När pappa blev arg på Fiskebäcksgatan i vår lilla radhuslåda i Malmö var det likt explosioner som kom från ingenstans eller – vem vet? – kanske var uppladdade på jobbet på Flensburgska barnsjukhuset. Det enda vi hade att ta ställning till var hur skydda sig mot de utbrott som alltid föregicks av en rodnad i hans ansikte som steg underifrån för att sedan, likt en eld, få tag i hela hans ansikte innan de svavelosande orden fick radhuset att darra till. Vi gömde oss på våra rum oftast, tills faran var över. Han slog aldrig. Det enda våld jag minns är att mamma fick en örfil mitt över matbordet en påskafton, något som emellertid var chockerande nog i vår idylliska värld.
För egen del är den mest minnesvärda explosionen en måndagmorgon vid frukosten. Vi satt böjda över Sydsvenskansolika delar, jag och pappa; en flygplanskapare i USA hade skjutits av amerikansk polis, varför jag, 17 år och lite lätt radikaliserad gymnasist på Petriskolan, lät undslippa mig ett: ”Den amerikanska rättvisan slår till igen”, varpå pappa ilsknade till och tog upp jakten på mig runt matsalsbordet under parollen ”Fa-an, marxistjäveln ska ut ur huset”! Pappa var koleriker. Liksom jag (även om Marisol har en klart dämpande effekt på min vrede). Vreden stiger snabbt, som något som kokar till i ådrorna och lamslår systemet. Förr i världen ansåg man att människors temperament stod i samklang med elementen: kolerikerna var närmast elden, sangvinikerna luften, flegmatikerna vattnet och melankolikerna jorden. Och för min del är det helt ok, jag är gärna eld även om jag känner mig lika mycket jord (melankoliker).
I höstas sprang jag på en artikel i utmärkta Libération, den franska dagstidningen, en intervju med den franska statsvetaren Miriam Benraad som i en ny bok, Géopolitique de la colère(Vredens geopolitik) tecknar vredens politiska historia. Hon menar att den besjöngs och hyllades av sådana som Homeros, att romarna bejakade den men tämjde den medan Kristendomen, när den tog över i stora delar av världen, uppmanade människorna att förtränga och bekämpa vreden som ansågs som en synd. Och så förblev det under århundraden och kanske, menar hon, var Franska revolutionen resultatet av det som all förträngning leder till: en explosion av vrede ty det som kännetecknar den politiska vreden är att den ofta utlöses av rättmätiga sociala krav och en vilja till att förändra världen till det bättre men sedan lätt blir instrumentaliserad av personer med annan agenda, som när Franska revolutionen från stormningen av Bastiljen och stadfästandet av de mänskliga rättigheterna slår över i ren terror där i princip vem som helst till sist kunde tvingas upp på schavotten.
Kommunismen, fascismen och jihadismen är moderna former av instrumentaliserad vrede, något som också analyseras av den indiske författaren och essäisten Pankaj Mishra som i sin bok Age of Angerfrån 2017 försöker gå till botten med den ressentimentsdrivna vreden och vår tids två värsta, politiska gissel: islamismen och högerextremismen, symboliskt inkarnerade av två gestalter som han skriver om: Timothy McVeigh, som tog livet av 168 människor 1995 i Oklahoma City med en hemmagjord bomb, och Ramzi Ahmed Yousef, som försökte spränga World Trade Center i luften 1993. De två terroristerna råkade hamna i samma fängelse och blev cellgrannar. Efter avrättningen av McVeigh sa Yousef: ”Jag har aldrig träffat någon i hela mitt liv som haft så lik personlighet som min egen.” Mishras tanke är att den ressentimentsdrivna vrede som McVeigh och Yousef kände inför ”systemet” har sina rötter i en känsla som, enligt Mishra, den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau var en av de första att belysa. Mishra menar att en del av Rousseaus geni låg i att han tidigt förstod just ressentimentetoch de övergivnas frustration, något de andra upplysningsfilosoferna inte brydde sig om, eller glömde, i sina drömmar om att frigöra människan med vetenskap och rationalitet.
På senare år har en ny, global och spontan vrede skjutit fram på många ställen, inte sällan med kvinnor i spetsen: Santiago, Beirut, Hong Kong, Alger och de gula västarna i Frankrike. Mee Too går också att läsa in i denna vredens geopolitik, en rörelse i stort sett helt dominerad av kvinnor; även Greta Thunbergs vrede går att läsa in i denna globala kontext. Benraad lyfter även fram något hon kallar för ”Vredens stater”, Putins Ryssland och Erdogans Turkiet, till exempel, där ledarna medvetet använder sig av vrede som ett sätt att manipulera sina egna folk, men även Trumps USA gick att se i samma prisma, en värld där det demokratiska samtalet ersatts av bandhundarnas ilska, väl illustrerat den 6 januari i år av det fascistoida gycklartåg som drog in i Kapitolium. Och ute på nätet späs vreden hela tiden på; halshuggningen av läraren Samuel Paty, till exempel, i Parisförorten Conflans i oktober förra året hade varit omöjlig utan den vrede som islamisterna piskade fram på nätet.
Och där seglar vi, där seglar jag, mellan den progressiva vredens Scylla och den förgörande vredens Charybdis, den frigörande och den förgörande vreden. Hur segla, tänker jag, och behålla kursen rak mot det skapande, mot konsten och gestaltandet och inte sjunka ner i det låga – i utbrottet? Jo, genom levnadskonst, ett slags visdom,kanske, att skaffa sig distans till samtiden genom att hela tiden försöka hålla sig nära de stora källorna också: Shakespeare, Dickens, Proust, Woolf, Schubert, Mahler, Mozart och Beethoven, till exempel. Eller genom att varje gång det börjar koka i ådrorna, ta till orden, skriva om det, sublimera vreden i en debattartikel eller i en text som kanske kan leva vidare.
”Fa-an, marxistjäveln ska ut ur huset!” Ja, kanske. Men han ska också in i litteraturen, den stora ekokammare som hjälper oss att bli lyhörda och, vem vet, om inte ”goda” så möjligtvis lite bättre människor i alla fall.
Fredrik Ekelund/Marisol M