Middag/taxi. Ibland får platser och mänskliga konstellationer en oerhörd laddning, en laddning vars kraft kommer från de människor som finns där. Hotell Ritz i Paris den 18 maj 1922, till exempel. En miljonär Schiff bjuder på middag. Vid bordet sitter Pablo Picasso, Igor Stravinskij och Marcel Proust. Något senare under kvällen anländer James Joyce. Jag tänker på den konstnärliga energin vid det matbordet. Att man förmodligen bara hade behövt ta fram en tändsticka och hålla upp den, så hade den antänts utan att behöva strykas mot plånet. Lite senare på kvällen delar Joyce och Proust en taxi. Man föreställer sig att konversationen handlade om minnet som gåta, språket som lekplats, orden som farkoster mot universums hjärta. Eller nåt. Det gjorde det inte. Det enda som yttrades var att Proust frågade Joyce ifall han gillade tryffel. Det gjorde han. Sedan: rien.
•
Parkerar min bil bakom Stadsteatern och går mot betalautomaten. Plötsligt hör jag ett märkligt ljud, som om någon vore instängd någonstans, ett slags vadderat skrik. Ett barn i en bil, får jag för mig och ser mig om. Ingenting. Så, plötsligt lyckas jag lokalisera ljudet. Det verkar komma från en Volvo med något som liknar tonade rutor. Jag rör mig hastigt fram mot bilen, redo att befria den som verkar vilja ut. Så hajar jag till. I bilen syns en kvinna, brett skrevande i framsätet med en kraftig man över sig som idogt syns pumpa på i henne. Hon har ett vackert indianansikte, en bolivianska eller peruanska, kanske. De fortsätter ogenerat. Jag stannar upp, vill egentligen fram och titta mer men vänder om, lite lätt generad men med en ljus känsla i bröstet. Jag kommer till att tänka på vad Christina Claesson sa en gång, att den vackraste musik hon visste var den som kom från öppna fönster. Ljudet jag hörde förvandlas, från ett rop på hjälp till en lovsång till liv, brunst och kärlek.
•
”Ser poeta não é uma ambição minha. É a minha maneira de estar sozinho.” Skriver Pessoa. Att vara poet är ingen ambition jag har. Det är mitt sätt att vara ensam på.
•
Jag påbörjar arbetet med en ny översättning, Elena Balzamos bok om Strindberg, Strindberg, visages et destin och får Tor Sjöberg i tankarna. Denne var aforistiker och god vän med Ulf Peter Hallbergs far, Ulf Hallberg. På 70-talet gav Peter och jag, tillsammans med ytterligare några kamrater, ut en tidskrift, Korpen, sedermera Levande Livet. I ett av våra nummer publicerade Tor Sjöberg ett antal av sina aforismer och tankar. En av dem flyter upp nu, en som säger ”allt” om översättande: ”Stensättaren och vägen, långsamt blir de överens.”
•
Värdighet. Ordet sköt fram i mig i somras när jag såg Norges utrikesminister Harald Stoltenberg, utrikesministern Jonas Gar Støre och kung Harald V och deras olika framträdanden efter Behring Breiviks massaker: hur orden föll, deras allvarliga ansikten, hur vackra de var i sitt allvar och hur deras nationella ansvar syntes i dem, in i minsta por i ansiktena. Tänker på dem och deras ansikten och hamnar i jämförelsen med vår kung och vår utrikesminister, en kung som frekventerar restauranger styrda av den jugoslaviska maffian och en utrikesminister som varit djupt involverad i oljeaffärer i Afrika. En utrikesminister som, när upproret mot Kaddafi bröt ut , sa att ”…här handlar det inte om att ta ställning för den ena eller andra sidan…”. Båda hala som ålar, utan kurage att träda fram och ta ansvar för sina handlingar, båda utan värdighet. Skriver jag och undrar samtidigt hur det är med vår, det svenska folkets, värdighet, som inte har vett att med hjälp av folkets urgamla kraft, vreden, få bort dem från makten. Kan ”vi” behålla vår värdighet och låta dem sitta kvar?
•
Författardrömmar.
Står vid bardisken på Park, lördag på Bokmässan. Ansikten och kroppar flyter förbi som stora fiskar i nattens mörka vatten: Lars Andersson, Cecilia Davidsson, David Eberhard, Måns Gahrton, Gellert Tamas, de tyska författarna från tyska författarlandslaget i fotboll, Thomas Bodström, Petter Karlsson. Jag skymtar Mari Jungstedt, omsvärmad av en grupp kvinnliga redaktörer och författare. Nån natt senare drömmer jag om henne. Hon kommer småspringande över ett stort fält, i mörka långbyxor och en kort rödsvart jacka. I händerna en väska eller en laptop. Hon är jagad av en grupp män, redaktörer, förläggare, regissörer, får jag för mej. Jag står bakom ett högt stängsel och ser hur hon som försöker komma undan dem, samtidigt som hon verkar vara glad och nöjd över uppmärksamheten. Det är helt lugnt där jag står, bakom ett stort, grått metallstängsel, som nedsänkt i en iskall, iakttagande och helt klar ensamhet.
Är i Lund och lyssnar på ett roligt och intelligent samtal mellan författaren – och professorn i franska – Björn Larsson och den franske översättaren Philippe Bouquet. Det slår mej hur lik Björn Larsson är Peter Kihlgård. Kilhgårds ögonhålor ligger djupare och hans ansikte är smalare men de bruna ögonen är desamma och någonting i ansiktet, att det levda satt sina spår. På natten drömmer jag om Kihlgård. Vi går omkring i Stockholms innerstad. Han bjuder hem. Hans fru och döttrar leker på vardagsrumsgolvet. Lägenheten är stor, ljus, vacker. Plötsligt möter jag en stor ko med ett vackert, kalvliknande ansikte i deras hallkorridor. Kon rör sig helt naturligt i lägenheten. Jag hoppar till. Peter säjer nåt om att ”det är bra för barnen att vänja sig vid djuren” – som om det vore den naturligaste sak i världen att ha en ko i lägenheten mitt i stan! När jag vaknar, och även nu när jag skriver dessa rader en vecka senare, ser jag det stora kalvhuvudet helt klart, den varma blicken och det stora djurets lugna rörelser i lägenheten.
•
Vem är jag? Vem vill jag ”bli”? Varje gång jag hör frågan eka inom mig eller ställer frågan ”vad vill du bli när du blir stor?” till något barn, hör och ser jag en scen framför mig från favelan Cidade de Deus i Rio de Janeiro. Jag var där med dokumentärfilmaren Lasse Westman 1998 när vi höll på med vår film Sambafotboll (Svt, juni 1998). Vi intervjuade författaren Paolo Lins, som just kommit med sin roman Cidade de Deus (som sedan blev film med samma namn, Guds stad på svenska). När vi står där på ett litet torg och pratar med Lins omringas vi av en flock småbarn. Jag börjar prata med en liten flicka på fem, sex år och frågar henne vad hon vill bli när hon blir stor. ”A mesma!” svarar hon glatt. Samma. Hon vill vara samma människa när hon blir vuxen. Ett genialt svar: A mesma.