När Gudrun Schyman svarar (DN 31/8) på min text om delar av vänsterns tystnad kring Putins barbariska krig i Ukraina (DN 24/8) upprepar hon sina naiva krav på förhandlingar med Putin och texten genomsyras av samma pacifism som hon gav uttryck för redan i januari (SR 12/1). Putins fortsatta, skoningslösa krig mot Ukrainas civilbefolkning är uppenbarligen ingenting som rubbar hennes pacifism och hennes defaitistiska påståenden om att vi européer kanske kommer att tröttna på vårt stöd till Ukraina och att Trump kanske kommer tillbaka till makten känns som skrivna för att undergräva solidariteten med Ukraina. Till det kommer ett märkligt stickspår om klimatkrisen, som om illdåden i Butja skulle ha med smältande glaciärer att göra.
Det som slår mig mest i hennes text är frånvaron av det ord som alltid varit centralt i vänstersammanhang: solidaritet. Det var en kombination av vietnamesisk stridsmoral och global solidaritet som fick vietnameserna att segra över den militära supermakten USA. Samma sak kan inträffa nu. Om vi vill och om vi står upp för ukrainarna mot den ryska fascismen. Därför blir det också en strid om ord. När Gudrun Schyman skriver att hon saknar ”… ett ifrågasättande av den nuvarande militaristiska utvecklingen…” finns andra ord för det hon syftar på, ty det militära stöd som Ukraina nu får av Sverige och Väst är, i mina ögon, ett uttryck för en antifascistisk solidaritet och utan den skulle Ukraina inte längre finnas och hundratusentals ukrainare möta en säker död; i den ensamhetens spegelsal där Putin befinner sig betyder ukrainska liv ingenting.
Ukrainarna behöver allt man kan tänka sig och Sverige är ett litet men rikt land och vi kan bistå med det mesta: mat, powerbanks, portabla solceller, kaminer, spisar, kläder, värmekikare, operationsutrustning, mediciner men det kanske viktigaste av allt just nu är artillerisystemet Archer och, inte minst, det stridsflyg som ryssarna fruktar mer än något annat: JAS Gripen. 20-25 sådana plan skulle kunna tippa stridslyckan i rätt riktning och ge Ukraina den puff som behövs för att nå Azovska sjön.
Det är inte alla före detta vänsterledare som väljer att blanda bort korten som Schyman gör. I ett resereportage i Dagens Arena (29/8, ”Med tåg genom krigets Ukraina”) skriver Jonas Sjöstedt om sitt möte med ukrainska vänstervänner: ”Det går utmärkt att vara lika kritisk mot amerikansk imperialism som mot rysk. Det går utmärkt att vara emot vapenexport till diktaturer och förtryckare, men för det militära stödet till Ukraina.” Hans slutsats är tänkvärd: ”Att säga till ukrainsk vänster som ser vänner och bekanta skadas och stupa vid fronten att de har fel som försvarar sig är faktiskt en ren förolämpning.”
Det går i nuläget inte att vara pacifist och antifascist. Vi måste välja. Antingen står vi upp för Ukraina nu med allt vad vi har, framför allt Archer och JAS Gripen, och då kan det inträffa som de flesta av oss drömmer om: en ukrainsk seger som kan ligga till grund för förhandlingar. Eller så gör vi det inte och då kan mardrömmen bli sann, ett Ukraina som utplånas från kartan och en ny järnridå som sänks över Europa.
Fredrik Ekelund, Marisol M., författare och ordförande i Malmö stands with Ukraine.