Hur korkad får man vara?
Den franske författaren Michel Houellebecq, som fick sitt globala genombrott med romanen Elementarpartiklarna 1998, har i vinter hamnat i ett blåsväder minnande om det han var i 2002 efter att han då gått hårt åt islam i en intervju i tidskriften Lire, något som ledde till ett åtal för ”provocerande till rashat” men där han till sist friades. Ett märkligt åtal eftersom, som han själv skrev då, islam ju inte har med etnicitet att göra. Houellebecq är sedan dess det mediala Frankrikes stora enfant terrible, en författare och provokatör som man inte riktigt vet var man har trots att många säkert, inte minst på grund av hans återkommande kritik av islam, vill placera honom i den så kallade ”högerburen”. Trots det är han en författare som är älskad i många läger, vilket förmodligen har att göra med det faktum att han i sina romaner sätter fingret på några av vår tids stora frågor: hedonismen, individualismen, ensamheten, Västs ”förfall” och islamismen.
Den här gången handlar det om två frågor, som nu lett till att han känt sig tvingad att ge ut något som kan ses som en försvars- och förklaringsskrift, ett slags dagbok med titeln Quelques mois dans ma vie, Octobre 2022–Mars 2023*. I den berättar han utförligt om en porrfilm, ”Kirac27”, som han gick med på att spela in tillsammans med sin fru och en holländsk kvinna. Regissören, Stefan Ruitenbeek, fick Houellebecq att skriva på ett kontrakt och inspelningar gjordes därefter både i Paris och Amsterdam. Avsnittet om porrfilmen innehåller detaljer kring inspelningen men han beskriver också hur han tycker sig ha blivit lurad av Ruitenbeek, eftersom han inte insåg att filmen skulle kunna bli offentlig. Den upprördhet han erfor när han förstod att filmen skulle läggas ut på nätet fick honom att, som han skriver, förstå hur det känns att bli våldtagen och förlora kontrollen över den egna kroppen. Den delen av boken innehåller även intressanta reflektioner om kärlekens och pornografins roll i hans liv, ett fint och, som det känns, djupt ärligt skrivet avsnitt; Houellebecq när han är som bäst, helt enkelt, avväpnande och rakt på sak.
Den andra frågan som skapat problem för honom är ett långt samtal med filosofen Michel Onfray i ett specialnummer av dennes tidskrift Le Front Populaire, ett samtal som tangerar många ämnen: EU, Frankrikes ”särart”, USA och Tyskland, eutanasi, dödsstraff, demografi och den franske filosofen Renaud Camus’ tankar om ”le grand remplacement” (den stora folkomflyttningen). Onfray, som stödde de Gula Västarnas uppror, vill med sin tidskrift skapa en plattform för franska populister, från vänster till höger och mot den förkättrade ”eliten”, men det som fick många att gå i taket av vrede var Onfrays och Houellebecqs sätt att tala om – och förutspå – ett kommande inbördeskrig i Frankrike mellan muslimer och icke-muslimer. På nytt hördes rop om att Houellebecq gjort något som borde vara åtalbart, inte minst formuleringen att det kan komma flera Bataclan, men åt andra hållet (”des Bataclan à l’envers”), något som vänsterdebattören Edwy Plenel tolkade som uppmaning till terrorism och Chems-Eddine Hafiz, rektor för den stora moskén i Paris, som en provokation för att locka till hat mot franska muslimer.
Försvarsskriften på drygt hundra sidor vittnar om en sällsynt naivitet hos Houellebecq. Bara det att gå med på att göra en porrfilm med en holländsk kvinna som säger sig ”älska Houellebecqs böcker” och till och med skriva kontrakt på det… Och vad gäller samtalet med Onfray inställer sig frågan: varför läste han inte igenom samtalet innan det publicerades? Nu gör han istället en jättepudel och publicerar två mer nyanserade texter om vad han borde ha sagt istället för det han sa om ett kommande inbördeskrig. Han har dessutom gjort lönlösa försök att stoppa specialnumret av Front Populaire, något som i sin tur tycks ha gjort honom till ovän för livet med Michel Onfray.
Michel Houellebecq må vara en av vår tids mest intressanta författare, på idéplanet, men någon mediastrateg är han inte och den fråga som dröjer sig kvar hos mig efter att ha läst hans dagbok är enkel: Hur korkad och naiv får man egentligen vara?
*Några månader i mitt liv, Oktober 2022-Mars 2023.
Fredrik Ekelund/Marisol M.