Det är bra med den moraliska upprördheten över Handkes inställning till Slobodan Milosevic och det serbiska ansvaret för massmorden och massakrerna när den Jugoslaviska nationen upplöstes. Det var Milosevic som antände katastrofen på Balkan med sitt tal på Trastfältet i juni 1989, en kommunist som vädjade till djupa, nationalistiska myter, ironiskt så det förslår.
Handke har av familjeskäl starka band till det slaviska, modern var slovenska, vilket delvis förklarar hans sympati för serberna i konflikten. En annan nyckel till förståelsen av hans proserbiskhet är de starka banden mellan Tyskland/Österrike och Kroatien (läs Ustasja) under andra världskriget. Mycket av Handkes estetik och romankonst handlar om en uppgörelse med det språk han som ung tysktalande österrikare fick ärva, ett språk som var nedsmittat av nazismen. Och nog är det ytterligare en ironi som fräter: Handkes antifascism kan ingen ifrågasätta, den verkar vara fundamentet i hans intellektuella gärning. Och likväl inträffar det förfärliga, att han i Jugoslavienkonflikten hamnar på bödlarnas sida, oförmögen att se de nya offrens sida: kroaternas och bosniernas.
Handkedebatten nu får mig att minnas det tidiga nittiotalet och diskussioner med vänstervänner i Malmö som var lika oförmögna att se kroater och bosnier som offer eftersom de läste konflikten med glasögon från andra världskriget. Det är därför jag sympatiserar med den moraliska upprördheten över Handke som Nobelpristagare, det visar att sanningen om de jugoslaviska krigen har segrat, att en stor majoritet är överens om Milosevics och hans hejdukars avgörande skuld, Ratko Mladics och Radovan Karadzics, i första hand. Handkes hållning är en för den tiden rätt tid typisk vänsterhållning och han har, verkar det som, inte ändrat sig på någon punkt. Han är, uppenbarligen, en politisk idiot som likt många äldre män är oförmögen att ändra åsikt på äldre dar.
MEN, och detta men, är viktigt, Handke är en stor språkkonstnär och Nobelpriset är inte ett pris för politisk korrekthet, det är inget politiskt pris utan ett litterärt sådant och Handke uppfyller med råge kriterierna för ett stort litterärt pris, hur illa vi än tycker om hans politiska sympatier. Och frågan som inställer sig här är: är hans åsikter om serberna och Milosevic värre än många andra Nobelpristagares, när det kommer till synen på krig och människofientliga system? Vid en snabb genomgång av tidigare Nobelpristagare kan man ju i så fall diskutera Winston Churchill (1952), direkt involverad i den engelska massakern i Sudan i Omdurman 1898, Sartre (1964) med sina sympatier för Stalin och Sovjet och sin klassiska uppmaning: ”Il ne faut pas désespérer Billancourt”; det vill säga man skulle inte skriva sanningen om Gulag eftersom det kunde göra kommunistiska bilarbetare vid Renaultverken mindre entusiastiska i kampen för socialismen, Pablo Neruda (1970), medlem och till och med senator för det prosovjetiska kommunistpartiet i Chile, José Saramago (1998), medlem fram till sin död i det extremt prosovjetiska kommunistpartiet i Portugal och Mo Yan (2012), inte direkt känd som någon kritiker av det totalitära Kina.
Att vara en stor konstnär är inte liktydigt med att vara en god eller rättskaffens människa. Många av de största författarna och konstnärerna är politiska idioter. Handke tillhör dem. Men frågan vi måste ställa oss är: vill vi att stora litterära pris enbart ska delas ut till de oklanderliga, till dem som aldrig förirrat sig ut i politikens träskmarker?
Jag tror knappast det.
Marisol M/Fredrik E.