I kölvattnet efter Anders Behring Breiviks massmord på Utøya och i Oslo dök det upp, som ett försök till tankeförbud, att man inte längre ska få vara kritisk till islam. I Aftonbladet, på ledarsidan och kulturen, framfördes tankar om att islamkritik i stort sett var samma sak som högerextremism. Som hjälp att införa det åtrådda tankeförbudet används allt oftare det suspekta begreppet ”islamofobi” (ett begrepp lanserat av islamister i syfte att stigmatisera all kritik av islam som rasism; se bland annat Gilles Kepels ”Kampen om islam”). Den tunna tanketråden avslöjas ifall man lyfter blicken och riktar den åt annat håll, mot Israel till exempel. Den israeliska statens mest lojala anhängare blundar konsekvent för israeliska övergrepp och avfärdar ständigt all kritik av Israel som ”antisemitism”; med ett enkelt pennstreck sätts likhetstecken mellan antisionism och antisemitism. Tricket är detsamma som ovan, att neutralisera rättmätig kritik. Kärnan i båda fallen: att göra öppen debatt och dialog omöjliga och stämpla ut dem som inte har ”rätt” åsikt som rasister eller antisemiter. Varför? Rädsla, så klart, för sanning och att förlora makt, inte minst makt över det som Lars Gustafsson på sjuttiotalet döpte till problemformuleringsprivilegiet.
•
Länkar på internet, tänker jag. Och Proust, att läsa Proust. I bägge fallen svindlar det. Internets bråddjup av möjligheter, Prousts etymologiska bråddjup. Universums och språkens genomskinliga golv uppenbara. Man går försiktigt över golvet och känner att världen är outtömlig. ”Oändligt är vårt stora äventyr.”
•
Tanke-gång, tanke-kedja. Under läsning av Hermann Brochs Vergilii död dyker ordet följaktligen upp tre gånger inom loppet av några få sidor. Tanken far till Bernt Olsson, professor i litteraturvetenskap vid Lunds Universitet. Åttiotal. Jag har skrivit följdaktligen i en text och han påpekar försynt att det heter följaktligen och varje gång detta ord dyker upp far mina tankar dit, till Bernt, och den här gången far de vidare, till Bertil Romberg, Bernts kollega, uppvuxen på Norr i Helsingborg där min egen far också växte upp och först där, vid dörren till den villa där pappa växte upp, stannar tanken. Allt detta – följdaktligen, förlåt följaktligen – inom loppet av en sekund.