Istanbul, tre dagar i deceember. Vi går Haraçi upp mot gågatan Istiklal Caddesi, förbi Galatatornet, jag och William, min son. Dofter/lukter: brända kastanjer, diesel, fisk, hav, pommes frites, allt blandat, så som också städerna blandas i mej. Plötsligt är jag vid Largo do Carmo i Lissabon, på väg upp i Santa Teresa i Rio för att sedan stanna till på en bakgata i Montmartre, nära Place Pigalle. Så flyter städerna ihop. Doften av brända kastanjer öppnar världen och portarna till de verkliga städerna – de inre.
•
Ord & Verklighet. Gyllene Hornet. Gyllene Porten. Blå Moskén. Bosporen. Galatasaray. Hagia Sophia. Redan där, när jag smakar på orden blir jag istanbuliserad och förförd. Det är en märklig känsla att komma hit, som om jag alltid hade varit här, med blicken ut mot sundet och lastfartygen som sakta stävar genom Bosporen. Jag förgyller vidare men stående på Galatabron i skymningen bland alla de fiskande männen kan jag inte låta bli att undra, hur jag uppfattat staden ifall Gyllene Hornet istället hetat Blindtarmen, Bosporen Istanbulsundet och Blå Moskén Grå Moskén. Orden spiller sina vackra färger över staden.
•
Turkiskan. Så nära, bokstavsmässigt. Så många k:n, u:n och ö:n. Och ändå så oändligt långt borta. Det var längesen jag kände mej så långt från människor, prat- och talmässigt trots att många ord ser så bekanta ut: asansör, otocar, kasa, tuvaletner, kültür, çarküteri, till exempel. Det är nästan komiskt och vissa av orden får mej att tänka på barn som inte lärt sej prata rent än och därför vränger till dem (och så måste ju en turk kunna uppleva svenskan också, inbillar jag mej). Så nära och så långt borta, alltså (inte ens i den indoeuropeiska språkfamiljen), en tunn men ogenomtränglig vägg mellan toaletter och tuvaletner. Och värst är språkförbistringen, ironiskt nog, på poesicaféet Orhan Veli Kanik där ingen förstår ett ord engelska. Men vad gör det? Med en rent ”pamuksk” imma på fönsterglasen lägrar sig hüzün, den speciellt istanbulska formen av melankoli, över oss och då spelar språken ingen roll. Vi förstår ändå.
•
Böneutroparen i Blå Moskén gräver en brunn med sin röst, djupt ner i historien. Från hotellsängen där vi ligger och slumrar i halvskymningen hörs alla epoker sammanflätade i hans klagande, melodiska röst. Ingenting har hänt, sjunger han medan jag ligger och grunnar på ett trotsigt Jo, allt är alltid nytt; fatalismer är till för att brytas.
•
Mannen som köpte ett nytt kastspö i förrgår bor i Besiktas men tar en vapur över Bosporen till Üsküdar för att fiska men när han kommer ut på den långa kajen vid den stora radarn där alla står, blir han tveksam och känner blickarna från männen på ljugarbänkarna strax bakom. Han har aldrig fiskat förr. Hustrun gick bort för en månad sen och han är ensam nu, en nyss pensionerad statlig tjänsteman vid Departementet För Anatolisk Melankoli. Inga barn och en bror i Köln som aldrig hör av sej. Han har alltid tyckt om att se alla fiskarna, på Galatabron eller här, på andra sidan, och skulle så gärna vilja vara en av dem, få stå där och byta ett eller annat ord men nu svindlar det för honom, som om hela hans manlighet ställdes på prov. Så vant de kastar! Så professionellt de halar in sina byten! Så… han vandrar vidare med sitt nyköpta spö, sätter sej på en bänk och tittar på dem en timme eller två innan han till sist, tom på tankar och med nederlaget som en tunn hinna över ansiktet, tar båten hem till Besiktas igen utan att ens ha satt ihop sitt nya spö. Imorgon, tänker han, där han sitter i vimlet av fiskmåsar på akterdäcket. Imorgon kommer jag tillbaka. Imorgon ska det ske.