda? Nej. Galleri 21 – Outlawz på Mellanhedens Ip den 6 september. Några veckor tidigare hade vi slagit dem med 4-2, rätt enkelt. Nu var det ett nytt lag vi mötte. Tekniska, snabba och ”taggade till tusen”, som det heter. Vi får inte röra bollen under de första tio minutrarna (tränarpresens). De trillar boll vackert och effektivt. Vi har vårt bästa lag på plan men är chanslösa. Efter tio minuter leder de med 3-0 och har bud på både fyra och fem innan vi, strax före halvtid, lyckas peta in en reducering. I paus har jag som lagkapten inte mycket att säga och på den inre tavlan har jag redan bokfört matchen som en förlust. Vi lovar emellertid varandra att kämpa och försöka lyfta oss, men blickarna är uppgivna, huvudena vända mot marken. Likväl sker något i början av andra och plötsligt har vi reducerat till 2-3. Och inte bara det, nu lyfter vi varandra med den lagmoral som är en del av vårt signum, peppar och offrar oss för varandra.Temperaturen på planen stiger. Vi ligger på och skapar chans på chans. De unga motståndarkilllarna, ”humörspelare” de flesta av dem, grymtar när det smäller i närkamperna men när de gör 4-2 på en kontring kan man se hur de bokför segern och tar ut den i förskott. De backar hem och låter oss ta tar över spelet på mittplan – en farlig strategi. Skott på skott, chans på chans och domaren börjar kika på sin klocka när vi reducerar till 3-4 med bara nån minut kvar. Nu är vi en stor, svart maskin på högvarv. De börjar tappa humöret, den ene efter den andre, och deras lagkapten varnas efter en ful eftersläng mot vår målvakt. Scenförändringen från början av matchen är total. Då: ett bolltrillande lag mot ett stillastående, statyliknande. Nu: ett tillbakapressat lag som går på knäna och vräker ur sig okvädingsord mot både både domaren och oss, sju spelare med outsinlig energi och rörelsekapacitet. Stämningen på plan är hysterisk. De skriker på domaren att han ”måste” blåsa av och just då, med bara nån sekund kvar, inträffar det som föreföll så osannolikt men som förvandlats till en möjlighet och därför ”legat i luften” – vi kvitterar till 4-4. Då ”går topplocket” för hela deras lag och tillsammans med några aggressiva supportrar börjar de jaga både domaren och vår bäste spelare, han som kvitterade. Slag utdelas, svordomar och könsord haglar och som lagkapten försöker jag, förgäves, lugna ner stämningen och i vimlet i det gryende höstmörkret och kaoset tycker jag mej dessutom skymta en mc-väst.
När jag cyklar från Mellanhedens Ip en halvtimme senare gör jag det med flera motstridiga känslor i bröstet: känslan av fotbollens mäktiga kraft, att som en stark drog bemäktiga sej mitt inre; den vilda glädje det innebär att vända en kapsejsande skuta på rätt köl; rädslan för våldets kraft i mej, i oss och – inte minst – känslan av förundran inför mej själv som jag har när jag sätter cykeln i carporten: du ska fylla 58 om nån månad, Fredrik, vad håller du på med, egentligen?
•
I senaste numret av Karavan läser jag ett minnesord över Arne Lundgren (1925-2011) av Birgitta Wallin. Det är vackra och välförtjänta ord över en så gott som okänd men viktig brobyggare. Ty det var han, mellan den spansk- och portugisiskspråkiga världens litteratur och vår; det imponerande enmansverket och antologin Från urskog till megastad (1994) om brasiliansk litteratur (på hans eget förlag, Fabians Förlag) är en veritabel milstolpe vad gäller introduktionen av brasiliansk litteratur i Sverige. Vi talades vid på telefon några gånger men jag kände honom inte, minns bara den sympatiska rösten och bilden jag fick av honom, att han satt där, i Bohuslän, och oförtrutet, år efter år, byggde sin – numera vår – bro mellan Sverige och Brasilien och att jag beundrade honom för det, inte minst den ödmjukhet som jag tyckte kännetecknade det han gjorde. Tystnaden som vidlådde hans gärning återspeglar tyvärr hela det portugisiska språkets öde: att leva i skuggan av den mäktiga spanskan. 1990 gav Arne Lundgren ut en samling dikter på Fabians Förlag av den brasilianske poeten Carlos Drummond de Andrade. Det känns kongenialt att avsluta dessa ord med Arne Lundgrens, stenhuggarsonen, översättning av Andrades mest kända dikt, ”Mitt på vägen”:
Mitt på vägen låg det en sten
det låg en sten mitt på vägen
det låg en sten
mitt på vägen låg det en sten
Aldrig i livet ska jag glömma det
hur trötta mina näthinnor än må vara.
Aldrig i livet ska jag glömma att mitt på vägen
låg det en sten
det låg en sten mitt på vägen
mitt på vägen låg det en sten