I Stefan Zweigs vackra Världen av igår beskriver han sommaren 1914 som fantastisk och full av optimism. Få, om ens några, anade vad som komma skulle: ”Aldrig hade Europa varit starkare, rikare, skönare, aldrig känt en större övertygelse om en ännu bättre framtid.” Zweig skrev den utanför Rio de Janeiro, i Petrópolis, 1941. I februari året efter begick han självmord i den gamla kejsarstaden tillsammans med sin unga hustru Sofie. Kriget vilar som en skugga över den dramatiska handlingen men det svala mottagandet av hans brasilienbok, Brasilien, kan också ha spelat in. Zweig anklagades av vissa kritiker för att ha gått Getúlio Vargas, Brasiliens president och diktator, ärenden med boken. För mig, och för många, har boken lagt grunden till en positiv brasilienbild och jag har alltid betraktat den som en ickedemagogisk, djupt antirasistisk hyllning till ett land där man inte bara besjungit utan också praktiserat blandningens lov.
Europa 2015 får mig att tänka på Zweig och tiden före det första världskriget men det finns en tystnad nu som jag inte blir klok på. Vi svenskar, till exempel, är ett demonstrationsglatt folk och gick förr man ur huse för att demonstrera mot Vietnamkriget, mot Pinochet och många av oss demonstrerade också mot Sovjets ockupation av Afghanistan. Men nu, när Vladimir Putin först annekterar krimhalvön från Ukraina, därefter ser till att östra Ukraina blöder sönder är det tyst. Mannen i Kreml som öppet stödjer den europeiska högerextremismen och partier som Gyllene Gryning, Front National och Lega Nord, till exempel, tycks inte behöva oroa sig för demonstrationer. Ingen går ut på gatan för det självklara: Ukrainas rätt till nationellt oberoende.
Och inte bara den tystnaden är märklig. I Mellanöstern regerar en grupp fanatiker över ett område stort som ett helt land, genom halshuggningar, folkfördrivning, våldtäkter och att bränna folk levande i burar, ett medeltida våld som nu spritt sig till Europas hjärta med slakten av Charlie Hebdos redaktion, mördandet av judar i en kosherbutik i Paris och attentaten mot Kruttønden och synagogan i Köpenhamn. Några demonstrationer mot IS och dess sympatisörer? Icke. Däremot så i London för några veckor sedan demonstrerade 10.000 muslimer utanför Downing Street 10. Ledarna för demonstrationen överlämnade en namninsamling med 100.000 underskrifter. För att England ska sätta in marktrupper mot IS? Mot halshuggningarna och folkfördrivningarna av kristna och yezidier? Näpp. Man demonstrerade mot tidskrifter som Charlie Hebdo och för en inskränkningav yttrandefriheten. Kanske är det så, tänker jag, att när saker sker nära och frågorna ställs på sin spets (Putin/Ukraina, Charlie Hebdo/Vilks), då tar rädslan över och tigandet infinner sig. Demonstrerar gör vi istället när vi vet att det vi demonstrerar emot inte hotar oss på riktigt (Vietnam, Chile, Afghanistan).
Om, tänker jag när det känns som mörkast, det är så att vi nu lever i de yttersta av tider och ett nytt europeiskt storkrig står för dörren, så undrar jag hur en ny ”Zweigbok” skulle se ut, vad en framtida Stefan Zweig skulle ha att säga om vår tystnad och våra svek mot Ukraina, liksom mot yezidier och kristna i Irak och Syrien. Blott en sak tror jag mig vara säker på. Den boken kommer inte gå att skriva här, i Europa. Den måste i så fall skrivas på en annan kontinent.
I Petrópolis kanske?