Våren 1984. Jag är i Paris, skriver för avsomnade Arbetet, artiklar då och då men håller också på med en uppsats i litteraturhistoria, om den franske arbetarförfattaren Georges Navel, som jag hade lärt känna två år tidigare i Provence. Jag är antagen på Bonniers med min första bok, hamnarbetarromanen Stuv Malmö, kom!,och njuter i fulla drag av det som väntar samma höst: debuten. Om dagarna sitter jag på caféer, läser André Glucksmann och Bernard-Henri Lévy, de ”nya filosoferna”, som med sin skoningslösa kritik av kommunismen, via Solsjenitsyns erfarenheter från Gulag, ritar om det politiska landskapet. Det franska kommunistpartiet krackelerar och den vänster jag själv sympatiserat med, Myrdal och den maoistiska, kippar efter luft. Och det är just det, någonting med och i luften, som är en del av det intellektuella rus jag befinner mig i. Att så mycket plötsligt känns tillåtet. Att få tänka fritt och lustfyllt och inte längre låta sig styras av en inre, lutheransk dikotomi där Myrdal och ”vänstern” alltid står för det goda.
Jag bor på Cité Universitaire, lever ett slags studentliv med enkla måltider på studentrestauranger i Quartier Latin och De la grammatologie(Om grammatologi) av Jacques Derrida och Histoire de la sexualité (Sexualitetens historia) av Michel Foucault på skrivbordet om kvällarna, berusande texter som också reser frihetens fana. Så en dag säger en svensk vän, febrigt postmodernistisk, att man kan gå och lyssna på båda, både Foucault och Derrida – gratis! – och utan att vara inskriven någonstans, Foucault på Collège de France och Derrida på den mytomspunna École Normale. Och plötsligt börjar jag gå på bådas föreläsningar. Och förhäxas av dem, om än på olika vis. Derrida är vacker, mjuk, rolig och rör sig demokratiskt som en fisk i vattnet bland sina studenter, hela tiden blossande på sin pipa, en sann Sokrates där dialogen ses som en förlossningskonst åt sanningen. Allt väldigt enkelt i en risig föreläsningssal där allt handlar om Ordet, inget annat. Hos Foucault, på Collège de France, är det stor show. Han är, då, postmodernismens stora stjärna, en guru och vi, hans lärjungar, slåss – bokstavligen – om platserna vid hans fötter. Vi är hundratals varje torsdagmorgon och många, de flesta, tvingas sitta i andra salar och lyssna på honom via högtalare. Jag är alltid där bland de första, tidigt, sitter långt fram och när det är dags annonserar vaktmästaren mästarens ankomst: ”Voici le maître!”.
Det är bländande, intelligent, uppfriskande och anblicken av honom med den kala skallen påminner mig om min barndoms teveserie ”Familjen Jetson”. Vid hans fötter ligger studenter och fångar guldkornen han strör omkring sig med sina bandspelare. Jag antecknar febrilt varje ord från ”mästaren. När han håller sin sista föreläsning den våren, i slutet av mars, verkar han vara rejält förkyld. Men det är, som varje torsdag, bländande, med tankesprång genom historien som får det att hisna i mig och jag tänker inte på att det där snörvlandet skulle kunna vara något annat, ser bara fram emot att få lyssna på honom igen, till hösten kanske. I juni samma år träffar jag min postmodernistiske vän, sedermera professor i litteraturvetenskap, på studentrestaurangen på Cité. Han är dyster.
–Foucault har dött, säger han.
Jag hoppar till.
–Va? Av vadå? undrar jag.
–Låter kanske lite konstigt. Men han tänkte ihjäl sig.
–Va? Tänka ihjäl sig, kan man det?
Jag hade aldrig hört talas om det.
–Det är väldigt ovanligt. Men Foucault gjorde det, säger han och hänvisar till någon han kände i det läkarlag som tog emot ”Le Maître” på Salpetrièresjukhuset.
Och när jag tänkte efter och såg det där huvudet, Foucaults skalle, för mitt inre tänkte jag: Varför inte? Är det någon i världen som skulle kunna just detta, tänka ihjäl sig, borde det ju vara han, ”le Maître”, och AIDS, som han dog av, fanns ännu inte riktigt på kartan hos mig som en dödlig sjukdom. Foucault var kanske den sista stora filosofiska magikern, en person som trollband sin publik över hela världen. Mycket av det han gjorde och skrev lever fortfarande och är bra. Han tillhörde, liksom Jean-Paul Sartre, det bästa inom fransk filosofi på 1900-talet. Men ingen är ofelbar. Båda gick fel. Sartre när han i sitt försvar av Sovjet och Stalin skrev det klassiska: ”Il ne faut pas desespérer Billancourt!”* (Ungefär: Vi får inte tala sant om Gulag för då kan de kommunistiska bilarbetarna vid Renaultverken tappa sin tro på socialismen). Foucaults stora misstag (som hans levnadstecknare Didier Eribon beskriver som en ”blunder” i sin bok Michel Foucault) var att han hamnade i knät på Ayatollah Khomeini. Framför allt genom en serie reportage från Iran i den italienska dagstidningen Corriere della Seradär han beskriver sin fascination för Khomeini och den kommande revolutionen, bland annat med följande ord: ”Det är kanske det första stora upproret mot hela planetsystemet, den modernaste formen av revolt”. Det kulturella självföraktet, föraktet för den kultur som han i en mening var den vackraste blomman av, fick honom att famna mörkrets och Upplysningens absoluta fiende, den iranska ayatollan. En ironi som heter duga. Till skillnad från Sartre – som ska ha erkänt sitt misstag med den kryptiska formuleringen: ”Jag hade rätt att ha fel, då” – erkände Foucault aldrig sitt.
Välkommen till en kultursida med en kulturchef som tror att man kan tänka ihjäl sig men som också tror att det bästa vaccinet mot den kulturrelativism som Foucault lät sig förledas av och den totalitära frestelse som Sartre under en tid föll offer för finns i Upplysningens kärna: frihet, jämlikhet, broder/syster/transskap. I sin biografi över Denis Diderot, Le bonheur de penser(Lyckan att tänka), beskriver Jacques Attali, François Mitterands före detta rådgivare, hur Diderot, ankaret i projektet med Den stora encyklopedin, fann lyckan ”…i konsten att lära sig, våga tänka fritt, skriva, läsa, lyssna, konversera, promenera; i konsten att ändra åsikt, att låta sig övertygas av andra, utan baktankar och förhoppningar om att tjäna på det.”
En konst vi ska bemöda oss om att vårda på Bulletins kultursida.
Fredrik Ekelund/Marisol M
*Kommunen Boulogne-Billancourt, strax utanför Paris, var platsen för Renaults bilfabriker på den tiden.